Nu är jag helt slö som skriver om detta idag, då alla andra skriver exakt samma sekund pressmailet dyker upp. Men, jag behöver alltid smälta nyheter av detta slag lite grann.

Så, nu till självaste nyheten- Dressmann släppte häromdagen en underklädeskampanj vid namn Alla män är perfekta där sju män ”gestaltas precis som de är för att vidga bilden av hur den perfekta kroppen kan se ut”. Kampanjens syfte är att utmana de skönhetsideal som alla män (enligt undersökningar) brottas med. Den vill ”förändra den ensidiga bild av kroppar och kroppsideal som modeindustrin förmedlar” och ”få bukt med föreställningen att vissa kroppar är bättre, vackrare eller mer normala än andra” samt ”visa att det inte finns en perfekt man, bara perfekta män”.

Det är givetvis superbra och superviktigt att försöka förmedla en varierad bild av kroppar, att inte bara en viss typ av kropp florerar i media, då övervägande del inte ser ut på ett specifikt vis.

På något vis skaver ändå denna lilla försöka-förändra-världen-och-modeindustrins-problematiska-ideal-kampanj. Den blir för mig (trots egentligen ett extremt bra initiativ) skitstörig. Det stör mig när kampanjer jobbar på detta vis, att en måste påpeka att personerna däri är udda, att de är annorlunda- att de skiljer sig från idealkroppen. Jag tänker att det blir lite likamed att fortsätta på spåret att de faktiskt är avvikande. Det hade liksom varit betydligt mer progressivt om det inte nämdes att personerna som figurerar i kampanjen särskiljer sig- om en kampanj likt denna bara dykt upp utan namnet Alla män är perfekta och den tillhörande förklaringen som trycker på att deras kroppar sticker ut (i sammanhanget).

Här kommer alla kampanjbilder:

OBS: jag lyckades inte ladda ner ena snubben, sorry.

Bild: Acne Studios instagram

Scrollade lojt igenom mitt facebookflöde, sådär som en gör, och fastnade helt icke-lojt vid en bild. En bild på en halsduk från Acne Studios AW15 herrkollektion. En bild på en halsduk med texten ”Gender Equality”.

Min spontana reaktion var att skratta rätt ut. HAH. Kort därefter bubblade irritationen upp. Det var och är någonting som provocerar mig så innerligt med den där halsduken. Jag ser liksom framför mig hur diverse män som aldrig upplevt förtryck kommer att glida omkring i en sån där halsduk i höst. Helnöjda och lite stolta- med en känsla av att de gör ett superreko, pk och fint ställningstagande.

Men det är så himla lätt att ta på sig en halsduk med en politisk, i detta fall feministiskt, text. Skitlätt. Att faktiskt på riktigt genuint tänka jämställt, bete sig jämställt och aktivt kämpa för att det ska bli jämställt- är en helt annan sak. Därför blir den där halsduken på något vis skitproblematisk. För jag vet. Jag vet. Jag vet så innerligt väl att största delen av dem som kommer ta sig rätten att bära den inte alls anstränger sig för jämställdhet, beter sig jämställt eller ens tänker jämställda tankar. För, sorry alla kränkta män, men det är så de flesta av er fungerar.

Ja, det är verkligen väsentligt att män också ska tycka att det är viktigt med ett könsjämställt klimat- att de försöker. För att förändring ska ske, för att patriarkatet ska kunna avlägsna sig i en avlägsen framtid, krävs det givetvis att alla arbetar aktivt för det. En halsduk räcker dock inte riktigt till. En halsduk kommer knappast att bidra till förändring. En halsduk kommer inte att hjälpa vår patriarkala samtid framåt.

Därför blir den så problematisk. Därför stör den mig. Den är så himla låtsasfeministisk.

Vidare finns det även halsdukar med trycken ”woman power” och ”radical feminist”. LOL.

Bilder: Acne Studios instagram

Ps. För övrigt så är Acnes chefsdesigner Jonny Johansson rätt duktig på det där med icke-pk

Bilder från SS15 och AW15 kollektioner

Som ett barn på julafton plockade jag idag upp en tylltopp från HAAL’s SS15 kollektion som jag suktat efter sedan första gången jag såg den. En av de allra första tankarna som dök upp i samband med att jag mentalt planerade alla mina outfits som toppen ska agera huvudkaraktär i var- vad ska jag ha under den? Vilket, nu när jag tänker på det, får mig att tänka en massa andra tankar.

Genomskinliga plagg och bara bröst har florerat en hel del på visningarna för SS15 och AW15 kollektionerna, men att offentligt vara barbröstad under en genomskinlig tröja är minst sagt en ovanlighet- det är något vi ser ytterst sällan. Jag skulle våga påstå att 99% av de få tillfällen då vi ser ett par nakna bröst under en ”avslöjande” tröja sker under en modevisning. Det sker alltså vid ett specifikt tillfälle på en specifik kropp som har en viss typ av bröst- nämligen modebröst.

Modebrösten är eleganta, små, unga, fasta och oftast vita och är placerade på en matchande kropp. Dessa bröst är de som utan att väcka reaktion får lov att andas fritt i en genomskinlig tröja. Därav blir det för mig (och givetvis för x antal andra) nästan helt otänkbart att utan skydd för lökarna sätta på mig en genomskinlig tröja (utanför en modevisning utan modekropp med tillhörande modetuttar) och inte känna mig vulgär eller provocerande.

Eftersom att kroppen enligt rådande ideal ska se ut på ett visst sätt blir därefter en del plagg uteslutna för vissa kroppar- eller de flesta kropparna. För att naket ska vara mode (alltså inte anses smaklöst eller sticka i ögonen) krävs en modekropp(idealkropp) då vi har en bild av vilka kroppar som kan bära naket, som kan kläs i avslöjande kläder.

Därav blir avslöjande plagg någonting som är få förunnat – alltså de allra mest svårburna plaggen.

Det här är så obehagligt på så många olika nivåer. Mår dåligt.

1: Victoria’s Secrets modevisningar är ett praktexempel på skevheten med vår samtids syn på kvinnlig skönhet och kvinnor generellt. Modevisningarna handlar till 100% om hur kvinnor ska se ut för att vara tilltalande för den manliga blicken inklusive hur de ska bete sig för att vara tilltalande för mannen. Visningarna kan ses som en slags blixtbelysning av vårt patriarkala jävla samhälle, den perfekta konstruktionen av en kvinna vandrar längs med visningspodiet som någon slags utställningshund.

2: Videon om castingprocessen är en koncentrerad version av allt det skeva med Victoria’s Secrets visningar.

Myla Dalbesio för Calvin Klein

Efter en intervju ELLE gjorde med modellen Myla Dalbesio angående hennes medverkande i Calvin Kleins senaste ”Perfect Fit”-kampanj startade en storm av arga twitter-användare. För att citera några upprörda twittrare:

”Genuine WTF moment. This woman is described as ‘plus-size’ and ‘a bigger girl’.”

”WTF @CalvinKlein –this is your ‘plus-size model’? Give me a freaking break!”

”this is Calvin Klein’s first ‘plus size’ model. What do we tell young girls?”

Här uppstår ett problem – att dessa twitteranvändare som kritiserar modebranschens syn på skönhet faktiskt är med och reproducerar den. Calvin Klein har nämligen inte kallat Dalbesio för en ”plus-size model” vilket hon klart och tydligt ger uttryck för i intervjun: “It’s not like [Calvin Klein] released this campaign and were like ‘Whoa, look, there’s this plus size girl in our campaign.’ They released me in this campaign with everyone else; there’s no distinction.”

Skönhetsideal skapas inte i ett vakuum, det är ett samspel, ett fram och tillbaka mellan branschen och konsumenterna av produktion och reproduktion. Visst, i största mån sitter branschen på makten (vilket är ytterst skevt och bör ifrågasättas så ofta som möjligt) men vi får inte glömma bort vår egen roll i skapandet av olika typer av ideal.

Just i detta fall har branschen faktiskt, hör och häpna, gjort ett litet försök att lyfta fram olika typer av kroppar. Ett litet försök som hämmades av att en själv sett en ”plus-size”-kropp och läst in att det skulle vara en ”plus-size”-kropp de menat att använda sig av – detta tack vare vad modebranschen vanligtvis premierar för typer av kroppar.

Skönhetsideal lever ett cirkulärt liv, en cirkel av att prägla och att bli präglad. Vi är präglade av modebranschen och branschen präglas av oss, lite som två garnnystan som har trasslat ihop sig.