Började fundera över det här med (tröst)shopping häromdagen när jag sängliggandes hade klickat hem ett par skor- de helt löjligt fina på bilden ovan. De helt löjligt fina som jag sedan hade på mig när jag diskade, lagade mat, städade, sov på soffan, tvättade ansiktet osv- och var så j*vla nöjd hela tiden.

När jag är deppig blir jag så extremt mycket gladare när jag shoppar (handlar en hel del då). Kan på riktigt gå från suicidal till fullt fungerande. Detta förmodar jag att många förfäras över och tycker är HELT sjukt. Stackars fördärvade ytliga modeperson.

Men ja, det är ju lite sjukt. Måste jag medge.

Och tydligen, enligt www.hjarnfonden.se, är ett sådant här beteende bokstavligt talat sjukt. Shoppingberoende är liksom en äkta beroendesjukdom. Inte bara någon liten term som används för att förlöjliga den “fåfänga” sysselsättningen. Det här är kanske inte direkt en nyhet, men jag tycker ändå att det är ett intressant ämne att gräva lite i. Det här med att vara en shopaholic- i mitt (och mångas gissar jag) fall en så kallad tröstshoppare.

Detta kan en läsa på ovannämnda hemsida:

“Beroendesjukdom är en förvärvad, kronisk förändring av hjärnans belöningssystem där minnen av de upplevelser som orsakade beroendet är lagrade. […] Det finns flera andra beteenden som man kan bli beroende av och som liknar beroendesjukdom. Exempel på dessa är sex- och relationsberoende, shoppingberoende samt arbetsnarkomani. […] Belöningssystemets uppgift är att motivera oss att göra saker som är viktiga för vår överlevnad. När vi äter god mat, motionerar eller har sex, frisätter systemet dopamin; vi får en känsla av välmående. Samtidigt kopplas handling och välmående ihop i minnet för att vi ska upprepa handlingen.”

Vilket gör det fullständigt förståeligt att one turns to shopping när en är nedstämd. Och gör det gång på gång. Och gång på gång. OCH GÅNG PÅ GÅNG. Det blir ju samma sak som att min lilla hand (likt många ångestfyllda/ängsliga/instabila händer) greppar tag om Cavaglaset när jag mår dåligt, är stressad, osv. Det blir en ångestdämpare. Ett lyckopiller. En Flykt.

Eller ja, det är som vilket beroende som helst. Jag har inte sex, jag köper kläder. T.e.x. 

Vidare hittade jag en liten lista (även den från kära hjarnfonden.se) över symtom på beroende. Så, här kan den som undrar/anar- och är i behov av hjälp/utredning fastställa om den lider av diagnosen Köpberoende- samt hur den blir av med/kan hantera problemet:

”Beroende – Symtom och behandling

Den som inte får utlopp för sitt beroende får ofta abstinensbesvär. Toleransnivån ökar i samband med bruket, vilket innebär att man behöver högre doser av substansen för att uppnå samma effekt. Beroendesjukdom fastställs bland annat genom att ta ställning till nedanstående påståenden:

• Jag tänker mycket på just detta

• Jag har börjat smyga med det

• Jag känner ett sug efter det

• Jag har utvecklat tolerans, och behöver allt starkare doser/högre spelinsatser

• Jag blir hög av att få ägna mig åt det

• Jag får diverse negativa symptom, abstinenssymptom, av att inte få ägna mig åt det

• Det inkräktar på resten av livet, arbetet, familjen, fritiden

• Även efter långa uppehåll kan jag trilla dit igen.

Forskning

I dag är det oklart om hjärnan kan återhämta sig helt från en beroendesjukdom. […] I dag saknas det fullgod behandling för beroendesjukdomar. […] Behandlingen består ofta av terapi och medicinering. En välkänd och beprövad behandling är 12-stegsprogrammet. […]

Visste du att

• Beroende är en kronisk, förvärvad hjärnsjukdom

• Förändringarna som sker i hjärnan vid ett beroende är i stort sett de samma oavsett om det är missbruk av en substans eller av ett beteende, vilket gör att man kan behandla på liknande sätt. […]”

Jag har ju helt ärligt smugit mycket med mitt beroende. Minns när jag precis flyttat hemifrån och gömde nyinförskaffade skor när mamma kom på besök. Vilket känns ganska, ja, som sagt- sjukligt. Såklart prickar jag också in resterande punkter: känner ett sug, har utvecklat tolerans, blir hög, osv. Sen vet jag inte om detta hämmar mitt liv särskilt mycket. Utöver att plånboken ekar tom från och med den 26:e varje månad. Tror att Cavan är ett större problem.

Men, hur som haver, för vissa (säkerligen många som läser den här modebloggen) kanske det här med tröstshopping är ett riktigt och faktiskt begränsande problem. Så, därför har det här inlägget just en riktig och faktisk poäng- problem: beroende, lösning: terapi. Varsågoda.

Ps. älskar att komma ut med saker till nära och kära via bloggen. Hej mamma!