Rabarber. Det är verkligen inget jag tänker på hela tiden. Men jag läste något om dom idag som jag tyckte var spännande. Så jag började tänka lite mer.

Uppenbarligen namngavs rabarbern av “de gamla grekerna” när växten kom till Grekland från Kina. Grekerna beslutade kalla växten för rha barbaron, en sammansättning av två ord vars betydelse är ungefär “inte härifrån”. Barbaron är dessutom samma ord som ordet barbar härstammar från. Känslan är ju kort sagt att grekerna inte alls verkade haja vad det var för jädra växt de kommit i kontakt med. Någonting får mig att känna att det är fallet även idag med rabarber. Vi envisas att stoppa den i sockriga sällskap som efterrätter, krämer, sylter, chutneys och så vidare, av gammal vana eller helt enkelt av förvirring över att komma i kontakt med något så färglatt och syrligt.

Hos min farmor i Västerbotten växer de största rabarber jag sett i hela mitt liv. De har dessutom bara blivit större med åren. Man kan räkna med att få tag i hur många meterhöga stjälkar som helst och att kunna äta så många rabarberpajer att man glatt fräter sönder gomen av all askorbinsyra då rabarberna ju har något förtrollande över sig. För mig osar de av en tid då något oskyldigt och ljust försiggick. En tid när det var hur enkelt som helst att springa över gräsmattan och kasta sig in under ett enormt rabarberblad för att undkomma regnet alternativt en rovdjurslik storebror i full färd med en kurragörralek (ja, detta har hänt).

Jag tror att jag skulle få jobba ganska hårt dessa dagar för att få plats under ett sånt där blad, speciellt som de rabarber jag köper i mataffären på sommaren saknar blad över huvud taget. Det får mig också att tänka att nog måste man väl kunna känna sig öppen för att utvidga rabarbernas användningsområde. Till en sötaktig kolgrillad köttbit? Inte vet jag. Men vi kan väl prova.