18 mars släpper VBDFR-favoriten Kevin Gates sitt nya mixtape By Any Means, och om jag ska vara helt ärlig så har jag varit lite orolig för hur fan det ska låta. Jag gillar inte första släppet Don’t Know och jag tyckte att Amnesia med framlidne Doe B (R.I.P.) var sådär. Jag gillar verkligen inte när Kevin Gates är douchig alltså. Kevin ska vara lite ledsen, lite introspektiv, lite emo, rappa om löv som byter färg och att hans favvobok är The Notebook. Därför gillade jag nya låten Get Up On My Level mycket mer, den är visserligen inte superkänslosam men har det där allvaret som bara Kevin Gates kan få att låta soft. Min enda invänding är att han i början låter lite som French Montana, men jag glömmer det rätt snabbt när låten når andra versen.

(Jag skäms fortfarande ibland över att jag älskar Kevin Gates alltså… vissa av hans emogrejer som han säger hade jag aldrig accepterat om de kom ur tex en kanadensisk före detta barnskådis mun, men hey, sån är jag, I’m just being honest #honest)

Kevin har förresten blivit släppt från fängelset nu (typ väldigt nyss om jag fattat saken rätt?). Så himla skönt. Han åkte in i december för parole violation. Nu ser jag extremt mycket fram emot att min favvokänslokille ska ta över 2014! – Sanna

Allt ovan är skrivet av Sanna. Nu sitter Hugo och skriver. Vill ni se hur jag såg ut när jag läste det Sanna skrivit? Så här:

”ja ja, sanning bror, sanna jag håller med exakt” – sa jag högt till mig själv. 

Fy fan vad fett att Kevin Gates är ute igen. Förra gången han satt inne tog det fan flera år innan jag hörde något nytt om honom. När han släppte sina tre extremt tunga mixtapes 2009 och jag fick upp öronen för honom fanns ingen info på internet. En kommentar (som jag aldrig hittat igen) på artikel på wordofsouth.com sa att han skulle sitta inlåst i 10 år. Jag fick fråga hans manager Dre massa gånger men han hade inga besked.

När jag nyss lyssnade på den nysläppta Get Up On My Level blev jag typ lika glad som jag blev när youtube-videon Kevin Gates 1st Time On Camera Since Being Released From A 2 1/2 Year Sentence dök upp sent 2011. För Get Up On My Level är exakt den typ av sång som gjorde att jag blev kär i Kevin Gates från början. Exakt det som gjorde att jag saknade honom förra gången. Det är exakt den där emo-grejen Sanna pratar om. Känslorna är så jävla greppbara, alltså det låter som att han har ingen spärr mellan det som händer i hjärtat och det som låter när han använder sin röst. Fysiskt greppbara som en mp3, inge jäkla strömmad spökskriven ledsamhetsmusik.

Det som för mig gör Kevin Gates till lite bättre än hela drösen av känslo-rappare är nog hans musikaliska arv. Alltså att han är från Baton Rouge. Det är lite svårt att bevisa det här för någon som inte har lyssnat på väldigt mycket Lil Boosie och väldigt mycket Max Minelli, så ni får lita på mig antar jag. Det verkar inte som att det accepteras i Baton Rouge att en sång inte ska vara en musikaliskt extremt bra sång bara för att ett allvarligt budskap ska fram. Ofta på vår planet produceras musiken till sånger med stark text med just texten i fokus, och det är fett antar jag. I Louisiana känns det som att de har en tradition av att snarare göra sångerna så musikaliskt starka som möjligt, och jag behöver det för att inte tappa fokus. Det gör det enklare för mig att ta del av texten, och att känna texten. Jag pratade lite om detta och Reds uppumpade RIP-sång häromdagen.

Det jag anser att Kevin Gates har en lång historia av att lyckas med är bygga på denna BR-tradition genom att även använda sin rösts tonlägen osv för att förmedla alla dessa känslor. Så emo. Röstläget plus själva orden är guld tillsammans. Och Get Up On My Level är ett typexempel. Andra goa exempel är t ex Find A Way med Max Minelli och Malachi och Looking For A Right. Båda är från den tid då Kevin Gates såg ut så här:

Nu är båda Boosie och Gates fria! Baton Rouge kommer vara så bra i år!

Av: Sanna & Hugo