Annons
Annons
08:52 2017-04-23

 

”Sedan Tjejjouren Skogsrå började med sin verksamhet för fem år sedan har vi inte blivit beviljad något kommunalt bidrag. Det senaste vi sökte blev nekat och nu har vi hänvisats till ett som är rätt begränsat.

Vår verksamhet prioriteras på samma sätt som en bouleklubb eller hemslöjdsförening, men nästa vecka ska om allt går enligt våra förhoppningar ett förslag om förändring läggas till kommunfullmäktige. Det är ingen mänsklig rättighet att få spela boule, men det är en mänsklig rättighet att få leva utan våld.

De som kontaktar oss utsätts för fysiskt, psykiskt och sexuellt våld, men ofta också för ekonomiskt våld. De är hårt kontrollerade och det är otänkbart att ett barn ska be sin förövare om en femtiolapp för att kunna ta del av vårt stöd. Vi kan inte ta en anmälningsavgift från våra stödsökande. Att få leva utan övergrepp kan inte vara en klassfråga.

Vår lokal och våra anställdas framtid hänger på det här. Utan kommunalt stöd måste vi säga upp båda och försämra kvaliten på vår verksamhet. I vår lokal sitter våra volontärer och lyssnar, torkar tårar, tröstar, håller handen och stöttar varje vecka.

Vi har fått höra att förändring kan gå vägen om vi får bra utrymme i media. Där också sociala medier tänker vi. Så Facebook, låt det storma! Vi behöver er hjälp! Visa att ni stöttar oss! Kommentera eller dela bilden, prata om vår verksamhet med någon du känner, sätt frågan på agendan. Vi behöver er! Sundsvall behöver en tjejjour! #backaskogsrå

 

Det här skriver Ida Eugenius från tjejjouren Skogsrå.

Nu kan vi SWISHA för att hjälpa unga tjejer ha en plats att vända sig till. Om ni vill/kan/har möjlighet får ni hemskt gärna swisha valfri summa till nummer: 123 096 05 83.

Pengarna går oavkortad rakt in i organisationen.

Stort tack!

17:35 2017-04-22

Hopplös och kåt skriver:
MASTER HJÄLP MIG. Började ligga med en kille för snart två år sedan. Blev så jävla förtjust i människan. Men jag sa inget och vi fortsatte ligga..japp dumt men men. Försökte upprepade gånger att sluta upp med liggeriet….men det hände aldrig. Det gick ett år. Nu har jag flyttat utomlands för det var ca det enda sättet att inte gå sönder. Jag vet att han inte vill ha mig. Och gud han är en riktigt jäkla riksskitstövel så jag fattar inte varför jag vill ha honom. Och det har gått fem månader sen vi sågs men jag KAN inte släppa honom. Jag har GJORT ALLT. Bytt land, träffat andra, legat runt. Men han är allt. Jag vet inte vad jag ska göra. Ska jag berätta för honom? Jag vill liksom inte ge honom det….GUD jag är hopplös

Hanna svarar:
Jag förstår att det känns som om du gjort allt, men vet du, en sak har du ju faktiskt inte gjort… dvs. låtit tiden tagit hand om det. Fem månader är inte alls lång tid för känslor att klinga av, i alla fall i mitt fall. Jättetråkigt råd kanske men jag skulle verkligen vilja trösta dig med just TIDEN. Ge det tid! Sen skriver du att du ”vet att han inte vill ha mig”, vilket är ju en vettig och sunt förhållningssätt, men jag upplever det ibland som att människor säger att de ”vet saker” men sen sker det andra tankar i hjärnan, typ ”han kanske gillar mig ändå..” etc. Ett sätt kan ju vara att på riktigt svälja insikten av att det inte kommer bli ni, va på riktigt ledsen över det ett tag och lära sig acceptera det fullständigt.

KRAM och det kommer bli bättre <3

 

 

 

 

Sarah skriver:
Hej! Är så nyfiken på att höra vad du tyckte om sleep no more, hoppas på ett inlägg snart!

Hanna svarar:
Hahaha så kul att folk tjatar om detta inlägg??? Alltså det var ju inte ”jordens sjukaste upplevelse” utan mer en live-teater där man kunde få se sjuka saker. Men ska skriva ett inlägg om det… SNART!

 

 

 

Minna skriver:
Hanna! Lite off topic men tänkte, kan inte du på podd eller blogg snacka lite om bloggbevakningen? Tror att du nämnt henne någon gång på bloggen kanske, men skulle vara kul att höra din (och martins) åsikter. Kan verkligen inte bestämma mig vad jag ska tycka om det hela??

Hanna svarar:
Hmm har typ ingen åsikt för är aldrig inne på den bloggen? Dock hört att andra blivit riktigt ledsna. Alltså, de tär väl bra och lite kul om hon kritiserar etablerade personers smygreklamer, samtidigt tröttsamt att energi och tid läggs på att göra ner andra tjejer. Menar inte att det bör finnas något generellt ”systerskap” som innebär att man alltid måste hålla andra tjejer om ryggen MEEEEEEEN tycker på riktigt att det finns ett värde i att fundera en eller två gånger på åt vilket håll man sparkar och syftet med det.

 

 

 


Frida skriver:

Käraste Master! Eller vem som helst i kommentarsfältet som har erfarenhet av att ha en heterosexuell relation utan preventivmedel.

Jag har gått på preventivmedel i 5 år. Först var det väl ok, körde p-stav men fick migrän av det och då ska man ju inte ta östrogen pga risken för blodpropp… Så har kört minipiller i ca 3,5 år nu. Tycker väl ändå att det har varit helt ok förutom sjukt oregelbunden mens. Men har känt mig typ avtrubbad känslomässigt en längre period, eller får iallafall för mig att jag är det (så svårt att veta om man är i något normaltillstånd i känslolivet eller om man är lite nere för jämnan men har vant sig vid det?).

Fick nog för en helg sedan när min mens tog en andra vändning efter 1,5 vecka och bestämde mig för att ladda ned p-app och beställa termometer. Men får sån ångest när jag läser kommentar efter kommentar om folk som har blivit gravida trots p-app. Plus tog upp det med en i min familj som reagerade asnegativt.. Åh. Känner mig bara så himla ledsen över tanken på att behöva käka dom där himla pillren i nästan hela mitt fertila liv och inte veta om jag verkligen känner allt jag kan känna eller om jag blir påverkad. Har någon lite pepp och/eller tips till mig? Kör man kondom för det mesta? Hur ofta kör ni graviditetstest? Etc..

Tack och puss <3

Hanna svarar:
Hej älskade du! Såklart finns det inget universellt sätt som är bäst för alla, i mitt fall kunde jag inte köra natural cycles för att jag är en person som aldrig kommer ORKA ta nån jävla temp varje dag. För andra verkar det funka svinbra. Man KAN ju bli gravid av all preventivmedel, men den skräcken tror jag man får bara släppa. Typ som att du KAN ju krocka varje gång du sätter dig i en bil…. LOL kul att jämföra graviditet med bilkrock.

I övrigt undrar jag vem i din familj som reagerade negativt på ditt val av preventivmedel?! Det har ju ABSOLUT ingen annan rätt att ”tycka till om” än just du. Herregud?!

Testa appen ett tag om du tror du kommer orka ta tempen, kör kondom om det känns härligt (OBS det ÄR inte jobbigt med kondom?? Ingen kan på allvar mena det???????). Kopparspiral verkar ju också funka för många, men kan vara jobbig om du redan har mycket mensvärk.

 

 

Amanda skriver:

Hanna!

Snälla hjälp mig. Jag fick igår veta att min pojkvän under vårt första år tillsammans skickade (inbjudna) dickpics och sexchattade med andra tjejer. Vi har varit tillsammans i fem år idag, är förlovade och planerar bröllop. Jag vet inte hur jag ska hantera det här. Han säger mest bara att han är ledsen, att han var dum och ung och självisk och att det vi har nu är så himla fint. Jag älskar honom och vill att vi ska fixa det, men känner mest just nu att hela vår tid tillsammans är en lögn – hade jag vetat det där för 4 år sedan hade jag nog bara gjort slut. Jag var liksom 18 år då och hade inte en så förlåtande syn på den här typen av svek. Att vi är tillsammans nu beror på att jag inte visste.

Jag tror som du att svek/otrohet/annat fanskap inte är svartvitt (det är därför jag skriver till dig, tycker du är så klok i dessa frågor!!) och jag vill att vi ska få det att fungera igen men just nu känns det som om hela värt förhållande är en lögn. Vad ska jag göra?
Hanna svarar:
Hej Amanda! Du skriver att han ångrar sig, att ni har det bra nu, om jag utgår från att ni har en vettig, jämställd (nåja) och lycklig relation nu är mitt korta svar helt enkelt: SLÄPP DET!

Är mest irriterad över att det här kommit fram NU på något sätt? Och att DU ska behöva deala med något som borde vara hans ångest-grej! Precis som du skriver är ju saker inte svartvita och det finns säkert folk som läser det här nu och bah ”gör sluuuut!!!!! WHÄÄÄäääÄÄä!”. Men OJ vad dumma saker man (jag) har gjort i sitt förhållande, speciellt innan man förstod att man faktiskt ville dela livet med sin partner.

Det är jättesvårt att försöka ha en tvåsamhet och försöka bryta ur den och sitt tankemönster från saker man ”borde göra” ”borde känna” etc. Men försök känna inåt och inte hämta känslor utifrån om du förstår hur jag menar? Känner du att ditt liv berikas på ett positivt sätt av relationen och att ni mår bra ihop? Försök behålla den då och släpp tankar på hur saker ”borde vara”.

Kram och lycka till!

Annons
10:29

Har våren börjat som du tänkt dig?
Alltså, hade väl inga stora förväntningar direkt? Gick dock förbi en buske utanför jobbparkeringen igår och la för första gången i år märke till att det kommit gröna knoppar och utbrast ”åh!” samtidigt som jag ”rörde” (???) vid dem. Tror jag ville fånga ögonblicket!

Hur såg ditt liv ut förra våren?
Spelade in andra säsongen av Hanna badar med en kändis, hade inte börjat yoga alls, hade kort mörkt hår och kunde inte åka off pist *ser tillbaka och ser min utveckling*.

 

Hur hoppas du att våren blir i år?
Sämst………. NÄRÅ!!! Nu har den ju börjat med stormsteg. Hade till och med jeansjacka igår, vilket ju trots allt är det tydligaste vårtecknet.  Tror den blir varmare? Måste den bli. Har ju också odlat lite grejer i år som jag ska fokusera mycket på. En växtfokuserad vår blir det. /bohemkvinnan.

Hur hoppas du ditt liv kommer se ut nästa vår?
Har aldrig tänkt längre än 2 månader fram?

Vad är ditt vårplagg nummer ett?
JEANSJACKA! Har en oversize svart jeansjacka. Är alltid osäker på när man vågar ha på sig den eller inte men kommer då aaaallltiiiid att tänka på när jag var 11 år och ville ha på mig min nya jeansjacka men morsan tyckte det var för kallt och jag ville ha ett direkt svar på NÄR jag egentligen kunde bära jackjäveln då?! Då sa hennes kompis som var på besök att ”när det blir minst 10 grader ute, då kan du ha den Hanna”. Har alltid hållt den gränsen efter det. Jeansjacka ÄR verkligen största vårtecknet.

Föredrar du våren eller hösten?
Hösten pga: fyller år, inga krav, bra mode-period

Vem/vad är din vårförälskelse?
?????????? Vad?????

Min odling kanske????

Fader Foura????

Tre saker som stoppar vårkänslorna?
Elektriskt hår, kängor och krig

 

Annons
14:08 2017-04-21

 

 

Blus från h&m (69 spänn!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! !!)
Jeansen är Levis skinny 501:or
Och så sneakers från Puma

 

Ikväll ska jag träffa min nya kompis Marlene, vi ska dricka cava (tror jag, måste köpa) och sen käka på Boqueria och sen spela där. Fast hon ska spela, jag tror jag mest ska ”stå”.

KUL MED FREDAG HÖRRNI!

Ska ni göra något skoj?

 

 

20:11 2017-04-20

Min kille ska åka till Japan i 10 dagar så vi har bokat bord på restaurang sista kvällen innan han åker. Stämning är dålig mellan oss eftersom jag har lite, lite ont i halsen igen och min kille är lite, lite irriterad över att jag måste ta upp detta lite, lite oftare än vad jag behöver.

Telefonen plingar till och det är pappa som skickar bild på mamma i sjukhuskläder i ett rum med droppställning och höjbar säng, i sms:et skriver han ”nu mår morsan bra”. Ett väldigt konstigt sms att få när jag inte ens visste att det varit dåligt? Jag försöker ringa upp utan svar, men efter ett tag får jag tag på mina föräldrar och får veta att mamma åkt in akut för misstänkt hjärtinfarkt och att de i vanlig ordning inte sagt något till mig. ”Vi ville inte oroa dig” blev ursäkten.

Nu var det ingen hjärtinfarkt, men orolig blev jag förstås oavsett.

Jag tänker mycket på mina föräldrar nu i vuxen ålder. Kanske har det att göra med att vi ses mycket mer sällan nu och att jag plötsligt får se dem i ett utifrånperspektiv, kanske har det att göra med psykoterapin jag gått – där psykologens främsta uppgift är att gräva i ens barndom för att förklara de beteenden jag idag har eller saknar. Eller kanske handlar det bara om att jag saknar dem, och kanske att mina kompisar börjar få barn och att jag då drabbas av den där känslan av att ”tänk när min mamma höll mig så här, undra vad hon kände då”.

Det vore smörigt och rent ut av väldigt sliskigt att skriva en krönika om hur mycket man älskar sin mamma. Men just därför tänkte jag ge det ett försök. För även om mammas hjärtinfarkt inte var något, hände något i mitt hjärta av bara tanken på att hon kanske inte skulle finnas längre.

För morsan måste finnas ett bra tag till, allt annat är otänkbart. Hon måste fortsätta svara när jag ringer i känslostormar och frikostigt berätta (ibland lite för frikostigt) om sitt eget kärleksliv när det stormar i mitt. Hennes fötter måste finnas så jag kan killa under dem och hennes fingrar så hon kan killa under mina. Hon måste finnas för alla de där shoppingturerna vi tagit sen jag var sju år gammal och hon måste fortsätta få mig att tro att jag är världens snyggaste person i precis alla kläder jag provar. Hennes lugn måste få fortsätta påverka mina kriser – för hur ska de annars gå över? Hennes roliga och färgstarka personlighet har fler rum den måste fylla! Hennes hjärta måste fortsätta slå för alltifrån hemlösa katter i Grekland till barnbarn, dyra linnekläder, mig och mina kompisar. Hennes hår måste fortsätta blekas, skratt skrattas och finkrisp ätas.

Hon måste finnas för ingen annan orkar lyssna på när jag har lite, lite ont i halsen.

Men egentligen måste hon helt enkelt finnas eftersom jag inte vet någon som får mig att känna mig så älskad som henne, och att jag ännu inte vet hur jag ska kunna ge allt det hon gett mig till mina framtida ungar.

 

 

KRÖNIKA PUBLICERAD I ST

Annons
Annons