Ludvig plockade upp oss med bilen i Årstaberg och det kändes som en annan tid för alla löpsedlar skrek ut vem som skjutit Palme och Astrid åt en Club Sandwich och solen var fortfarande upp och det var vackert. Vi skulle fylla bilen, åka till en hörsal någonstans i Uppsalas universitetslokaler för att lyssna på Mara Lee och Johan Jönson, de skulle prata, frågas ut av Viola Bao, och vi skulle åka dit, det fanns en kandelaber i baksätet, visst heter det så, en sån där ljusstake, fuskguld, det var en riktig utflykt, jag var barnet som drack öl i baksätet och tjatade om högre volym.

Vi kom 10 minuter sent in i hörsalen, men det var inte särskilt pinsamt, vi smög in diskret, vi hade hunnit perfekt om vi inte blivit stoppade av polisen en bit utanför Solna, vi blev stoppade eftersom dimljusen var på (jag vet inte vad dimljus är) och för att Alicias jacka hängde utanför bildörren, liksom klämd, något hon inte hade märkt. Jag blev oerhört paranoid i baksätet, men det var lugnt, vi blev bara lite sena, vi kom in i hörsalen när Mara Lee läste styckena från När Andra skriver om rummet där man tjänar de riktiga pengarna, kriser som permanentas, om när det blir hemskt, ”på ren svenska”, raden om att Bert Karlsson kanske ägnat all sin lediga tid till att läsa Levinas (jag har lånat ut avhandlingen till Eugene, återkommer kanske med korrekt återgivna citat). Vi tog några platser, lite längre bak. Johan Jönson läste lite ur dit. dit. hään. och sen började samtalet. Jag antecknade mycket på mobilen för att hålla mig vaken (jag behövde inte aktivt hålla mig vaken på grund av att samtalet var ointressant, tvärtom, jag var väldigt trött och sliten, men ville hålla mig vaken, och jag var tvungen att göra det aktivt, eftersom samtalet var så spännande, så jag antecknade mycket på mobilen, det brukar jag göra i det som kallas ”anteckningar”, den funktionen, ett tips för er som vill ”anteckna”).

Jag började skriva ner rader när Mara pratade om Cixous Medusas skratt (”den är en psykos” – detta var ett positivt omdöme, tror jag, men Cixous har en enorm tilltro till skriften, kanske, det kom att handla en del om utopier).

Johan sa: ”Jag är ju sjukligt deprimerad privat.” Att han jobbar med omöjlig negativitet, han ville gärna tro det, att han gör det.

Hur ska man egentligen förhålla sig till språkkritik? Att vara ”resignerad”, jobba, gräva, i det ”utopiska mörkret”? Är det en fegare poetisk praktik man sysslar med än de som försöker åstadkomma en social skillnad?

Johan sa: ”Ska jag hora med de enda rader jag har.” Jag minns inte exakt kontexten, det gick ganska snabbt, det blev ganska tungt. Viola Bao försökte reda ut, det blev slingrigt ändå, det är väl så samtal funkar, det ringlade lite fram och tillbaka, det var oupphörligen intressant.

Mara sa: ”Får jag förklara?” Om Johans poesi, hon kunde gärna svara på frågan som han duckat, hon kunde svara åt honom. ”Johan jobbar med den andra natten, inte extasens”, sen hann jag inte riktigt med i anteckningar…

Mara sa: ”Jag tror jag ägnar mig mer åt vanlig dialektisk negativitet.” Johan sa något om Hegel och Adorno. Något, skrivandet/poesin?, är och förblir omöjligt och måste vara det…

Viola: ”Mystiskt?” Johan sa något om språket som människans första skugga.

De pratade om kapitalisering av språk, proletarisering av poesi. Är akten att jobba med poesi politik i sig? Mara: ”Det är en extremt narcissistisk vanföreställning.” En vanföreställning man måste göra upp med.

Johan sa något om att få dialektik (jag har en rad i min diktsamling som lyder vad är ens dialektiken som är helt ärlig eftersom jag inte riktigt vet) mellan avföring och vuxenblöjor och ”den här superteorin om blivande”, i bästa fall blir det en montageteknik där 1 plus 1 blir 3.

I anteckningar har jag skrivit: allt är på en diskursiv nivå, följt av frågetecken. Jag vet inte vem, om någon, som sa det. En annan anteckning: så fort Johan Jönson nämner pengar så skrattar publiken.

Viola: ”Men du säljer mycket?”

Johan: ”Nej.”

Skratt.

Här ändrar jag av någon märklig anledning tempus i anteckningar: De pratar en stund om sammansatta ord, svenskans monsterord, självdödsadministration etc, sånt tycker Johan är roligt, det är roligt att sätta ihop ord, självdödsadministration, det är roligt. Mara letar efter något som hon skrivit om, i huvudet, ett ord, hon famlar efter ett exempel, Johan säger ”sjukhem”, Mara säger ”nej”, hon letar efter ett annat ord… det har med Freuds ”det kusliga” att göra, kanske, det har med det hemska, som Mara skriver om, att göra, kanske, eller kanske med hennes läsning av Kapten Nemos bibliotek… jag försvann lite i tankarna istället för att anteckna på mobilen här, jag ville ha wi-fi för att kunna lägga upp bilden som jag tog när vi blev stoppade av polisen, den där Ludvigs ledsna ögon lyckas avvärja boten, den där Alicias skadeglada blick ser genuint lycklig ut, all eventuellt förvirring här är mitt fel, i det här spretiga referatet, nu, kanske är det ironiskt att jag tänkte på att jag ville få nät så jag kunde lägga upp en helt meningslös bild där vi blev stoppade av polisen utan att riskera någonting, att jag suktade efter att lägga upp ett bevis från när jag befunnit mig i en falskt utsatt position… jag riskerade ju absolut ingenting… när jag försvann i tankar under denna punkt i samtalet var det kanske motsatsen till att göra upp med sin narcissistiska vanföreställning…

Min mentala utsvävning bröts när Johan sa: ”Att tänka är ingen svensk tradition, på gott och ont, vi är praxisinriktade.”

Jag hade velat fråga vad det betydde.

Viola adresserade Mara om skrivandets subversiva potential, om den relativa frihet som en kropp kan få i skrivandet, med hjälp av parodi, mimikry, förvrängning osv. Kan det vara något annat en självterapi? (Är det helt meningslöst?). Mara: ”Jag vill ju gärna tro på det jag skriver.” Mara: ”Det finns ett ständigt, aldrig sinande, behov av folk som håller på med språket på en viss nivå… och om nån hittar en ficka av motstånd…” Sen sa hon, jag tror det var hon, att hon med avhandlingen jobbat affektivt, att den adresserar läsaren med samma performativa kraft som en roman, det har påverkat innehållet, hon hade inte kunnat skriva en glåmig och nihilistisk bok.

Johan sa (om Maras bok): ”På formens nivå gestaltar den också sina egna förutsättningar. Den är svår att översätta till politisk verkan, men oundgänglig.”

Johan sa (om Maras bok): ”Den är ju inte flåshurtig, vilket ingen av Maras böcker skulle kunna anklagas för… den skulle kunna ‘lyckas’ om tillräcklig många människor tar den till sig.”

Viola (till Johan): ”Du själv beskriver läsandet som att vara levande begravd?”

Johan: ”Ja, jo, nu vaknade jag till liv.” Sen pratade Johan om språkets eget spöke (han gillade den bilden, det lilla spöket, jag tänkte på Snapchat-spöket, eller, det gjorde jag inte alls, det är en efterkonstruktion), spöket som talar i den ofantliga jagproduktionen som pågår. ”Man kan gestalta den där, det har med negativitet att göra.”

Allt har med negativitet att göra!

Det öppnas upp för frågor. Anna Hallberg räcker upp handen, ställer just en fråga, hon undrar, angående hur man permanentar kriser som någon annan instans kapitaliserar på… händer detta med prosa? ”Allt blir poesi medan prosan tenderar att tömmas…” Handlar en litteraturpolitisk strid mer om prosa än poesi? Vad skulle det göra med läsningen om man läste Johans trilogi som roman?

Johan: ”Poesins position är prekär, den räknas inte som litteratur, prosan blir lidande av det, blir en urholkad form som man häller ner journalistiskt innehåll i…”

Ludvig (chauffören, poeten, översättaren, han vars aura är ‘snygg farsa på 90-talet’) på stolen bredvid mig vinkar till sig mikrofonen: ”Mår inte poesin bra? Om man ser bortom ‘bok’ och konsumtionen?” (Han sa spefullt efteråt: ”Jag hade velat ta upp elefanten i rummet: twitterpoesin.”)

Johan: ”Svensk poesi har en guldålder vad gäller mångfald och kvalité.” Johan menade att det prekära är medialt, socialt. Kanske är det tack vare det som estetiken utvecklas? ”Marginalisering och boom.”

Mara: ”Det går att jämföra med humaniorans kris, dess mindre relevans i offentligheten… vi kan inte använda de mätinstrumenten… boken om Zlatan möjliggör fem debutanter varav två är poeter…” Sen tappade jag bort mig. Jag tror hon sa: de materiella förutsättningarna är avgörande.

En till person ställer en fråga, den handlar om kopplingen mellan det omöjliga/negativa och maskuliniteten, som kan påstås handla om att tömmas på känslor. Vad tycker Johan om det? Eftersom frågan handlar om negativitet så är den riktad till Johan Jönson.

Johan: ”Mina böcker är inte tömda på affekter, de är överfulla av dem, en traditionell maskulinitet försvarar den egna biografin, jag vänder mig emot det och snarare känner jag skam över den egna biografin, det är skillnad på att argt tömma ut affekter och i det bli ‘befriad’… det försöker jag undvika i böckerna, jag får ingen befrielse av att bearbeta privata grejer. Som Nietzsche säger: det blir bara värre av att upprepa det. Det blir fatalt, trauma…”

David Zimmerman ber om mikrofonen och ställer en mycket relevant fråga (det ska bli den sista): ”Om man tänker sig poesi som möjlig att affektera läsare, hur ser ni då på ert skrivande i termer av ansvar? Hur förhåller ni er till språkhandlingens konsekvenser och det ansvaret?”

Johan: ”Jag är inte ansvarig för det jag skriver.”

Mara: ”Så tänker inte jag, jag tycker det är en viktig fråga, jag är så lutheransk, jag är verksam där jag gör mest nytta, så är det inte, men en aspekt utav det…skrivandets arbete kan ta affekter och andra nivåer av existensen i anspråk. Kan ha performativ verkan som du säger. Å ena sidan är det livsfarligt att blanda ihop affekter och politik. Affekt har inte med poltik att göra. Men litteraturen har ansvar, man måste definiera ansvarsskyldighet, utifrån de estetiska uttryck där vi är ansvariga… vi kan inte utgöra några lagar men det måste upp till diskussion. Den måste föras. Vi måste uppföra våra egna begränsningar och strukturer.”

Johan: ”Det ansvar du efterfrågar har en dystopisk dimension över sig, den liberala ropar det, en vålnad, det är inte möjligt, jag läste din bok (När Andra skriver) utopiskt. Vore roligt om ett subjekt kunde ta detta ansvar.”

Mara: ”Det måste formuleras, det enda vi kan göra är förhandla.”

Johan: ”Affekterna ska hållas bort? De högerextrema och fascisterna begagnar detta, inga andra. Fascisterna har varit verksamma hela tiden. Hur var de vilande? Det är affekter kopplade till staten och begränsningar.”

Mara: ”Vi ska inte mobilisera affekter från ett annat politiskt håll, jag tror på politik som rationell verksamhet, litteratur är en annan sak, sen finns det kontaktytor.”

Sen var det slut. Det fanns lite kaffe. Vi gick till en nation, ett stort gäng. Jag köpte en nachotallrik. Några spelade schack. Vi tog bilen hem till Stockholm, vi tankade och fotade varandra. Poserade med kandelabern.

/Elis