Chicagos rapscen har de senaste åren post-Chief Keef mestadels förknippats med ett jävligt hårt drill-sound, och jag älskar verkligen den genren. För närvarande är jag mer eller mindre besatt av ZMoney och hans supergullig pannplåster, men det händer även en hel grejer i Chicago som inte direkt kan förknippas med drill-scenen, och framförallt har Chicago de senaste åren gett oss många lovande kvinnliga rappare. Jag har verkligen fastnat för Runway Bella som charmade sönder mig med sin Speak English. Hennes senaste låt ”The Only Way” gjorde mig precis lika glad. Hon inleder sin första vers med parafrasera Jay-Z och rappar ”First Roc-A-Fella break up, now everyday I wake up somebody got a problem with Bell”. Gulligt! Runway Bella, egentligen Latonya Sampson är 21 år gammal och kommer från Chicagos Southside. Jag har väntat på hennes första EP i cirka hundra år, det var liksom snack om att den skulle släppas i februari och ursäkta men FEBRUARI??? Det är ju liksom flera sekel sedan i raptid. Hursomhelst, den här nya låten gav mig lite hopp om att faktiskt få en EP eller ett mixtape inom en inte allt för avlägsen framtid!! Jag älskar Bellas röst, det låter liksom som att hon inte anstränger sig så mycket eller förställer rösten, det låter nice!!
På bilden ovan ser ni vad jag just nu i denna minut kan tänka mig kalla världens gladaste rappare. Alltså, den här bloggen utlovar ”bra och/eller intressant rap”. Här och nu på en gång med detta blogginlägg som exempel kommer ni få reda på ungefär vad jag menar med det. Så mer om de glada rapparna inom kort. Först ska jag bara berätta för er kära läsare att det kommer se ut så här nu, jag kommer stundtals skriva helt och hållet rimliga inlägg om t. ex. bra rap, men jag kommer också skriva för långa texter om rap och rappare som fastnat i mitt huvud av svårförklarliga skäl (t. ex. att de är orimligt glada).
Vilka är det vi ser på bilden då? Frågan är felaktigt ställd, bilden är ju svaret på denna fråga: vilka är världens två gladaste rappare?
Vi börjar med den näst gladaste rapparen: B. Reed (den skrattande zombien på bilden). Den förre detta tonårsrapparen B. Reed är numera än fullvuxen rappare, han är även ena halvan av gruppen som länge var min favorit-tonårsgrupp: Yung Nation. Jag har följt Dallas-gruppen sen 2010 kanske, då hade de precis gått ut gymnasiet och jag hade rätt nyligen insett att jag inte längre var en tonåring. ”Tonåringar dricker rimlig mängd mjöd” och liknande hypotetiska löpsedlar, jag hade precis fattat att det inte handlade om mig. Antagligen är jag inte den enda som fattade det först när jag var 23 typ (eller 24, 25, ännu äldre??), så jag hoppas ni förstår. Jag minns alltså det här i relation till Yung Nation med anledning av deras sång 90s Baby. Den berättade bl. a. att ingen 80-talist minsann kunde se sig själv som ung.
Även att Yung Nation på 90s Baby dissade hela MC Hammers karriär på ett väldigt underhållande sätt: ”I was born in 92 – the same year as MC Hammer”. Vad betyder det ens? Var 1992 det enda året MC Hammer existerade?
Sen dess har inte mycket hänt, eller de har släppt massa musik men de har egentligen oförändrat fortsatt vara en av Dallas-rapscens mest lovande grupper. Vilket verkligen inte är fy skam – Dallas rap är ju enligt min subjektiva åsikt den objektivt mest underskattade rapscenen. Hör här: Dallas-rap var länge för omvärlden mest känt för att deras rappare hade kreativafrisyrerlite tidigare än resten av rapvärlden. Idag finns mohawks och röda cornrows och liknande lite här och var så nu flyger Dallas lite under radarn – det hindrar dock inte scenen från att vara kreativ på (två) andra sätt:
(1) De dansar – minns ni vilka danser? Oroa er inte – jag kommer påminna er i ett separat inlägg inom kort.
(2) De har tagit sina favoritelement från Houston-rap och skapat en egen genre av studsande och glada klubb-hits. Oroa er inte – jag kommer skriva om detta också.
Yung Nation har hittills inte klarat att hålla sig ifrån vare sig dansandet (anonym dansare här) eller de studsande klubbhitsen. De har inte heller lyckat hålla sig ifrån att delta i den stora internationella zombie-hetsen (som fortfarande ännu pågår va?). De har inte ens lyckats hålla sig från att kombinera zombies, skapandet en ny dans och skapandet av en ny studsig klubbhit. Lagom till Halloween kom nämligen videon till Zombie Nation 2.0:
Och det var precis när jag kollade på den här videon som jag upptäckte att B. Reed är världens näst mest glada rappare. Ni ser väl att den andra rapparen i Yung Nation, Lil Faime, gör ett en rätt ok skådespelarinsats som molly-suktande zombie. Medan B. Reed inte kan sluta le? Han kan inte sluta skratta, inte ens när han dött och återuppstått som zombie. Varken när de dansar sin nya dans eller när han rappar. Låt mig visa den exakta skillnaden mellan världens näst-mest-glada zombie B. Reed och en rimligt glad zombie i Lil Faime:
När jag ändå gjorde giffar gjorde jag en extra för den ej så avancerade zombie-dansen:
Vem är då den leende och rödskäggige rapparen med utstående öron i mitten av bilden längst upp? Jo det ska jag berätta. Det är världens gladaste rappare! Den enda rapparen på jorden som är gladare än en död och återuppstådd B. Reed: Berkeleys egna Malki Means King. När hans gamla skolkamrater från Berkeley High hittade på nutidens musik (Young L) och blev (based)gudar (Lil B) ville inte Malki vara sämre, han blev en kung och han krönte sig själv med sin egen alldeles egna sång. Lyssna på the Malki Song, och försök sedan argumentera för att Malki inte är världens gladaste rappare (det kommer inte gå):
Mitt allra första inlägg på den här gemensamma VBDFR-bloggen och jag tänkte börja med att tipsa om ett mixtape jag lyssnat mycket på senaste tiden!
Lola Monroe inledde sin karriär som video vixen men sadlade för några år sedan om till rappare, och har under dessa rapår verkligen utvecklats till någon att räkna med. 2011 nåddes vi av nyheten att hon signat till Taylor Gang, men den relationen verkar ha varit rätt röten, nyligen annonserades att hon droppats från bolaget, något som Lola senare dementerade genom att klargöra att hon faktiskt aldrig varit signad där. Vilken jävla röra. Hursomhelst är jag glad att hon är tillbaka med ett nytt mixtape, hennes första sedan 2010! Lipstick & Pistols släpptes i slutet av oktober och har de senaste veckorna gått varmt i min smarta telefon. Höjdpunkten från mixtapet är lätt hennes throwback-låt Around The World, komplett med TLC-referenser, refräng från Lisa Stansfields ”All Around The World” och sampling från Madonnas ”Human Nature”. Jag har för det mesta svårt för nostalgisk och bakåtblickande rap, men även jag kan ibland bli sugen på en riktigt mustig throwback-soppa!
Bäst i hela låten är när Lola rappar ”Black Tom Fords, Fila velour zip up”. Få saker gör mig så glad som Fila-referenser i rap, här är en gammal favorit;
”Really frontin boo, got him the red velour Filas too”
Lipstick & Pistols hittar ni såklart på DatPiff, min absoluta favoritsida på hela rapinternet!
HEJ och välkomna till vår nya blogg!! Vi som skriver den här bloggen heter Sanna, Petter och Hugo och tillsammans gör vi poddcasten Vad blir det för rap? som nu alltså också finns i bloggform!
VBDFR har funnits sedan november 2011 och vi har hunnit med massor av kul grejer. Vi har spelat skivor, svettats i en grym studio i Hornstull (tack planka.fm!!!), blivit så fulla under en inspelning att vi inte kunde släppa materialet, julmyst i Rågsved (tack Onda), nominerats till priser (men aldrig vunnit något :(((((( ) skrattat extremt mycket och intervjuat fantastiska talanger som Cakes Da Killa, Kelow, numera splittrade G-Side, Lilla Namo, Lorentz, Piraterna, Arif (tidigare Phil T Rich), Jaqe och Mack Beats.
När vi nu börjar blogga får vi en chans att dela med oss av allt det som inte ryms i podden. Vi lovar mycket tips om ny musik, lite roliga throwbacks, djuplodande analyser av både små och stora ämnen och framförallt en hel del lolz. Vi älskar rap, ofta den sorts rap som inte alltid får den uppmärksamhet eller status den förtjänar och vi har gjort det till vårt lifemission att sprida den *okej låter som en sekt men whatever*
Men självklart kommer ni också hitta våra poddavsnitt här på bloggen, och finns det något bättre sätt att börja den här resan än med ett avsnitt? Svaret är nej.
AVSNITT 47!! Petters screenshot:
Avsnittet spelades in ett par dagar före den stora Abidaz-dagen åttonde november 2013, då Abidaz solodebutalbum In & Ut släpptes. Vi pratade om Abidaz vers från On-Ree-dängan Ba!, om den enorma hypen inför albumet och om hur Abidaz tillför svensk rap något nytt. När avsnittet spelades in hade vi alltså inte hört albumet, det har vi nu, och inte för att spoila för mycket inför kommande avsnitt MEN JÄÄÄÄVLAR VA TUNGT DET E!!! Mer om det framöver som sagt :)
Vidare pratar vi om att whoa.nu går i graven. Vad har whoa inneburit för svensk hiphop, hur har rapinternet förändrats sedan whoas storhetstid och hur fan kommer det sig att Hugo aldrig haft whoa? Sanna berättar om vad whoa betydde för henne under de mörka år då hon bodde på landet, och Petter minns goa trådar och bråk.
Throwback-temat fortsätter med att Sanna spelar ett bra exempel på cowboy-lajv i rapform, och Hugo berättar om när han försökte hitta Game of Thrones-rap.
Slutet av avsnittet ägnas åt ny musik. Hugo har hittat lite ny info om rapparen Queen, och vi får höra ny musik från klubbguden Beat King. Sanna spelar ny extremt tung rap från VBDFR-favoriten 3D Na’Tee, och vi pratar om hur det kommer sig att hon inte blivit större eller slagit igenom fullt ut. Vad i rapbranschen utgör hinder, och hur funkar det egentligen för sånna rappare som är svåra att marknadsföra?
Som en extra oerhört kul bonus passar även Hugo på att berätta vad hans fyra olika fantasy football-lag heter (ni kommer frusta av skratt vi lovar!!)
1. On-Ree feat. Abidaz, Marshall Arts & C.U.P – Ba!
2. Black Rob feat. Rah Digga ”Whoa Remix”
3. Mo Thugs – Ghetto Cowboy
4. Beatking feat. Queen – My Homegirl
5. Queen – U Aint Bout That Life QUEENMIX
6. 3D Na’Tee – The Kill
