Livets bild<3

Det här är ett klassiskt blogginlägg á la Amanda i kombination med ett öppet brev/en fråga till Magdalena Ribbing.

Som en hel del andra “moderna” kvinnor i 20 årsåldern kan jag inte, eller vet jag inte ens hur en beter sig som en (kvinna) bör. Jag Pippi Långstrumpar mig (eller haggar mig- den vuxna varianten av Pippi L manér) genom livet. Jag pratar för högt, har för många åsikter, svär för ofta, dricker för mycket och något som uppdagade sig i måndags omkring 16.00- duar kungliga personer.

I måndags var jag (av oklara anledningar) inbjuden till Kungliga Slottet för invigningen av utställningen “Kungliga brudklänningar 1976-2015”.

Snabb info om- och recension av utställningen: det är 40 år sedan Kungen och Drottningen gifte sig, för att fira det visas en utställning i Rikssalen på Kungliga Slottet med fem kungliga brudklänningar. Klänningar burna av Drottning Silvia, Kronprinsessan Victoria, Prinsessan Madeleine, Prinsessan Sofia och Prinsessan Lilian. Det är alltså fem brudklänningar på docka med tillhörande text i en sal på slottet. Enligt överintendent Kungl.Husgerådskammaren Margareta Nisser-Dalmans tal omkring 14.00 i måndags ämnar utställningen vara beskrivande/informerande, inte problematiserande. Dvs inte det mest avancerade eller inspirerande som ägt rum 1976-2015. F*n vad fint det hade varit om den hade varit mer analytisk och problematiserande. Det finns ju en del att… problematisera…

Jag och mitt ständiga sällskap Agnes spenderade vår stund på slottet (från ca 13.45 till ca 16.00 då duet med stort d hände och jag var tvungen att gå strax därefter pga skam) med att dricka opassande många (inte för att vi härjade men anar att ett var etikett) glas av kungens egna mousserande, snapchata, bevaka vår idol Gabi Borglunds every move och diskutera de där etikettreglerna en Pippi Långstrump-person kan ytterst lite om. Men vi kom ändå fram till två saker. Ett: enligt Agnes får en random (vi är random i detta exempel) person inte själv ta initiativ till att hälsa på en kunglig person. En måste bli introducerad av någon som “får” prata med dem eller att den kungliga personen initierar hälsningen. Två: en får absolut inte dua en kunglig. Jag duade en kunglig. Flera gånger. Sen hade jag mage att be om att den duade Kronprinsessan skulle ställa upp på bild. Snälla rara Amanda skärp dig.

Nu har jag skämts i två och en halv dag. Men, för att trösta mig själv lite, så är det enligt vissa jag pratat med om mina skamkänslor inte jättekränkande att kalla en kunglig för du. Trots att DNs folkvettsexpert Magdalena Ribbing skrev att det visst var så 2008. Jag är förvirrad. Mycket kan ha hänt sedan 2008. Vad gäller Ribbing – som år 2016 tycker att bära korta shorts i stan är ohygieniskt och respektlöst – har jag svårt att tro att hon ändrat åsikt sedan dess. Men andra med ”koll” kanske har? Eller, ja, kungligheterna själva kanske har bytt preferenser.

Okej, det kanske uppfattas som konstigt att jag som är en sån där person som helst vill avskaffa monarkin (för att, haha) ens BRYR mig men jag skulle aldrig kalla en ”vanlig” person för något annat än det pronomen den själv valt. Det är respektlöst att inte respektera det pronomen en person vill bli kallad. Och jag valde ändå (av ren nyfikenhet) att närvara vid en tillställning på slottet- då känner jag faktiskt att en får lov att ta hänsyn till de regler som gäller där. Därför skäms jag och därför bryr jag mig. Och därför VILL JAG VETA. Därför frågar jag nu. Magdalena (eftersom att jag inte får fråga Kronprinsessan själv utan invit) du som vet och tycker, var det jättekränkande att jag råkade dua Kronprinsessan?