Jag är lite kluven i frågan överlag då jag anser att synen på barns vilja helt enkelt har blivit helt skev i dagens samhälle. Det finns ju de som på fullaste allvar menar att du ”kränker” ditt barns integritet genom att tvinga dem till någonting överhuvudtaget som de själva inte vill, vare sig det gäller att borsta tänderna, äta upp maten, gå och lägga sig eller vad det nu kan tänkas vara. Alltså LOL och ba nej.
En ansvarsfull förälder SKA och, anser jag, är rentav skyldig att tvinga sitt barn till saker även då barnet säger nej. Detta är vad uppfostran innebär – att med gott omdöme vägleda sitt barn, som av förklarliga skäl till en början inte har något omdöme alls att tala om. En 2-åring varken kan eller ska, eller mår ens bra av att alltid få sin vilja igenom, och som förälder måste man därför vägleda genom att bestämma, för att gradvis, i takt med att barnet mognar, släppa efter på kontrollen och tillåta barnet att i allt större utsträckning förlita sig på sin egen kompetens. Detta bygger självförtroende och självkänsla. ”Fri uppfostran” däremot bygger respektlösa, egentligen osäkra, snorungar som när de börjar socialisera med människor utanför den direkta familjen inte förstår varför alla plötsligt inte bara gör som de säger. En förälders uppgift är att göra sitt barn redo inför att möta världen som en välfungerande, trygg, ödmjuk och självständigt individ som respekterar sig själv och andra i den mån de gör sig förtjänta av det.
Jag håller därför helt med dig om att inte går att ge ett definitivt svar på frågan hur man som förälder bör agera när det kommer till s.k ”tvingad närhet”. Även där måste en förälder i mitt tycke kunna se och ha förmågan att avgöra när ens barn sparkar och slår ännu mer när man försöker trösta, just för att det barnet har behov av då är lugn och ro och att få bli lämnad ifred en stund, men också när barnets utåtagerande är ett symptom på det rakt motsatta – att de behöver den trygghet som närhet ger.
I det förstnämnda fallet ska barnet givetvis(!) inte tvingas till mys och gos, utan här tycker jag det räcker med att säga att man kommer finnas precis ”här utanför” (om barnet t.ex. stänger in sig på sitt rum) och att det bara är att komma ut när som helst om barnet skulle ändra sig och istället känner att de nog ändå skulle vilja ha en kram, lite tröst eller bara någon att prata med.
Å andra sidan vet jag också hur jag själv var som barn – en dampunge from hell (Lotta på bråkmakargatan var min idol och mitt signum var att liksom hon vrålstampa mig genom huset när saker inte gick min väg) – och det var många gånger som jag, som hade väldigt mycket frustration, ilska och sorg inom mig p.g.a. de svårigheter att förstå och hantera känslor som naturligt följer med en bokstavsdiagnos, faktiskt bara behövde en kram. Någon som utan ett ord tog mig lugnt i sin famn, höll mig stilla och viskade mjuka, fina ord i mitt öra tills kaoset, som ständigt fanns runt om mig och i mig, stillade sig tillräckligt mycket för att det skulle bli hanterbart igen. Jag är väldigt tacksam över att mina förälder såg och kunde förstå skillnaden, det gjorde mig till ett mycket tryggare, lyckligare och lugnare barn. Jag blev verkligen inte kränkt, jag blev älskad och omhändertagen – så som varje barn förtjänar att bli.
Så jag tycker helt enkelt att det aldrig går att säga aldrig. Varje barn är unikt och förtjänar att bli bemöt och behandlat utifrån sig själv som individ, inte utifrån en stenhårt förankrad, redan färdig mall.