Inlägg taggade: socker

14:03 5 Jan 2017

Om man har dåligt minne och inga barn själv är det inte lätt att komma ihåg exakt hur stark ens önskan att äta godis kan vara när man är liten: sockret är så förblindande att man kan ta till vilka medel som helst för att komma över det. När jag gick i lågstadiet erbjöds vi elever i utbyte mot att torka alla bord och ställa upp alla stolar i matsalen varsinn pinnglass som tack för hjälpen. En vansinnigt bra deal tyckte vi, och tävlade om att få vara de två som utförde jobbet. En person jag känner som jobbar i skolmatsal berättade att de har samma system där, bara det att pinnglassen bytts ut mot ett halvt sånt där osötat oblatliknande kex, med två torkade blåbär på. Sockret, i alla fall i mer godisliknande former, har bannlysts på skolan, men barnen tycks inte ha påverkats av skiftet nämnvärt – perspektivet har förändrats och nu är de söta torkade blåbären precis lika åtråvärda som de där pinnglassarna var för mig och mina klasskamrater en gång i tiden. Jag vet, för jag har hört dem:

Fritidspedagog: Vilka torkar borden idag?
Barn i kör: JAG
Fritidspedagog: Alla kan inte torka! Du torkade förra veckan! Vilka har inte fått städa på länge?
Mindre grupp barn: JAG!!!
Fritidspedagog: Okej. Knatte, fnatte och tjatte torkar.
Knatte, Fnatte och Tjatte: YES!!!!

Det är de torkade blåbären de vill åt. De är villiga att offra allt för de torkade blåbären.

Igår när jag var i mataffären och letade efter kattmatshyllan sprang jag in i en slags godisspray. Det var inte precis så att något sötsug slog till (kan tänka mig få saker i kategorin godis jag är mindre sugen på), men vid åsynen bubblade ett minne plötsligt till ytan: minnet av hur mitt femåriga jag och min jämnåriga bästa vän var villiga att offra allt för en bit godis.

Jag hade smugglat in en slags godis på dagis. Det såg ut som ett limstift, men själva ”limmet” var i själva verket en halvtransparent hård jordgubbshistoria. Förpackningen var röd och hade ett klistermärke med flashig text som jag på grund av bristande läskunskaper naturligtvis inte kunde tyda. Jag rev bort klisterlappen och tog fram mitt smuggelgods, stoltserade med det framför de andra barnen. Minns att de flockades kring föremålet, ville veta vad det var, veta om de kunde få smaka. Det är medicin, sa jag, och det trodde de på. Plötsligt mötte jag min dagisfrökens stränga blick och förstod direkt att hon var mig på spåren. Märkligt nog såg hon bara på mig, viskade något till sin kollega, och de måste ha beslutat låta mig hållas för inget mer hände efter det. Jag fortsatte slicka på det klibbiga jordgubbsstiftet, fortsatte med mitt dumma prat om ”medicin”.

Senare samma dag konfronterades jag av min bästa vän. Det där är inte alls medicin, sa hon. Det är godis. Jag protesterade några gånger, men insåg sedan att jag var avslöjad. Lät henne smaka, varpå hon ställde ett ultimatum. Om du skaffar ett till mig så berättar jag inget för fröken, väste hon.

barnHär är vi, jag och min vän, ett par år senare första dagen i skolan (notera kepsarna).

Följande dag var dagen D. Eftersom vi var bland de äldsta på dagiset hade jag och min vän fått förtroende att, under mycket reglerade former, ta oss utanför dagisområdet då och då. En promenad till den närliggande lekplatsen, en tur till ett klätterträd trettio meter bort, sånna saker. Det enda kravet var att vi återvände bums då den äggklocka de skickat med oss ringde, alltid ställd på femton minuter. Det hade dittills fungerat mycket bra, men nu såg vi vår chans att använda dessa femton minuter av obevakad frihet till något långt mycket mindre oskyldigt än trädklättring. Vi skulle ta oss till den gula kiosken, köpa godiset, och hinna tillbaka.

Beväpnade med den tickande äggklockan och en sedan länge sparad femkrona vinkade vi adjö till vår dagisfröken vid grinden. När vi kom till korsningen vek vi av åt höger istället för att förtsätta rakt fram på vägen som ledde till lekplatsen, som var det officiella målet. I början skyndade vi oss, nästan sprang, medvetna om att tiden var knapp. Äggklockan tickade i en rasande fart, som hjärtat på en liten panikslagen fågel. När den började närma sig fem minuter kvar var vi fortfarande inte ens halvvägs, och det började regna. Började bli trötta. Vi vred tillbaka klockan till femton minuter, tänkte att det på något oförklarligt vis skulle köpa oss mer tid. Det var kallt och blött, och vi höll varandra i händerna varje gång en bil passerade. Till sist kom vi fram till den stora vägen, och långt där borta skymtade vi slutmålet. Den mytologiska gula kiosken.

Nu när jag är äldre vet jag att vägen mellan dagis och platsen där den gula kiosken en gång låg är max en och en halv kilometer. Förmodligen inte ens det. För oss, två små barn vars ben inte räckte till speciellt långa kliv, var det oändligt långt bort. Att slutligen nå fram var därför en enorm tillfredställelse – vi skulle finna det vi färdats så långt för, äntligen. Regnat öste nu ner, och det höga ljudet från bilarna som körde snabbt genom vattenpölarna på den stora vägen var skrämmande. Min vän sträckte ut sin giriga barnarm, tog tag i dörrhandtaget och ryckte. Ingenting. Jag försökte, lönlöst. Vi stod kvar en stund, ryckte vilt i handtaget och vrålade i besvikelse. Stängt. Insåg nu att vi låg illa till, att vi hade tagit en stor risk när vi gav oss iväg på det där sättet, och vi hade inte ens lyckats med vårt uppdrag.

På något vis tog vi oss tillbaka. Jag minns att jag kände mig enormt uppgiven, och nu dessutom rädd för vad vår dagisfröken skulle säga. Hon kanske skulle skälla på oss, vara arg, kanske ringa våra föräldrar och berätta om rymningen. Vi var skamsna, och våra kläder var dyngsura. I min väns stela hand låg den iskalla femkronan kvar. Vi hade offrat allt, och misslyckats.

/Slaktarn

13:52 3 Apr 2016

cc

Alla som varit riktigt bakfulla någon gång vet att det bara finns en kur som fungerar, och det är Coca-Cola. Först när man med colans hjälp återfått någon promille av sin forna livskraft kan man fokusera på andra essentiella saker som pizza, treo etcetera.

Förutom att rädda mig från bakfyllans skärseld har Coca-Colan även kommit till undsättning många gånger då jag lidit av migrän. Jag är tyvärr en av de stackare som några gånger om året golvas totalt av detta monster till åkomma. Får synbortfall, tappar balanssinnet helt, kräks och ligger och flämtar medan jag försöker hålla mig så stilla det går. Ibland pågår det i några timmar, ibland i ett par dagar. Det är inte speciellt mysigt. Genom att prova mig fram har jag upptäckt att colan i kombination med diverse apoteksinhandlade preparat långsamt brukar kunna bända upp hjärnhjälmens grepp, och till slut kan jag öppna ögonen igen och upptäcka att jag inte längre är blind på ena ögat. Det ögonblicket är för övrigt fantastiskt, jag tackar mumlande annars totalt försummade gudar och känner mig pånyttfödd på ett sätt som nästan bara kan liknas vid när Gandalf The Grey dyker upp igen och har fått en ny vit klänning.

När jag var barn och gick i skolan tog läraren en gång fram en colaburk och ställde den på katedern, för att sedan lugnt och med stor noggranhet rada upp sockerbitar bredvid den. Tio sockerbitar. Hon såg uppfodrande på oss barn. Vi var hänförda och chockade. Jag tänker på det ibland när jag trycker i mig en burk cola, att den innehåller socker motsvarande tio sockerbitar. Då känns den inte lika god längre. Men utöver att vara ruskigt onyttig och kemikaliestinn har alltså Coca-Cola magiska livsuppehållande egenskaper. Var dessa kommer från har jag aldrig riktigt begripit, men eftersom jag är så frälst på läsken som läkemedel tänkte jag att det var dags att ta reda på det.

Vi börjar från början. Coca-Colas uppfinnare hette John Pemberton och var apotekare. Han hade skadats i amerikanska inbördeskriget och dragit på sig ett knepigt morfinberoende som följd, så i ett försök att hitta ett substitut för det farliga morfinet tog han 1886 fram den första prototypen för receptet på Coca-Cola, från början beskrivet som ”french wine coca nerve tonic”. Så småningom togs alkoholen ur ekvationen, och drycken såldes med påstående om att kunna bota alla möjliga krämpor, förutom morfinberoende bland annat huvudvärk och impotens (okej…). Att man blev pigg av det var inte så konstigt, då receptet baserades på koffein, kokain och en sockrig sirap. Dagens Coca-Cola är en helt annan (kokainfri) historia, men med bakgrund som apotekssåld mirakelkur känns dess status som högs prisad bakfyllekur inte helt orimlig. Men det är ju fortfarande… läsk.

Jag smsar en läkare jag känner. Varför mår man så mycket bättre av att dricka Coca-Cola när man är bakfull eller sjuk? Hon svarar kort och koncist att cola innehåller både vätska och salter som behövs för att återställa saltbalansen i kroppen. Jaha, tänker jag. Lite som någon slags näringslösning eller vätskeersättning alltså. Och så förstås koffeinet på det. När man är bakfull är boven i dramat att man lider av vätskebrist, och att just dricka något är inte en speciellt dum idé. Men det finns förstås bättre alternativ än läsk, tillexempel resorb (god bless it) eller en sportdryck med elektrolyter. För mig, och säkert många andra, handlar det ändå en hel del om placebo – kombinationen av koffeinet, kylan och bubblorna invaggar en i ett lugn och en förvissning om att lidandet snart kommer att vara över. Botemedel eller ej – placebons makt ska man inte underskatta.

För några år sedan hade jag en period där jag drack på tok för mycket Coca-Cola, förmodligen som följd av att jag som regel snarare än undantag var ute och härjade på nätterna. Jag beslutade till sist att det fick vara nog med cola, att inte en droppe till fick konsumeras, hur skruttig jag än kände mig. Det fungerade ganska bra, och efter några månaders avhållsamhet var jag fri. Någonstans där började jag träffa en person, oftast under formerna ”filmkväll” ungefär som när man var tonåring. Filmtittandet gick alltid hand i hand med inhandlande av någon form av snack som skulle intas till filmen. En afton när just en sån här filmkväll skulle utspela sig dök personen upp hemma hos mig med ett sexpack Coca-Cola. Jag kände mig besvärad, inte minst av att vi inte drack någon cola den kvällen med följden att se där sex colaburkarna stod i mitt kylskåp och lockade. Ville lura ner mig i träsket igen. Jag drack upp alla.

Igår var en migrändag. Jag kunde varken tänka, röra mig eller se något. Bara gny som en ömklig spillra. Efter flera timmars plågor fick jag hemleverans av migräntabletter och en tvåliters Coca-Cola. Till kvällen var jag på benen igen. Coca-Cola, I love you. Men jag vill ha dig på replängds avstånd.

/Slaktarn
10:05 11 Jan 2016
I söndags hjälpte jag till att laga mat på en stor födelsedagsmiddag. Vi lagade sju av rätterna ur kokboken Persiana som jag fick i julklapp. Precis exakt allt blev svingott, och precis exakt allt var lättlagat men ändå fiffigt och imponerande. Jag blev så till mig av maten att jag alldeles glömde bort mitt nyårslöfte.
Jag har med blandade känslor påbörjat mitt livs första diet. Hela mitt liv har jag försökt se mat som något roligt och kravlöst, och således hållit mig undan från alla former av regler gällande hur och vad jag äter. Det har varit ett framgångskoncept, åtminstone för min del, för jag har alltid enbart sett mat som en djupdykning i det som är kul med livet. Tack vare en metabolism i ljusets hastighet har dessutom kroppen behållit ungefär samma form, trots frossande i allt den kommit över. Tills den en vacker dag av skäl som är överflödiga att nämna i detta sammanhang, blev mer… normal. Men mer om det en annan gång. Nu har jag alltså vänt upp och ned på allt genom att svära in 2016 med ett löfte om att undvika socker. Det är mycket skrämmande. Och tillfredställande, på samma gång.
Skälen till mitt nya sockerfria liv är följande:
1. Kroppen behöver inte socker. Det har den aldrig gjort. Det gör helt enkelt inget för den. Den behöver däremot andra saker. Som proteiner, vitaminer, fett, kolhydrater och fibrer. Det ska den naturligtvis få.
2. Ju mer socker man äter desto mer vill man ha. Och desto svårare blir det att detektera det diskret söta.
3. Socker gör att man blir konstig i humöret, konstig i huden, fet på magen och får hål i tänderna.
Mest bryr jag mig om punkt nummer två. Jag kämpade en tid med att sluta salta allt till förbannelse, för har man en gång korrumperat sina smaklökar blir det svårt att uppskatta smaker utan saltet. Samma gäller med sött.
Hur ska en förhålla sig till allt detta då? Det finns ju socker i olika former överallt. Jag har beslutat göra mig kvitt det ”uppenbara” sockret, alltså alla former av kakor, glass, läsk och liknande. Det är naturligtvis skittråkigt, främst med kakorna och glassen. Men något ännu tråkigare är att inte dricka juice. Jag älskar juice av hela mitt hjärta, och har haft för vana att konsumera en halv till en liter om dagen. Det är dock så att frukt är sockriga som sjutton, och pressar man ner alltsammans och gör sig av med skal och fruktkött, det vill säga fibrer och liknande, får man en sockrig färgglad vätska som är alldeles underbar… och i många fall lika söt som läsk. Kvack!
Socker i maten orkar jag inte bry mig om, där går faktiskt gränsen. Mat tänker jag laga som vanligt, och är det något som kräver sötning så får det vara så. Rårörda lingon utan socker är som en slags tortyr, och någon masochist är jag då rakt inte. Alltså är matlagningen business as usual, möjligen med en stilla tanke bakom varje sött inslag.
Känns spännande och läskigt, detta nya i mitt liv. Är ni intresserade av att höra mer om detta? Eller har ni njutit (eller i alla fall något åt det hållet) av att detta varit en dietfri zon? Jag har inte för avsikt att frälsa fler till ett sockerfritt leverne. Men jag misstänker att det kommer bli, som man brukar säga, en ”resa”.
/Slaktarn, sockerfri dag 11