I onsdags presenterades Minna Palmqvists uställning Intimately Social på Galleri Bon, utställningen visades sedan under lördagen och söndagen denna helg. Förlåt (till er som har missat den) för att jag är helt seg och skriver om det först nu, men utställningen var så himla fin och Minna Palmqvists jobb bör verkligen uppmärksammas. Hon är ett geni. Så hon får ett inlägg, trots- en vecka senare.

Minna Palmqvist (Foto: Frida Vega Salomonsson)

Minna Palmqvist startade upp sitt modemärke 2009 vilket var som en slags fortsättning på hennes magisterprojekt från Konstfack ”Intimately Social”. Projektet utvecklas hela tiden och jobbar som en utmaning av de traditionella modesäsongerna. Projektet utforskar vår fixering vid kvinnokroppen och hennes ateljétillverkade visningsplagg fungerar som ett ifrågasättande av rådande kroppsidéal då de har oönskade kroppsattribut konstruerade i och på plaggen. På Galleri Bon visade Minna Palmqvist delar av projektet med verk gjorda från 2007 fram till idag.

Det är SÅ viktigt att lyfta fram modeskapare som arbetar på ett samhällskritiskt och framförallt feministiskt vis, eftersom att det sorgligt nog är SÅ få som gör det. Utställningen var liten och intim med fullt fokus på Minnas verk. Det var spännande att kunna spana på hennes verk på nära avstånd och NÄSTAN kunna ta i dem, jag vet att en inte får vara fullt så nyfiken och kladda på konst med fingrarna, men det är trevligt när en kan göra det mentalt. Att verken presenterades utan modeller med speglar ovanför som huvuden, så att en såg sitt eget ansikte där, kändes bara genialt. Det blev till lite som en förlängning av tanken att alla kroppar kan vara klädda i mode. Det kanske inte var den tanken bakom det, men jag tänker att det kanske kan vara det och jag tycker att det är fint att se det så. Att vem som helst kan klä i plaggen. Det krävs liksom ingen klassisk modekropp för att bära Minna Palmqvists plagg.

Minna Palmqvist presenterade också ett feministiskt manifest hon skrivit tillsammans med skribenten Lisa Carlsson:

WE BALANCE ON THE EDGE OF A NERVOUS BREAKDOWN

APPLY GLOSS WITH A PERFECT TOUCH AND COVER OUR FACES.
WE ARE AMBIVALENT.
TOGETHER WE FORM A MUTUAL CORE WITH OUR STRONG, BROKEN HEARTS BEATING FOR CHANGE AND OUR FEET STUCK IN THE MUD.
WE SHARPEN OUR TEETH AND BITE OUR TONGUES.
MRS. SHE’S TOO BIG NOW SHE’S TOO THIN. YOU DIDN’T KNOW WE HAD IT IN US.

WE WALK A THIN LINE BETWEEN STRENGTH AND DECAY;

TAILORED JACKETS BURSTING AT THE SEAMS AND LACED BRAS DROPPED BELOW OUR KNEES. TAKE IT TO THE EDGE, PUSH IT OVER, MAKE IT FALL.
WE SLEEP SOUNDLY IN SILK PYJAMAS, DREAMING OF SISTERHOOD.
WE ARE TAUGHT TO KEEP UP APPEARANCES, TO MAKE OURSELVES SMALLER.
BUT IT IS NOT BECOMING TO MAKE LESS OF OURSELVES THAN WE ARE.

LIGHTNESS AND WEIGHT;

WITH TSHIRTS COVERED IN STAINS, WE SHINE BRIGHT LIKE DIAMONDS.
RUNNING FAST IN SHARP STILETTO HEELS TO KEEP UP, WANTING TO BELONG.
MOVING SLOWLY IN WORN-OUT SNEAKERS WITH A BURNING DESIRE TO BE LEFT ALONE.
WE MOLD OUR BIG HUNGRY BODIES LIKE CLAY AND OUR HIPS DON’T LIE.
YOU OFFERED US HARMONY IF THINGS WERE DONE YOUR WAY.
WE DECIDED TO TAKE THE FIGHT.

FACADE AND REALITY.

WE ARE BOTH FACT AND FICTION.
SO TANGLED UP WE SOMETIMES DON’T KNOW WHAT’S WHAT.
WE SPEAK OUR MINDS WITH LIPSTICK SMUDGED ON OUR TEETH.
WE AGE AND WAKE UP LIKE THIS.
FLAWLESS.
SWEATING CRYSTALS AND BREATHING HARD.
AND WE DON’T THINK YOU CAN HANDLE THIS.

OUR BODIES ARE NOT YOURS TO JUDGE.
OUR MINDS ARE NO-ONE’S TO REPRESS.

WE BREAK DOWN.
WE RISE.
WE DECONSTRUCT.

AND IF YOU COMPLAIN ONCE MORE YOU’LL MEET AN ARMY OF ME.