Varför är detta så kul? Efter alla år av att beställa ”en cola” men istället få en pepsi är jag plötsligt villig att ge pepsin en chans.
/Slaktarn
Inlägg taggade: coca cola
På grund av allmän utmattning och specifik kroppslig åkomma har jag kommit i kontakt med ett gammalt beteende jag trodde jag lagt på hyllan, nämligen att sträckkolla (och ibland bara lyssna) på alla gamla avsnitt av Nigella Bites. Det är, förutom att ta en redig bläcka, den mest rena formen av avslappning jag kan tänka mig. Nigella är i sitt esse i detta format, bättre än både förr eller senare faktiskt.
I säsong två av Nigella Bites finns ett avnitt jag uppskattar speciellt mycket: ett som behandlar mat på temat ”Trashy”. Där får vi följa vår domestic goddess när hon lagar allt från Elvis Presleys banan- och jordnötssmörsmacka till vattenmelondaiquiri (”The trashy cook should not be stoveside too long without a drink in hand”) och friterad kyckling (”if you can resist this, you do not deserve to eat it”).
Bäst av allt är dock ett recept på skinka kokt i coca cola, som sedan glaceras med mörk sirap, senapspulver och farinsocker. Nej nej nej, tänker du nu, fruktansvärt. Du har fel. Pekpinnar gällande Coca Cola har jag undanbett mig för länge sedan, det är alltså inte lönt att skicka länkar till artiklar med titeln ”detta händer i hjärnan när du dricker coca cola”. Det som däremot är viktigt att nämna är den uppenbara logiken i receptet – Coca Cola har en kryddig, söt och liksom spetsigt djup smak – alldeles utmärkt ackompanjemang till fläskkött, med andra ord. Tänk själv på hur det brukar gå till när vi pysslar med julskinkor och annat. Sött, kryddigt, klibbigt. Varsågod, recept finns här.
Och oavsett, hur kan man inte ta henne på orden när hon säger: ”once you’ve cooked ham in cola you will not cook it any other way. You WON’T”.
Mer om min kärlek till Nigella (och bestörtningen över att hon börjat laga mat med kokosolja) finns att läsa här.
/Slaktarn
Alla som varit riktigt bakfulla någon gång vet att det bara finns en kur som fungerar, och det är Coca-Cola. Först när man med colans hjälp återfått någon promille av sin forna livskraft kan man fokusera på andra essentiella saker som pizza, treo etcetera.
Förutom att rädda mig från bakfyllans skärseld har Coca-Colan även kommit till undsättning många gånger då jag lidit av migrän. Jag är tyvärr en av de stackare som några gånger om året golvas totalt av detta monster till åkomma. Får synbortfall, tappar balanssinnet helt, kräks och ligger och flämtar medan jag försöker hålla mig så stilla det går. Ibland pågår det i några timmar, ibland i ett par dagar. Det är inte speciellt mysigt. Genom att prova mig fram har jag upptäckt att colan i kombination med diverse apoteksinhandlade preparat långsamt brukar kunna bända upp hjärnhjälmens grepp, och till slut kan jag öppna ögonen igen och upptäcka att jag inte längre är blind på ena ögat. Det ögonblicket är för övrigt fantastiskt, jag tackar mumlande annars totalt försummade gudar och känner mig pånyttfödd på ett sätt som nästan bara kan liknas vid när Gandalf The Grey dyker upp igen och har fått en ny vit klänning.
När jag var barn och gick i skolan tog läraren en gång fram en colaburk och ställde den på katedern, för att sedan lugnt och med stor noggranhet rada upp sockerbitar bredvid den. Tio sockerbitar. Hon såg uppfodrande på oss barn. Vi var hänförda och chockade. Jag tänker på det ibland när jag trycker i mig en burk cola, att den innehåller socker motsvarande tio sockerbitar. Då känns den inte lika god längre. Men utöver att vara ruskigt onyttig och kemikaliestinn har alltså Coca-Cola magiska livsuppehållande egenskaper. Var dessa kommer från har jag aldrig riktigt begripit, men eftersom jag är så frälst på läsken som läkemedel tänkte jag att det var dags att ta reda på det.
Vi börjar från början. Coca-Colas uppfinnare hette John Pemberton och var apotekare. Han hade skadats i amerikanska inbördeskriget och dragit på sig ett knepigt morfinberoende som följd, så i ett försök att hitta ett substitut för det farliga morfinet tog han 1886 fram den första prototypen för receptet på Coca-Cola, från början beskrivet som ”french wine coca nerve tonic”. Så småningom togs alkoholen ur ekvationen, och drycken såldes med påstående om att kunna bota alla möjliga krämpor, förutom morfinberoende bland annat huvudvärk och impotens (okej…). Att man blev pigg av det var inte så konstigt, då receptet baserades på koffein, kokain och en sockrig sirap. Dagens Coca-Cola är en helt annan (kokainfri) historia, men med bakgrund som apotekssåld mirakelkur känns dess status som högs prisad bakfyllekur inte helt orimlig. Men det är ju fortfarande… läsk.
Jag smsar en läkare jag känner. Varför mår man så mycket bättre av att dricka Coca-Cola när man är bakfull eller sjuk? Hon svarar kort och koncist att cola innehåller både vätska och salter som behövs för att återställa saltbalansen i kroppen. Jaha, tänker jag. Lite som någon slags näringslösning eller vätskeersättning alltså. Och så förstås koffeinet på det. När man är bakfull är boven i dramat att man lider av vätskebrist, och att just dricka något är inte en speciellt dum idé. Men det finns förstås bättre alternativ än läsk, tillexempel resorb (god bless it) eller en sportdryck med elektrolyter. För mig, och säkert många andra, handlar det ändå en hel del om placebo – kombinationen av koffeinet, kylan och bubblorna invaggar en i ett lugn och en förvissning om att lidandet snart kommer att vara över. Botemedel eller ej – placebons makt ska man inte underskatta.
För några år sedan hade jag en period där jag drack på tok för mycket Coca-Cola, förmodligen som följd av att jag som regel snarare än undantag var ute och härjade på nätterna. Jag beslutade till sist att det fick vara nog med cola, att inte en droppe till fick konsumeras, hur skruttig jag än kände mig. Det fungerade ganska bra, och efter några månaders avhållsamhet var jag fri. Någonstans där började jag träffa en person, oftast under formerna ”filmkväll” ungefär som när man var tonåring. Filmtittandet gick alltid hand i hand med inhandlande av någon form av snack som skulle intas till filmen. En afton när just en sån här filmkväll skulle utspela sig dök personen upp hemma hos mig med ett sexpack Coca-Cola. Jag kände mig besvärad, inte minst av att vi inte drack någon cola den kvällen med följden att se där sex colaburkarna stod i mitt kylskåp och lockade. Ville lura ner mig i träsket igen. Jag drack upp alla.
Igår var en migrändag. Jag kunde varken tänka, röra mig eller se något. Bara gny som en ömklig spillra. Efter flera timmars plågor fick jag hemleverans av migräntabletter och en tvåliters Coca-Cola. Till kvällen var jag på benen igen. Coca-Cola, I love you. Men jag vill ha dig på replängds avstånd.
/Slaktarn
McDonalds, lördag eftermiddag. Jag är där ensam för att äta lilla menyn med cheeseburgare och coca cola. Ibland gör jag så, går på McDonalds, ensam. Det är inget jag brukar prata högt om, för det är nämligen i matnördiga sammanhang ungefär lika förtroendeingivande som när de anställda på naturvårdsverket vägrar meet free monday i personalmatsalen (obs ej rykten, har säker källa på detta). Men vi har alla våra akilleshälar, och att ensamäta lilla menyn är min.
Det sitter några andra ensamätare vid borden runt omkring mig. En kvinna i femtioårsåldern i beige dunjacka, en ung kille med oroväckande kontaktsökande blick. En far med son som hela tiden tappar sin leksak på golvet, och varje gång den rullar iväg i lokalen utlöses en ny gråtattack. Jag sitter och doppar mina pommes frites i den pepparspetsade ketchupen, utför denna ritual som i trans. Hela sessionen tar nog inte mer än tio minuter. Reser mig upp, går med brickan till avlämningsstationen och ”källsorterar” slappt is, läskbehållare, övrigt.
På vägen ut rullar barnets leksak fram till mig och jag råkar stöta till den med foten. Ett par skräckslagna ögon ser upp på mig ,jag försöker le snällt men det är för sent. Underläppen darrar och så förvandlas hans happy meal åter igen till ett unhappy meal. Själv är jag äckelmätt, men nöjd. Tillfredställelsen ligger inte i smakupplevelsen, utan i minimerandet av överraskningar. När man vet vad man får blir man aldrig besviken, och måltiden kan arkiveras i mappen där alla andra måltider som inte betyder något ligger. Bekväma, dramafria upplevelser som kan glömmas bort direkt, så att det frigörs utrymme att spara på verkligt intressanta minnen. Lämnar lokalen. Luktar frityr. Är redo att ta mig an oväntade upplevelser igen.
1. Liberace Cooks
Hundratals smaskiga recept till dig från hans sju matsalar! Kan det bli bättre! Jag vill ogärna vara den som är den, men det krampar sig på ett otrevligt sätt i bröstet när jag tänker på att jag inte äger denna och att den inte längre finns i tryck. Kanske förstår du varför.
2. Karma Cookbook
Tycker du också att makrobiotisk matlagning är så spännande att du smäller av så har du hittat en potentiell ingång till en vänskap med the karma chamelion själv, alltså Boy George. Förbered dig för ett eventuellt möte genom att läsa hans Karma Cookbook: Great tasting dishes to nourish your body and feed your soul. Själv tycker jag att majskorn-bindin på omslaget är skäl nog att investera i denna bok.
3. Natural Harvest
A collection of semen-based recipes. Alltså… nej.
4. Last dinner on the Titanic
Jag tycker egentligen inte att detta behöver motiveras, men bäst att dra lite Titanicfakta ändå. En middag i förstaklassmatsalen var ganska rejäl och minst sagt överdådig. Först coctails och mingel, sedan minst tio rätter med tillhörande viner och avslutningsvis cigarr, starkare drycker och sötsaker. Säkert kul så länge det varade. Här återges menyn för kvällen den fjortonde april år 1912, med tillhörande recept. Ganska mastigt. De sjönk väl som stenar kan jag tro.
5. Cooking with a serial killer
Dorothea Puente är inte bara seriemördare, hon tycker om att laga mat också. Faktiskt var hon enligt utsago väldigt bra på det. Tyvärr hade hon en grej för att lägga gift i maten och mörda sina gäster för att sedan gräva ner dom i trädgården. Tycker du som jag, att det är onödigt att fokusera på det negativa, kan det här vara en bok för dig.
6. Åttio väldigt goda mackor
Blev så glad när jag hittade den här på tradera för en tia. Innehåller receptklassiker som Lasses spaghettimacka och annat ovärdeligt. Men bokens största usp är väl egentligen att ALLA recept börjar med meningen: ”Stek en skiva formbröd i smör”.
7. Classic cooking with Coca-Cola
Hatar du dina tänder? Känner du dig ofta trött och hängig och behöver en liten sockerkick? Eventuellt finner du lösningen i denna bok, som är full av godsaker i stil med Chocolate coke cake och fransk löksoppa i microvågsugn (antagligen innehållande coca-cola). Varför inte bjuda på coca-cola rice nästa gång du bjuder hem någon på middag?
8. Microwave cooking made easy
Så här står det i beskrivningen: ”The mechanics of a microwave are quite simple. And once grasped, they open the door to many exciting and memorable meals. This book brings you the mechanics of michrowave cooking that in turn will guide you through tested and recommended procedures for good results of every recipe”. Okej. Skönt att det finns relevant litteratur (från 2011?!) att vända sig till när man har problem med att få till det med mikrovågsugnen.
Det finns alldeles för många kokböcker i omlopp här i världen. Somliga borde inte få finnas. Jag har utelämnat några som eventuellt kan tänkas tillhöra den kategorin (man kunde misstänka att den där spermakokboken skulle vara en av dem, men den tjänar väl något slags syfte den med), som exempelvis den kickstarterfinansierade The mother’s milk cookbook och Condom meals i want to make for you. Tips på fler överflödiga eller livsnödvändiga kokböcker tar jag mer än gärna emot i kommentarerna om andan faller på.
|
|
Mer om
Hej och välkommen till Slaktarn, en blogg som handlar om mat. Här finns all info du inte visste att du behövde, oavsett om du lever för att äta eller äter för att leva. Att snacka om mat är nämligen ett väldigt bra sätt att få igång snack om allt möjligt annat. Historier om mat är historier om oss. Det är politik, kultur och identitet. (Och ibland är det bara ett riktigt bra recept!)
Texter i urval
– Kräftskivan – allt du vill och inte vill veta
– Är Gorby’s döpt efter Gorbatjov?
– En maträtt som bär ditt namn
Favoritrecept just nu
– Panzanella (aka italiensk brödsallad)
– Rotselleriremoulad
– 2 gånger gravlax
Slaktarn skrivs av Julia Gummesson som annars frilansar med matskriverier och recept.
Säg hej:
julia.gummesson@nojesguiden.se
