Annons
Annons
11:49 21 Nov 2013

 

I förrgår fick jag se Zlatan och landslaget spela fotboll LIVE när Sverige förlorade mot Portugal. Det var den viktigaste matchen jag sett live och känslorna var ner och upp. Eller det var mycket frustration men det var också extremt uppåt ett kort tag. Det var när Zlatan gjorde 1-1 och 2-1 som hela arenan vrålade och kaosade. Inklusive de kanske 4-5 rikskända svenska rappare + den legendproducent som satt på samma del av läktaren som mig. Stockholms-rapparen Ivory On The Beat var dock inte på plats. Han avslöjade i en sms-intervju genomförd under matchen att han såg matchen framför TV:n. 

Just den informationen kanske inte är jätteintressant för de rapintresserade läsarna av bloggen ‘Vad blir det för rap?’, ni kanske snarare vill höra lite mer om Ivorys rapmusik? Tur då att VBDFR igår spelade in en telefonintervju med Ivory! Intervjun kommer komma med i avsnitt 49 (först kommer avsnitt 48 med Meron Mangasha) nästa vecka. Vi pratade bland annat om hans rappande, hans beats och han pratade upp sitt kommande album Molnfällan (30 november). Så håll koll när avsnitt 49 kommer. Ni hör de första smakproven av Molnfällan nedan, överst här är Andreas Kleerup – kanske årets bästa sångkoncept?

 

 

Missa inte heller de andra läckta låtarna från Molnfällan: Trappadons choppade och skruvade mix av Gamla Känslan Nya Soundet och singeln Pengarna (som ni även finns på itunes/spotify).

 

 

Av: Hugo

4:27 19 Nov 2013

sadatay.gif

Okej, säg hallå till Sugg Savage, ena halvan av gruppen AKOKO som gör nån sorts fusion-genre som de själva kallar ”indie rock hiphop soul”. Jag brukar ju inte vara den som gillar att sväva ut genremässigt, allt som inte är rap eller R&B är ”annan musik” för mig, och även inom rap och R&B brukar jag ha svårt för musik som flörtar för mycket med andra genrer. MEN det finns alltid undantag, och mitt senaste undantag är Sugg Savage fantastiska Scorpio Season som jag helt ärligt först lyssnade på enbart på grund av det gif-animerade omslaget ovan + att den har Pootie Tang som featuring. SA DA TAY!!!

Visst är den fin? WA-DA-TAH!!! På riktigt jag vet inte ens vad denna genre skulle kallas, men jag gillar det! Sine your pitty on the runny kine!!

Såhär låter det när Sugg gör musik tillsammans med Sloane Amelia i AKOKO:

För mer kul från Sugg följ henne på twitter och soundcloud + kolla in AKOKO!

Annons

 

Självklart var det ”produced by DJ Mustard” som gjorde så att jag och kanske 95% av alla som lyssnade på TeeFliis juli-mixtape Fireworks ens gav Fireworks en chans. Det är så många av oss som gillar att lyssna på bra musik gör när vi vill lyssna på ny bra musik, vi noterar att en person som gör extremt bra musik (DJ Mustard) har producerat alla sånger på ett projekt och vi tar chansen/risken. Det var t ex så jag fastnade för Ty$ tidigt förra sommaren, när det helt DJ Mustard-producerade tapet Whoop! av Ty$ och Joe Mo$e$ dök upp på indylivemixtapes (långtida VBDFR-lyssnare minns hur begeistrad jag var i avsnitt 12). Whoop! är ett fantastiskt tape som jag rekommenderar alla att gå tillbaka till/besöka för första gången, men det är inte det vi ska prata om nu. Anledning till att jag tar upp det är det tapet i detta blogginlägg är att Whoop! tog lite samma plats i mitt huvud sommaren 2012 som Fireworks gjorde sommaren 2013. 

Med andra ord: TeeFlii har för mig varit 2013 års Ty$ – de var båda för mig nykolimngar som sjöng fint över DJ Mustard-beat.

Det började med att jag blev kär i Rotating från Fireworks, sen upptäckte jag att jag missat Sprung när den var på YGs januari-mixtape, sen upptäckte jag att jag missat This D*ck när den kom 2012:

 

 

Nu är jag beredd på att lyssna på låtar av TeeFlii även om de inte ens är producerade av DJ Mustard!

Sanningen är att jag inte ens visste att TeeFlii var mer av en sångare än rappare när jag började lyssna på Fireworks den där gången. Det finns nämligen ett relativt stort gäng okändare artister i DJ Mustards gäng, INTE ens jag har lärt mig definitivt höra skillnad på Reem Riches och TeeCee4800s röster. Jag har precis lärt mig hur Joe Mo$e$ låter för bövelen, så jag visste inte vem som sjöng/rappade, förlåt då. Hursomhelst lyssnade jag på Fireworks hela sommaren pga så bra, skrev till och med lite om det på en gammal blogg. Nu är det helt plötsligt november det är orimligt att lyssna på ens sommarfavorit fortfarande va? Jag känner att det finns en chans att fler än jag vid olika tillfällen under året fastnat för hans musik, och kanske har några av er likt mig helt missat att hans nya tape kommer på torsdag!!!???

Nu kan han bli en höstfavorit också! Vem vet, kanske är ANNIERUO’TAY 3: Who the Fuck Is Annie? ok musik. Lyssna på det sprillans nya smakprovet, Brand New med västkustens bästa röst Problem:

Av: Hugo

 
Annons

 

Då och då skrattar jag högt för mig själv, alla gör det eller hur så det är inget konstigt. Omkring hälften av gångerna det händer mig är det för att jag har sett nån nämna @lupefiasco på twitter, varpå jag klickat på hans profil och upptäckt att den är LÅST!

Om det är nog info för att få er att skratta till så behöver ni inte läsa mer. Om ni undrar varför en och annan skrattar till av denna info så får ni gärna ta del av det scenario som formuleras i mitt huvud varje gång jag ser @lupefiascos låsta profil på twitter.  

Det var en gång en dag i Lupe Fiacos liv:

1. Lupe Fiasco vaknar.
2. Han sätter sig i badkaret med tända luktljus och en kopp te. 
3. Han får syn på en schampoo-flaska med en ”för” lättklädd kvinna på. 
4. Han skriver en text som han VET att alla läger kommer hylla honom för. 
5. I sin Toyota Yaris på väg till studion sätter han refrängen. 
6. Han får stånd av tanken på hur mycket folk kommer hylla honom, ”han är så bra på musik och bryr sig om kvinnorna + barnen” kommer de säga.
7. Han myser i flera månader, videon spelas in. MYS!
8. Bitch Bad släpps och han tar en dag ifrån mobilen och nätet för att kunna samla in all kärlek samtidigt en söndagsmorgon med scones.
9. Han blir chockad och ledsen för att han har så mycket negativa mentions. 
10. Han låser sin twitter för alltid och blockar 1.500.000 användare.

Slut.

Av: Hugo

yummy.jpg

Yummy Bingham är tillbaka och jag är eld och lågor!! Jag har älskat hennes sköra stämma sen jag hörde henne på De La Souls ”Special” från 2001, och chockades av att Yummy precis som jag är född 1986, och alltså va typ 15 år gammal när hon gästade De La Soul. Jag har följt Yummy slaviskt i över 10 år, och det har inte varit en enkel resa kan jag lova. Jag har jagat osläppt material med Tha’ Rayne, en grupp där Yummy var med och som tyvärr mer eller mindre totalfloppade. När Yummy började göra musik på egen hand runt 2006 hade jag stora förhoppningar om att hon skulle ta över hela R&B-världen, men som med så många andra från samma era så slutade det i besvikelse (*host* Megan Rochelle *host*). Yummy fick dock släppa sitt solodebutalbum The First Seed 2006, men bara i England, och det är jag ändå väldigt lycklig över för den jävla skivan är 100% R&B-perfektion, rakt igenom. Här har ni några små smakprov på throwback-Yummy från 2006:

När The First Seed släpptes var både jag och Yummy 20 år gamla, men hon kändes kanske fyratusen gånger mer mogen än jag. Hennes sätt att prata om relationer liknar mer tilltalet hos en vuxen R&B-artist med 10 år i gamet bakom sig. Ett bra exempel på hennes mognad är Piece of My Heart, en kärlekslåt om något större än kärlek liksom. HEMLÄXA TILL ALLA: lyssna på The First Seed om ni inte redan gjort det!!

Sedan debutalbumet har Yummy gjort några få gästinhopp och varit med på några soundtracks, men mest skrivit musik till andra och även fått barn, MEN NU ÄR HON TILLBAKA PÅ RIKTIGT!!! I år ska hon släppa ett mixtape, och som uppladdning inför det släpper hon en låt i veckan via sin soundcloud. Låtarna har lite varierad kvalitet, och allt som släpps är inte helt nytt, men hjälp va glad jag är över att få höra ny musik från Yummy!!

Jag hoppas verkligen att Yummy släpper det där mixtapet och att hon sedan aldrig försvinner igen! Hon är bara en i en lång rad av fantastiska R&B-kvinnor som jag haft en nästan osund relation till, en relation som på grund av deras floppande album och rivna skivkontrakt ofta lämnat mig ett nästan desperat tillstånd. Men skam den som ger sig, och hoppet är det sista som överger den R&B-älskande människan!!!

BONUZ: En Yummy x Cam’ron-collabo från 2012:

Annons
Annons