Min överkropp ser så obehaglig ut på den här bilden…

Cheap Monday hade en fanfuckingtabulous tioårsfest i onsdags. Jag vågar nog påstå att alla som var där förmodligen var alldeles för fulla för sitt eget bästa tack vare de hot shots och skamligt stora muggar vin som serverades. Men fylla är väl likamed fest? Jag har hört att det brukar vara så.

Isabell Yalda Hellysaz SS15 (Bilder från Bon.se)

Så var det dagen med stort D. Isabell Yalda Hellysaz hade i onsdags sin efterlängtade visning. Anteckningen jag skrev ner under visningen löd: COS-kunden gone wild. Jag står fast vid det, det sammanfattar mina tankar kring kollektionen. Den var väldigt typiskt svenskt minimalistisk men med konstanta inslag av oväntade material, skärningar eller detaljer. Det var lite som COS-kläder på tjack. Jag gick från visningen och kände att jag ville ha mer, mycket mer. Jag vill se Isabell göra ännu mer kläder. De där lite smågalna fast ändå supersnälla kläderna vill jag se utvecklas, det känns verkligen som att lite vad som helst skulle kunna hända med dem i framtiden.

Minna Palmqvist SS15 (Ni kan titta på mer ordentliga bilder här)

Det här är den svåraste visningen för mig att recensera, det har varit ofantligt svårt för mig att ens lyckas skriva ner någon anteckning, det är svårt för att det berörde mig så djupt. Det feministiska manifest Minna Palmqvist skrivit tillsammans med skribenten Lisa Carlsson (som tidigare publicerats under hennes utställning på Galleri Bon) gick på repeat under hela visningen. Det här fantastiska var alltså visningsmusiken:

WE BALANCE ON THE EDGE OF A NERVOUS BREAKDOWN

APPLY GLOSS WITH A PERFECT TOUCH AND COVER OUR FACES.
WE ARE AMBIVALENT.
TOGETHER WE FORM A MUTUAL CORE WITH OUR STRONG, BROKEN HEARTS BEATING FOR CHANGE AND OUR FEET STUCK IN THE MUD.
WE SHARPEN OUR TEETH AND BITE OUR TONGUES.
MRS. SHE’S TOO BIG NOW SHE’S TOO THIN. YOU DIDN’T KNOW WE HAD IT IN US.

WE WALK A THIN LINE BETWEEN STRENGTH AND DECAY;

TAILORED JACKETS BURSTING AT THE SEAMS AND LACED BRAS DROPPED BELOW OUR KNEES. TAKE IT TO THE EDGE, PUSH IT OVER, MAKE IT FALL.
WE SLEEP SOUNDLY IN SILK PYJAMAS, DREAMING OF SISTERHOOD.
WE ARE TAUGHT TO KEEP UP APPEARANCES, TO MAKE OURSELVES SMALLER.
BUT IT IS NOT BECOMING TO MAKE LESS OF OURSELVES THAN WE ARE.

LIGHTNESS AND WEIGHT;

WITH TSHIRTS COVERED IN STAINS, WE SHINE BRIGHT LIKE DIAMONDS.
RUNNING FAST IN SHARP STILETTO HEELS TO KEEP UP, WANTING TO BELONG.
MOVING SLOWLY IN WORN-OUT SNEAKERS WITH A BURNING DESIRE TO BE LEFT ALONE.
WE MOLD OUR BIG HUNGRY BODIES LIKE CLAY AND OUR HIPS DON’T LIE.
YOU OFFERED US HARMONY IF THINGS WERE DONE YOUR WAY.
WE DECIDED TO TAKE THE FIGHT.

FACADE AND REALITY.

WE ARE BOTH FACT AND FICTION.
SO TANGLED UP WE SOMETIMES DON’T KNOW WHAT’S WHAT.
WE SPEAK OUR MINDS WITH LIPSTICK SMUDGED ON OUR TEETH.
WE AGE AND WAKE UP LIKE THIS.
FLAWLESS.
SWEATING CRYSTALS AND BREATHING HARD.
AND WE DON’T THINK YOU CAN HANDLE THIS.

OUR BODIES ARE NOT YOURS TO JUDGE.
OUR MINDS ARE NO-ONE’S TO REPRESS.

WE BREAK DOWN.
WE RISE.
WE DECONSTRUCT.

AND IF YOU COMPLAIN ONCE MORE YOU’LL MEET AN ARMY OF ME.

Det blev nästan ohanterbart starkt för mig. Att en fick ta del av ett feministiskt statement där på Bukowskis dag nummer två av stockholms modevecka mitt i det annars opolitiska modeveckans-klimatet. Manifestet gick på repeat, modellerna gled lugnt men bestämt längs golvet iförda vackra kreationer i färgskalan vitt och ljusrosa, och jag kunde inte hjälpa att fälla en tår. Det låter jätteöverdrivet, jag vet, jag skämdes lite då och skrattade åt mig själv sen. Men såhär i efterhand när jag har smält allt lite vet jag att det inte var överdrivet. Det var bara en fullständigt självklar reaktion på det jag upplevde under Minna Palmqvist-visningen. Jag älskar mode, jag älskar det så innerligt, men det finns så mycket att klaga på och så mycket som gör mig besviken med mode. Det finns så mycket som kan göras med mode, som inte görs. Men i onsdags på Bukowskis gjorde Minna det där som kan göras och hon fyllde det där tomrummet i mitt modehjärta. Hon talade om kropp och förtryck. Hon talade om kropp och förtryck med hjälp av mode. Hon talade om det med manifestet, med modellerna, med visningsupplägget och med sin fantastiska design. Hon talade och jag lyssnade. Oj vad jag lyssnade.

Min bästa modeveckankompis ”Louis Vuitton” har underhållit mig så mycket under dessa tre dagar. Hen har skapat mycket obekväm stämning mellan sig själv och alla faktiska Chanel-väskor. Nu ska vi snart röra oss mot Erik Bjerkesjö-visningen och ägna oss åt lite awkward moments.

Varenda modeintresserad person kommer att kasta sig över de där solglasögonen. De är liksom rosa, i plast.

Alltså dessa skor, jag avlider, återuppstår och avlider igen. Så bra är de.

Cheap Monday SS15 (Bilder: Stureplan.se)

Igår satt hela modeeliten och svettades placerade vid simbassängen på ett böljande varmt Forsgrenska iklädda blåa skoskydd och med matchande solfjädrar i handen. Ja, ni hör ju- redan där var jag såld på showen. Cheap Monday är alltid modeveckans höjdpunk vad gäller just showen, och denna gång var det bättre än någonsin. Som jag skrev igår, var Cheap Mondays visning kanske det bästa jag varit med om i modesammanhang. Sähär dagen efter när allt har lagt sig lite vill jag till och med ta bort det där ”kanske”. Modellerna stampade in i kreationer så klockrent punk-lekfulla att jag inte kunde göra annat än tappa hakan, det var ofantligt mycket öppen mun för min del under hela visningen. Modellerna promenerade längs bassängen mot dess kortsida för att sätta sig på simbassängspallarna och ta av sig skorna. De satt sedan där och väntade snällt på att resterande modeller skulle infinna sig, när den sista modellen hade satt sig ner reste de sig alla upp till high school-artad musik och slängde sig i bassängen. Modellerna badade med badleksakerna och gästerna applåderade hysteriskt, de flesta med ett okontrollerat leende på läpparna. Kollektionen var Cheap Monday när det är som bäst: könsöverskridande och med det där vuxet barnsliga uttrycket som bara Cheap Monday bemästrar.