Jag har ingen samhällsanalys kring Kent som fenomen, bara mina känslor och minnen kring ett band som känns som en del av min kropp.

I Kents avskedsvideo som de släppte på Facebook igår har deras omslagsmotiv fått kött och blod och marcherar sida vid sida. Idag släpper de en singel, Egoist. Joakim Berg sjunger ”vi ska aldrig bli som ni” och en sliten, naiv fras blir det sannaste jag hört på länge.

Kents texter bevisar att en klyscha blir en klyscha för att den är sann, och att de därför ska användas igen och igen. Om inte Kent funnits, hade jag varit den poet jag är? Jag har aldrig medvetet tänkt att jag ska skriva som dem, men jag tror att jag ärvt deras bildspråk så som man ärver ett beteende från sin mamma. Omedvetet men genomgående och ju äldre man blir desto mer märks det, tendenserna framträder tydligare och starkare för att man inte orkar göra motstånd. Vid närmare eftertanke; hade jag varit poet överhuvudtaget om inte Kent funnits? Jag upptäckte dem samtidigt som jag började skriva, i samband med att skivan Vapen & Ammunition kom ut. Då var jag tolv år. Livet blev en kamp för att få gå på Kentkonsert (som Stadionspelningen den 6 juni 2003 där alla skulle ha vita kläder och redan då spekulerades det i om det skulle bli deras sista spelning) och spara ihop pengar så jag kunde köpa albumen. Jag mådde dåligt för att alla på Kentforumet sa att man var en tönt om man upptäckte Kent genom Vapen & Ammunition. Jag lyssnade igenom alla föregående album, Isola, Hagnesta Hill och de där, låtsades att jag alltid älskat Kent men visste samtidigt att hur skulle jag kunna upptäckt dem när jag bara var ett barn? Det var inte rättvist. Kent slog igenom brett med Vapen & Ammunition, Dom andra spelades på radio hela tiden sommaren 2002: “priset vi betalat för att klassas som elit var att vi blev som dom andra, vi blev som dom andra, vi blev som dom andra”. Egentligen är det konstigt att en sådan låt kan bli en hit. Den liknar ju inget. Det finns ingenting man kan jämföra Kent med, medan artister som Håkan Hellström och Veronica Maggio har föjts av hundra epigoner så har Kent influerat musiksverige på ett annat sätt, kanske mer i grunden, för inget band har varit i närheten av att låta som Kent – kanske för att det inte går?

Om man lyssnar på Kent innan de var Kent, det vill säga projekten Havsänglar och Jones & Giftet som de hade åren kring 1990, så slås man av hur de redan då var helt unika. Som i låten Ögon, “älskade dig då men inte längre / försök att förstå mig om det går / nu har jag sagt vad jag tycker / det här är sista delen / sista stycket”, eller Vintervila (som de senare släppte på nytt): “hon sjunger kärlekssånger för min hud / hennes tunga skriver mjuka melodier / på ett ungt bröst där håret börjat växa / först nu”. Att tänka på att några killar i tjugoårsåldern skrev dessa låtar gör mig retroaktivt kär i dem. De gör i sina texter anspråk som vilken annan tjugoåring som helst skulle skygga för av rädsla för att vara pretentiös. Ibland, eller ofta, har de gränsat till någon slags fjortisestetik, som i Järnspöken: “någon ligger i gräset / med frostiga kläder / så stilla och vit / och blåljusen blinkar / tänk vad man kan göra med en liten kniv” eller Svart snö: “när verkligheten skakar och det flyter svart snö i ditt blod”.

Men de visste att det var bra, och det var det. Kent har aldrig brytt sig om vad folk ska tycka, fast att folk har tyckt så extremt mycket. De har inte kompromissat med något. De har gått igenom hundra olika musikaliska faser men det har inte funnits någon uppåtgående utvecklingskurva utan de har alltid varit bra, alltid varit geniala och därför tidlösa. Därför har de gamla fansen också hängt med samtidigt som nya har tillkommit, ingen har någonsin slutat lyssna på Kent. Samtidigt som de i texter har använt sig av svåra referenser som gått över huvudet på folk så har de nått ut med klassisk lyrik som går rätt in i hjärtat på alla. Och denna kombination, tillsammans med själva musiken såklart, har i slutändan gjort dem till (som det alltid stått på Kent.nu) Sveriges största rockband.

I år, samma år som de blev invalda i Swedish Music Hall of Fame, lägger de ner och det känns på något sätt logiskt. Precis som jag tror att deras samarbete med Sony Ericsson inte bara var ett ekonomiskt val utan även ett konstnärligt (de vill krossa förväntningarna, se hur mycket deras fans tål, visa att man aldrig ska kunna veta exakt var Kent står), så är avskedet nu ett konstnärligt val. För allting har ett slut, och istället för att vänta in ett oundvikligt slut kan man skapa ett storslaget. Deras sista album kommer bli storslaget. Det är så härligt att kunna lita på det, att de alltid är storslagna. Turnén kommer bli storslagen. Biljetterna släpps på lördag och jag känner samma ångest som när jag var tretton och skulle ha biljetter till Stadionspelningen. Tänk om jag inte får någon. Då är mitt liv förstört. Verkligen förstört. Jag fick inga biljetter till Stadionspelningen, de sålde slut på tre minuter och dessutom hade jag inga pengar och fick inte åka för mina föräldrar. Några veckor senare när mina föräldrar förstod att jag menade allvar med att mitt liv var förstört så fixade min pappa biljetter på Blocket eller vad det kan ha varit då. De måste varit skitdyra. Tack pappa.

Och tack Kent för att ni funnits och finns. Jag lyssnar på 747, låten som Kent under många år avslutade sina konserter med. Sedan lyssnar jag på Mannen i den vita hatten (16 år senare) som kom på albumet Du & jag döden 2005 och som de då började avsluta sina konserter med. Det är elva år sedan. Jag kan inte greppa det. Jag associerar fortfarande varje mening i låten med sådant som hände i mitt liv då. Det sitter så djupt och jag kan inte ändra det, vill det inte heller för jag vill ibland gå tillbaks till att vara i gränslandet mellan barn och vuxen. Minns du vår blodsed, våran lag? Vårt dumma korståg mot en lika korkad stad? Jag minns allt som naglarna mot glas. Men mitt femtonåriga jag som gick till Åhléns och köpte den skivan är borta och det är elva år senare (trodde först det var sexton år senare och kände mig väldigt fyndig tills någon påpekade att jag räknat fel. Känns bra ändå att det bara gått elva år även om det inte var lika passande). Kent betyder samma nu som då. Det är bara livet som förändras och det är ju skönt. Tolv album och en EP räcker egentligen inte men det får räcka. Det är helt okej att ni slutar nu, Kent. Allt ni gjort har varit vackert. Tack än en gång!

/Anna