Förutom att rädda mig från bakfyllans skärseld har Coca-Colan även kommit till undsättning många gånger då jag lidit av migrän. Jag är tyvärr en av de stackare som några gånger om året golvas totalt av detta monster till åkomma. Får synbortfall, tappar balanssinnet helt, kräks och ligger och flämtar medan jag försöker hålla mig så stilla det går. Ibland pågår det i några timmar, ibland i ett par dagar. Det är inte speciellt mysigt. Genom att prova mig fram har jag upptäckt att colan i kombination med diverse apoteksinhandlade preparat långsamt brukar kunna bända upp hjärnhjälmens grepp, och till slut kan jag öppna ögonen igen och upptäcka att jag inte längre är blind på ena ögat. Det ögonblicket är för övrigt fantastiskt, jag tackar mumlande annars totalt försummade gudar och känner mig pånyttfödd på ett sätt som nästan bara kan liknas vid när Gandalf The Grey dyker upp igen och har fått en ny vit klänning.

När jag var barn och gick i skolan tog läraren en gång fram en colaburk och ställde den på katedern, för att sedan lugnt och med stor noggranhet rada upp sockerbitar bredvid den. Tio sockerbitar. Hon såg uppfodrande på oss barn. Vi var hänförda och chockade. Jag tänker på det ibland när jag trycker i mig en burk cola, att den innehåller socker motsvarande tio sockerbitar. Då känns den inte lika god längre. Men utöver att vara ruskigt onyttig och kemikaliestinn har alltså Coca-Cola magiska livsuppehållande egenskaper. Var dessa kommer från har jag aldrig riktigt begripit, men eftersom jag är så frälst på läsken som läkemedel tänkte jag att det var dags att ta reda på det.

Vi börjar från början. Coca-Colas uppfinnare hette John Pemberton och var apotekare. Han hade skadats i amerikanska inbördeskriget och dragit på sig ett knepigt morfinberoende som följd, så i ett försök att hitta ett substitut för det farliga morfinet tog han 1886 fram den första prototypen för receptet på Coca-Cola, från början beskrivet som ”french wine coca nerve tonic”. Så småningom togs alkoholen ur ekvationen, och drycken såldes med påstående om att kunna bota alla möjliga krämpor, förutom morfinberoende bland annat huvudvärk och impotens (okej…). Att man blev pigg av det var inte så konstigt, då receptet baserades på koffein, kokain och en sockrig sirap. Dagens Coca-Cola är en helt annan (kokainfri) historia, men med bakgrund som apotekssåld mirakelkur känns dess status som högs prisad bakfyllekur inte helt orimlig. Men det är ju fortfarande… läsk.

Jag smsar en läkare jag känner. Varför mår man så mycket bättre av att dricka Coca-Cola när man är bakfull eller sjuk? Hon svarar kort och koncist att cola innehåller både vätska och salter som behövs för att återställa saltbalansen i kroppen. Jaha, tänker jag. Lite som någon slags näringslösning eller vätskeersättning alltså. Och så förstås koffeinet på det. När man är bakfull är boven i dramat att man lider av vätskebrist, och att just dricka något är inte en speciellt dum idé. Men det finns förstås bättre alternativ än läsk, tillexempel resorb (god bless it) eller en sportdryck med elektrolyter. För mig, och säkert många andra, handlar det ändå en hel del om placebo – kombinationen av koffeinet, kylan och bubblorna invaggar en i ett lugn och en förvissning om att lidandet snart kommer att vara över. Botemedel eller ej – placebons makt ska man inte underskatta.

För några år sedan hade jag en period där jag drack på tok för mycket Coca-Cola, förmodligen som följd av att jag som regel snarare än undantag var ute och härjade på nätterna. Jag beslutade till sist att det fick vara nog med cola, att inte en droppe till fick konsumeras, hur skruttig jag än kände mig. Det fungerade ganska bra, och efter några månaders avhållsamhet var jag fri. Någonstans där började jag träffa en person, oftast under formerna ”filmkväll” ungefär som när man var tonåring. Filmtittandet gick alltid hand i hand med inhandlande av någon form av snack som skulle intas till filmen. En afton när just en sån här filmkväll skulle utspela sig dök personen upp hemma hos mig med ett sexpack Coca-Cola. Jag kände mig besvärad, inte minst av att vi inte drack någon cola den kvällen med följden att se där sex colaburkarna stod i mitt kylskåp och lockade. Ville lura ner mig i träsket igen. Jag drack upp alla.

Igår var en migrändag. Jag kunde varken tänka, röra mig eller se något. Bara gny som en ömklig spillra. Efter flera timmars plågor fick jag hemleverans av migräntabletter och en tvåliters Coca-Cola. Till kvällen var jag på benen igen. Coca-Cola, I love you. Men jag vill ha dig på replängds avstånd.