Intressant att du inte stör dig på vänner och bekanta, jag har rätt lätt för att göra det. Varför?? Är ju en så himla ocharmig grej att störa sig på folk

Haha, det där med att prata i sanningar, jag undrar om det är något kulturell alternativt språklig ”översättningsgrej”, eller liksom, ett sätt att prata på, som är vanligt i andra språk? Jag har nämligen lagt märke till att många av mina vänner och bekanta med ursprung i andra länder pratar på det viset? Medan folk med svenska (och finska, i alla fall) som ursprungsspråk uttrycker sig mer trevande, till och med när man faktiskt VET något. Haha. Finns såklart svennar och finnar som uttrycker sig så med, men är en så stor procent av de jag känner med sydligare påbrå som pratar så, därav undrar jag om min egna lilla koppling med språk/kultur kan ligga bakom det?

Detta förvirrar mig i alla fall något enormt, för om någon säger något med bestämdhet så tar man ju det för en sanning, eller i alla fall som att PERSONEN tror att det är så?

Jag har för mig att jag fått berättat för mig att det i Indien (med reservation för att jag blandar ihop det med något annat land) är väldigt skamligt att inte kunna svara med bestämdhet på en fråga, så om man går på gatan och frågar var tågstationen ligger, så kommer personen, oberoende om den vet eller inte, hövligt peka åt något håll, eller beskriva vägen, oavsett om det har en susning eller inte…? Haha. Detta kanske bara är en missuppfattning, men hörde det av en nära person som arbetat mycket i, och mot, just det landet, så jag skulle anta att personen vet vad hen snackar om. Rätta mig gärna om jag har fel.

Hur som helst tänkte jag att detta fenomen kanske är vanligt även i andra länder (om än ej lika tydligt kanske), mina persiska och polska bekanta, klasskompisar och vänner är i princip alla såhär. Låter väldigt generaliserande men det är verkligen så?

Jag har börjat med att varje gång de säger något med bestämdhet ifrågasätta om det verkligen är så, och många gånger visar det sig att det inte alls är så. Haha. Väldigt irriterande och jag önskar att det inte skulle behövas, men försöker tänka att det är kulturellt och att de säkert är uppvuxna med att man pratar på det sättet. Min nu nämsta vän har jag försökt att lite finkänsligt påpeka att hon gärna får vara säker på sin sak innan hon säger det som fakta (vi pluggar ihop och kan vara lite kritiskt om hon felinformerar med bestämdhet, haha), men jag är så jäkla försiktig av mig att jag liksom ursäktar mig istället för jag tycker det är så jobbigt att klaga på folk, haha. Aja detta var mitt lilla klagorant på mina, trots detta, ack så älskvärda vänner, samt några bekanta som bara är allmänt störiga annars också, så de ber jag inte om ursäkt för, haha.

Har någon annan samma uppfattning eller är det bara jag som lyckats hitta just sådana vänner?