Grattis, grattis, grattis, grattis tusen gånger om drottningarnas drottning Cher- jag fullständigt dyrkar dig.

Några av mina starkaste minnen har med dig att göra. Med dig och mamma. Minns några kvällar alldeles i slutet av 90-talet så väl. Några kvällar, eller ganska många, när jag och mamma dansade till Believe i det sovrumskombinerade vardagsrummet i tvåan i Gubbängen.

Det var så mäktigt.

Sedan dess har du varit min idol. Eller, du och mamma. Så häftiga.

Sen minns jag även din stil.

Du är nog min första modereferens. Det var nog i och med dig som jag fattade att jag kände något för mode. Att jag kände något så väldigt starkt för det. Jag tyckte att du var så vacker, så snygg, så cool. Så coolt klädd. Jag kunde inte sluta titta. Jag kunde inte sluta titta. Jag ville vara som du.

Jag minns när jag fick ett glittrigt tyg, som jag försökte sy en ”Cher-klänning” av. Det gick sådär. Men det gjorde inget. För det var något annat som hände där och då.

Jag och mode hände. Jag greppade modets makt. Insåg. Att jag med hjälp av det både kunde visa- och dölja vem jag var. Vem jag är.

Att jag med hjälp av det kunde (inte riktigt, men nästan) bli Cher. Sen kunde jag se ut som alla andra och passa in. Sen kunde jag göra det motsatta. Ja, jag kunde bestämma helt själv.

Tack för det. Tack för allt.

Tack för dina, för mig, så väldigt betydande modemoments. Här kommer några av dem:

<3