Jonas Örtemark, AFFIRMATIONERNA – RESAN IN I HJÄRTAT ÄR VÅR FRAMTID (Holmstrand Böcker)

Jag har läst Jonas Örtemarks nya ”prosalyriska arbete”. En skitjobbig självhjälpsbok? Jobbig för att den är så vacker, kanske. (Eller för att den leker med hjärnan.) Här är en text om den.

Jag möter nya moderaternas skickligt approprierade (från vem?) blå ton i hamrande VERSALER SOM TAR SIG IN, GRÄVER SIG IN, IN SA JAG, IN NERÅT, NERÅT, NERÅT IN, IN I SJÄLENS ALLRA HELIGASTE KONCENTRATIONSSVÅRIGHETER. Jonas Örtemark och koncentrationssvårigheternas kammare, skapandets och kärlekens äckliga sten som osar av kognitiv beteendeterapi. Ibland kommer tempot, kugghjulet, den löpande textens rytm, helt fel; det hackar upp sig i skallen, det uppstår en läsning som ”känns fel” eftersom den inte följer det ”mönster” som jag som läsare ”vaggats” in i, eller lurats in i! Läsningens mani är en liten jobbig fest.

Vissa rader glöms bort direkt andra fastnar (så är det i alla böcker, det är en självklar utsaga), jag kan välja den aktiva läsningen med ett sorts löjligt fokus som tar evigheter och jag kan välja den slarviga som fångar upp ”KATTGULD” och ”KLISTER” och ”DEN MÖRKA LILLA FOSTERHÅLAN”. Båda sätten är fina och löper parallellt mest på grund av min veliga karaktär och bokens fysiska tystnad! (För att vara så uppfordrande i sitt tilltal är boken förvånansvärt samarbetsvillig och inkännande). Den är evig, min veliga karaktär, diktens fysiska tystnad, men en dikt finns ju kvar så man kan läsa den igen, man kan göra det annorlunda. Hjärtat är väldigt viktigt i den här (så är det i alla böcker, det är en självklar utsaga).

En affirmation är en bekräftelse, en bekräftelse är något positivt, det är ett positivt påstående. AFFIRMATIONERNA rusar runt och är obehagligt positiv, läskigt positiv. Sandstranden och horisonten och den blåa himlen och de lugna molnen och det väna vattnet finns här som omslag, baksida och visuell dikt (färgbild) bredvid dikten, fager färg, virtuell illusionssemester, vilseledande filter. Allt är uppmaningar som repeteras och muteras i rasande fart, order, de blåa orden skriver och tjatar om de vita orden, om att fatta pennan, om att rista, rista in i något drömmen nära hjärtat, om att skriva som en galning, andas, nypa sig själv i armen. Det är en läsning som magpumpar hjärnan långsamt som ett passivt aggressivt tidvatten. En poetiskt vild, retorisk, eventuellt animerad, figur är vad jag ser framför mig, en animerad retorisk figur med en liten eller stor mun som håller i en megafon och skriker lagom tyst så att hen kan hålla på riktigt länge. En reseguide, en helig dåre.

Jag läser Jonas Örtemarks AFFIRMATIONERNA extremt sporadiskt, till och med för att vara mig, under en period där jag känner mig både stressad och deprimerad. Det är en skitjobbig självhjälpsbok, jag blir varken mindre stressad eller deprimerad, tvärtom, och det är vackert. För det är en dikt. Jag blir affirmerad (?), bekräftad, utmanad, kanske utvidgad, definitivt lite utmattad.

Jonas Örtemarks AFFIRMATIONERNA är sjukt positiva, sa jag det, och jag är jättetrött, de är elakt positiva, och jag mår inte särskilt bra. Jag läser in det rituella räknandet, jag noterar och tycker det fungerar. Ibland blir typsnittet större, men frågan är om det intensifierar tonen eller bara visar på en sorts skön godtycklighet i det mässande materialet. Det står att jag ska göra min egen müsli, du ska göra din egen müsli, den här boken borde bli en storsäljare i Vegorätts mardrömslika efterskalv. I den bästa av världar och så vidare, den här boken borde inledas med den desperata brasklappen ”jag är ju ingen talare men”. Det tjatigt pumpande orerandet, det som naturligtvis är späkt och tyglat, det som skiftar mellan självhjälpsklyschor och halbsbrytande nybyggen eller låt oss säga kombinationer, urvattnar kanske insisterandet poetik med flit.

När jag var liten (jag gör detta fortfarande) försökte jag ofta att inte tänka. Att rensa huvudet fritt och ”rent” från tankar, alla tankar. Varje gång, jag lovar varenda gång, fylldes jag av en enorm, nästan berusad lycka, ett barnsligt jubelvrål, när jag tänkte att jag lyckats. Jag hann alltid tänka att jag lyckats och detta hände senast igår. När jag sen insåg att jag tänkte att jag lyckats, att det därför också var en tanke, ja då blev jag såklart förkrossad eftersom det skänkte mitt misslyckande en sådan banal ironi som jag vägrade förknippas med. Jag lärde mig aldrig av misstaget eftersom hjärnan bevisligen är dum i huvudet.

Att försöka att inte tänka var ett knep, ett sätt att luras in i sömnen. Jonas Örtemarks AFFIRMATIONERNA slutar kanske med denna enda misslyckade tanke, den när man tänker att man inte tänker, den där tanken som är så löjligt enkel och fruktansvärt fel, den som man först tar för lyckad, det vill säga icke-existerande, det vill säga död. På det viset är det en positiv bok, en skitjobbigt positiv självhjälsbok, fram tills slutet, det felaktigt lyckliga slutet. Om vi ser hjärndöd som något negativt.

Nu handlade detta för lite om hjärtat och resan in i det. Nu landade jag i sömnen istället för framtiden. Jag får väl läsa den igen en annan gång.

Holmstrand Böcker går, för övrigt, i graven med denna utgivning. I graven på en obestämd tid? Jag hoppas på en återkomst. Hursomhelst, Holmstrand Böcker är död, länge leve Holmstrand Böcker. Hoppas förlaget roterar lite oregelbundet i sin kista.

/Elis