Här om dagen publicerades ett långt reportage om Bay Area-gänget HBK Gang aka Heart Break Kids skrivet av Naomi Zeichner online på The Fader. Och nån dag senare la Naomi upp delarna av reportaget som inte komma med när redigerana var klara på sin Tumblr. OMG dom här är så gulliga. 

Asså ni som lyssnat på podden och läst bloggen är ju väl medvetna om att jag älskar detta gäng. Jag har ju t ex lyssnat en Jay Ant, en av HBKs grundmedlemmar, sen hans karriär tog fart med sin grupp Diligentz sen de kom upp jämte The Pack runt 2006. Vad fan hände med Prank från Diligentz förresten? Han var den första ur kvartetten som släppte solotapes och de var ju fantastiska.

Hursom, läs gärna texterna och erkänn att detta gäng är gulligast. Alltså helt förutom deras musik.

Det är inte just deras gullighet jag tänkte ta upp nu dock – det är den här grejen med att det trots allt verkar finnas någon sorts schism kvar på västkusten. Det sound vars poster-boy är LA-producenten DJ Mustard har ju sitt ursprung i Bay Area, och framför allt har det hämtat sin inspiration från den post-hyphy som kallades based eller fruity pebble punk rock. Detta har jag pratat om massa i podden och på bayonnaise så kommer inte ta upp hela processen igen (läs här, här, här och lyssna här vid intresse för fördjupning).

Så schismen är alltså att även dagens rätt framgångsrika bukt-artister känner sig lite otillfreds med att stå i bakgrunden till utomsocknes artister och producenter som härmat deras sound. Denna sorts schism är ingen ny grej för bay area-artister. Efter att ha läst intervjuer med Bay Area-artister från 90-talet och vågar jag påstå att det väldigt länge funnits en känsla bland de aktiva av att de inte får de props de förtjänar. De menar att Snoop Doggs fashizzle-my-nizzle snack är rakt av hämtat från thizz-rörelsen. De är båda glada och ledsna över att någon lyckades kapitalisera på hyphy-rörelsen, glada för att de fick höras men ledsna över att det var Lil Jon-produktionerna och inte Rick Rock/EA Ski som blev hits. När Drake släppte The Motto gav han massa props till Bay Area genom att nämna både bukten och dess favoritlegend Mac Dre i refrängen, men varför var det tvunget att det skulle bli en kanadensare istället för en inhemsk bay area-artist för att soundet skulle få en hit. Nu har dessutom Macklemore vunnit grammisar med ett sound som en döv skulle kunna härleda till Project Blowed (LA) och Hieroglyphics visst (detta vet jag inget om pga inte hört Macklemore, bara läst om det).

Sällan är det bukt-artisterna som kapitaliserar på sin egen kreativitet. Vad det beror på är en helt annan fråga. Allt jag vet att är att bitterheten is real och vid liv.

I reportaget, som ju är från nyss, klagar Sage The Gemini över att få öppna för DJ Mustard och hans gäng – DJ Mustard har ju snott grejer hämningslöst från bukten och när han berättar om sitt sound ger han props till t ex Baton Rouge-producenten Mouse On Tha Track. Men att han varit uppe i bukten och bett P-Lo om trummor sägs det inget om. Sage tycker att det borde vara LA-artisterna som öppnar för buktartisterna, kan vi gissa oss till. Berättat ur Halmstad Boll Klubb-killarnas perspektiv. 

Jag tycker att det är extremt intressant att följa den här schismen, t ex eftersom jag har följt det här soundet en stor del av mitt vuxna liv. Kommer ni heja på HBK? Jag gör ju det, jag hoppas verkligen Obama skickar ut en instagram-bild där han gör det #airchair och säger att bukten var först.

Avslutningsvis lyssnar vi på en ny sång där DJ Mustard samarbetar med buktveteranen Clyde Carson: 

BTW! Vi har precis fått hem våra nya sweatshirts, t-shirts och tygpåsar. Och de finns att köpa på internet numera på: vbdfr.tictail.com. Det blev trycket med händerna ni vet, det som är så JÄVLA snyggt. Här nedan är våra extremt proffsiga bilder på grejorna. De är tagna med min säkra hand på mitt jobb, mot en dörr.

Fotografierna är lite hemmagjorda i alla fall. Det känns lite vemodigt nämligen, för framtill den här beställningen har vi screentryckt alla tröjor och påsar själva hemma i min lägenhet. Ni vet belyst en egen ram med UV-lampa, massa kemikaiegrejor och ditten och datten och kladdig jävla färg. Allt på mitt matbord med massa tidningar utlagt så vi inte skulle spilla på mattan. Hela processen var mysig och genererade massa snygga kläder vi var stolta över, vi hade ju tryckt dem själva! Vid några rare tillfällen cirkulerade bilder på min soffa och mitt strykjärn på sociala medier. Vi släppte en trailer. Mysigast var det när vi strök baksidan av trycket i kombination med förfest. Här är en rare instavideos på fest/jobb:

Anledningen till att det känns lite vemodigt är att denna beställning är VBDFRs första där tröjorna är tryckta av nån annan än oss. Vi har alltså inte screentryckt själva längre :( … Inge mer förfest/tryckning. Inge mer UV-belysning av ramar inne på toan. Inge mer rare VBDFR hantverkssamarbete där Sanna placerar tröjan på den där trägrejen, jag placerar på ramen för hand och Petter bestryker med färg. Ofta high-fiveade Sanna och Petter exalterade efter ett lyckat tryck. Den sista meningen må eller må icke vara sanning, men nu har ni den mysiga bilden i huvet :) 

Jag och min romantiska kompanjon får helt enkelt inte plats med nån jäkla tryckarstudio hemma längre. Vår son har ju både fötts och flyttat in (mega <3 !!). 

I samband med beställningen satte jag upp en sån tictail-webshop som nämnt (vbdfr.tictail.com). Den blev ju superproffsig eller hur, trots mina mobilkamera-bilder!

Av: Hugo

Jag älskar Zaytoven, han har producerat några av mina absoluta favoritlåtar till exempel denna och denna + ca 10000000 bra låtar till, till exempel förra årets största hit. En av de roligaste grejerna med Zaytoven är att det går jävligt bra för honom, han har minst en handfull stora låtar om året, men att han samtidigt är sjukt produktiv och jobbar med väldigt många mindre kända artister. Jag älskar till exempel grejerna han gjort till Gloss Da Boss, till exempel den här som var en av mina favvolåtar 2010.

Ett av Zaytovens senaste projekt är Zaytown Sorority, ett samlingsmixtape med bara kvinnliga artister (okej några killar är med som featuring). En del av låtarna har redan fått videor, till exempel den här bangern med Tiffany Foxx:

Eftersom Zay kanske inte valt ut sina allra bästa produktioner till det här mixtapet så låter alla låtar ganska mycket likadant, det är liksom rätt generiska Zaytoven-beats. Men det finns något hos de kvinnor som medverkar på tapet som gör sig jävligt bra på Zays glada lite studdsiga beats. Det soundet passar helt enkelt jävligt bra med den kaxiga swaggiga skrytrap som tjejerna på tapet bjuder på. Här är en annan favorit från CoCo Kiss:

Hela mixtapet hittar ni här!

Stoney chillar med ett glas vin

Detta händer mig flera gånger om året: jag upptäcker en ny rappare som släppt kanske 1-5 låtar, blir exalterad, börjar följa hen (okej, oftast henne) på twitter/insta, väntar ihjäl mig på ny musik. Stoney är en sådan rappare. För typ ett år sedan golvade hon mig med ÖVERFETA Bumpin Makaveli, men efter den har det varit tyst från Stoney bortsett från en remix eller två.

MEN!!! Igår kom nytt material från Stoney, med lite alla hjärtans dag-tema, fast kanske den något mer deppiga sidan av kärleken. Stoney rappar om sina commitment issues, om att inte vilja slösa någons tid och klämmer in ett ”fuck love”. Den här låten kanske inte riktigt mäter sig med Bumpin Makaveli, men jag blev verkligen glad att Stoney inte är en av alla dessa begåvade kvinnor som släpper en låt och sen försvinner från jordens/internets yta.

För mer uppdateringar från Stoney kolla hennes soundcloud och twitter!

Kanye Wests album College Dropout fyllde 10 år häromdagen, något som firats och uppmärksammats på internets alla hörn. Gammalt videomaterial från inspelningen av skivan har släppts på www, och senaste klippet visar hur Kanye spelar Never Let Me Down för Pharrell som först sitter som trollbunden för att sedan överösa Kanye med glädje. Så mysig stämning. Kanye rappar sin vers i studion med värdelös breath control och inleder klippet med att sjunga i nån sorts falsett. Att detta bara är 10 år sedan? FATTA vad som hänt i Kanyes liv de senaste 10 åren… herregud. Jag saknar ibland College Dropout-Kanye, det var liksom en kaxig Kanye som ännu inte riktigt blommat ut i hundraprocentig narcissism.

PS. GRATTIS (???) PÅ ALLA HJÄRTANS DAG :)

Cam’ron är en rappare vars känsla för fashion alltid fått folk att snacka, exempelvis var hans flitiga användande av rosa under det tidiga 00-tal väldigt kontroversiellt i vissa kretsar. Cam är inte riktigt lika stor och aktuell nu som han var då, men hans modeintresse tycks vara intakt och dessutom på väg in på nya… banor. Jag höll på att sätta kaffet i halsen för några dagar sedan när jag läste rubriken ”Cam’ron working on a new line of capes”. CAPES? Spontant: JAG ÄLSKAR HONOM. I instavideon ovan ser ni Cam’ron och hans fästmö Juju avsluta visningen av cape-kollektionen som Cam gjort i samarbete med Mark McNairy. Jag tycker den där pälsfodrade capen som Cam har på visningen ser supermysig ut, och på Complex finns fler smakprov från kollektionen. Min favorit är den här rutiga varianten:

Jag måste säga att Cam’rons capes är det mest intressanta moderelaterade i hiphopvärlden just nu, självklart jämte allt som Young Thug har på sig. Folk har diskuterat rappares förhållande till mode i många år, och de senaste åren har ofta Kanye West stått i centrum för de diskussionerna. Visst, Yeezy i alla är, men hela hans modeintresse känns så tillrättlagt, så… posörigt, förstår ni vad jag menar? Jag tycker företeelser som att Cam börjar göra capes eller att Young Thug målar naglarna och har en leopardmönstrad klänning på sig är ca 500 gånger mer intressanta än att Kanye gör nått egentligen rätt intetsägande med A.P.C..

Kanske blir capes nästa stora grej? Cam verkar övertygad, även om han också tycks förstå att det kan bli en viss startsträcka. På sin insta hanshtagar Cam cape-relaterade bilder med #HateNowCapeLater. Geni.

Nu väntar jag bara på att Young Thug släpper en kollektion med typ kortare klänningar/toppar med en liten volang. Skulle lätt bära en sådan.