Minna Palmqvist SS15 (Ni kan titta på mer ordentliga bilder här)

Det här är den svåraste visningen för mig att recensera, det har varit ofantligt svårt för mig att ens lyckas skriva ner någon anteckning, det är svårt för att det berörde mig så djupt. Det feministiska manifest Minna Palmqvist skrivit tillsammans med skribenten Lisa Carlsson (som tidigare publicerats under hennes utställning på Galleri Bon) gick på repeat under hela visningen. Det här fantastiska var alltså visningsmusiken:

WE BALANCE ON THE EDGE OF A NERVOUS BREAKDOWN

APPLY GLOSS WITH A PERFECT TOUCH AND COVER OUR FACES.
WE ARE AMBIVALENT.
TOGETHER WE FORM A MUTUAL CORE WITH OUR STRONG, BROKEN HEARTS BEATING FOR CHANGE AND OUR FEET STUCK IN THE MUD.
WE SHARPEN OUR TEETH AND BITE OUR TONGUES.
MRS. SHE’S TOO BIG NOW SHE’S TOO THIN. YOU DIDN’T KNOW WE HAD IT IN US.

WE WALK A THIN LINE BETWEEN STRENGTH AND DECAY;

TAILORED JACKETS BURSTING AT THE SEAMS AND LACED BRAS DROPPED BELOW OUR KNEES. TAKE IT TO THE EDGE, PUSH IT OVER, MAKE IT FALL.
WE SLEEP SOUNDLY IN SILK PYJAMAS, DREAMING OF SISTERHOOD.
WE ARE TAUGHT TO KEEP UP APPEARANCES, TO MAKE OURSELVES SMALLER.
BUT IT IS NOT BECOMING TO MAKE LESS OF OURSELVES THAN WE ARE.

LIGHTNESS AND WEIGHT;

WITH TSHIRTS COVERED IN STAINS, WE SHINE BRIGHT LIKE DIAMONDS.
RUNNING FAST IN SHARP STILETTO HEELS TO KEEP UP, WANTING TO BELONG.
MOVING SLOWLY IN WORN-OUT SNEAKERS WITH A BURNING DESIRE TO BE LEFT ALONE.
WE MOLD OUR BIG HUNGRY BODIES LIKE CLAY AND OUR HIPS DON’T LIE.
YOU OFFERED US HARMONY IF THINGS WERE DONE YOUR WAY.
WE DECIDED TO TAKE THE FIGHT.

FACADE AND REALITY.

WE ARE BOTH FACT AND FICTION.
SO TANGLED UP WE SOMETIMES DON’T KNOW WHAT’S WHAT.
WE SPEAK OUR MINDS WITH LIPSTICK SMUDGED ON OUR TEETH.
WE AGE AND WAKE UP LIKE THIS.
FLAWLESS.
SWEATING CRYSTALS AND BREATHING HARD.
AND WE DON’T THINK YOU CAN HANDLE THIS.

OUR BODIES ARE NOT YOURS TO JUDGE.
OUR MINDS ARE NO-ONE’S TO REPRESS.

WE BREAK DOWN.
WE RISE.
WE DECONSTRUCT.

AND IF YOU COMPLAIN ONCE MORE YOU’LL MEET AN ARMY OF ME.

Det blev nästan ohanterbart starkt för mig. Att en fick ta del av ett feministiskt statement där på Bukowskis dag nummer två av stockholms modevecka mitt i det annars opolitiska modeveckans-klimatet. Manifestet gick på repeat, modellerna gled lugnt men bestämt längs golvet iförda vackra kreationer i färgskalan vitt och ljusrosa, och jag kunde inte hjälpa att fälla en tår. Det låter jätteöverdrivet, jag vet, jag skämdes lite då och skrattade åt mig själv sen. Men såhär i efterhand när jag har smält allt lite vet jag att det inte var överdrivet. Det var bara en fullständigt självklar reaktion på det jag upplevde under Minna Palmqvist-visningen. Jag älskar mode, jag älskar det så innerligt, men det finns så mycket att klaga på och så mycket som gör mig besviken med mode. Det finns så mycket som kan göras med mode, som inte görs. Men i onsdags på Bukowskis gjorde Minna det där som kan göras och hon fyllde det där tomrummet i mitt modehjärta. Hon talade om kropp och förtryck. Hon talade om kropp och förtryck med hjälp av mode. Hon talade om det med manifestet, med modellerna, med visningsupplägget och med sin fantastiska design. Hon talade och jag lyssnade. Oj vad jag lyssnade.