Men tanke på den här kommentaren som en nybliven mamma lämnat på Paulas blogg så har jag en känsla av att det HÄR inlägget behövs för fler än bara min bonusdotter.
Jag blir fan ledsen för mamman som skrev den här kommentaren. På riktigt.
Det är inte verkligheten du tittar på. Låt inte den fabricerade, vinklade, magiska bloggvärlden få dig att känna dig misslyckad. Den är inte på riktigt!
Du måste vara inloggad för att skriva en kommentar.
Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.
Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.
Filmrecension: The Tragedy of Macbeth |
Lykke Eder-Ekman spår 2025 |
Krogrecension: Florentine |
Lilla Ego |
"Vinterpjäsen får mig att sakna efterfesterna" |
Krogrecension: Bistro Renard |
Nöjesguidens årssammanfattning 2024 |
Girl scout spår 2025 |
Jag håller med, man blir jätteledsen när man läser sådant. Som tre barns mamma och som därtill har gjort studier kring just den första tiden som förälder så vet jag att hon långt ifrån är ensam, snarare tvärtom. För många av oss blir det inte alls som man hade tänkt sig eftersom det inte går att föreställa sig hur det ska bli. Tyvärr tar inte vården/MVC och dylika instanser sitt ansvar, anser jag, eftersom man inte talar om hur svårt det KAN vara med exempelvis amning (Jag gissar på att man väljer den ensidiga vägen eftersom man tror att det kan påverka att man väljer att inte amma vilket är att direkt idiotförklara mammor/pappor). Jag känner igen mig i vad skribenten skriver på alla punkter – mitt enda råd är att försöka (!) slappna av i föräldrarollen och att inte ha några förväntningar, det är trots allt en ny liten människa man ska lära sig allt om som är föränderlig från en dag till en annan. Knappast formbar efter en manual. Det blir bättre, det vågar jag hävda, inte minst för att man inser att man själv har ett enormt och ovärderligt värde och kunskap som ingen barnmorska, mamma-tidning eller bloggmamma kan jämföra sig med.
/Linda
Lite spännande att ”trebarnsmamma” faktiskt har samma betydelse trots att det är särskrivet.
Jag funderade också på det! Kan vi ha hittat en glitch i the matrix?
Ja!! Men kanske bäst att inte låtsas om det, annars tror folk att särskrivning är ok…
Jag känner igen känslan som kommentaren ger. Jag fick mitt första barn för sex (snart sju) år sedan. Och det kändes precis sådär. Men en sak måste jag säga till henne. Det är så att få barn. Det är verkligheten som är så, det är inget fel på dig som mamma. Bebisar är jobbiga. Skitjobbiga. Man blir låst. Skitlåst. Men man lär sig på vägen. Man lär sig förstå son bebis, man lär sig när det är läge att förbereda maten, läggdags och alla blöjor. Man lär sig. Ta det lite piano och lyssna till din instinkt och magkänsla. Du är inte en dålig mamma. För det är så det är som du har det nu.
Jag har nu tre barn. Jag kan säga så här, första ”chocken” får man inte två gånger. Utan det du lärt dig av första, tar du med dig till nästa. Det kommer gå bra!!
Fast nja det är inte sådär för alla. Jag och sambon har en dotter på snart sex månader. Det har varit superlätt och ”rosaskimrande” hela tiden. Hon har sovit hela nätterna sen start, ingen kolik, aldrig skrikig, amningen funkar perfekt, jag tar med mig bebis oavsett vart jag ska utan problem (alltså inte särskilt låst) och min sambo är bästa pappan ever.
Så det kan faktiskt vara fantastiskt och enkelt med. Mår man så dåligt som den som kommenterade bör man väl söka hjälp.
Vilken duktig mamma du är.
Skämtar du med den kommentaren?
Min tös är 4 månader, 3månaders kolik och en bebis som kräver mycket underhållning o kan knappt sova utan mig. Jo de finns såna här liv oxå! Men jag älskar ändå livet o min tös. Man är ju mammaledig för att ta hand om barnet. O man får må dåligt, men allt är inte regnbågar med barn. Shit!
Söka hjälp?
Vad fan har du för fel?
Kul att du har ”världens bästa pappa ever” till ditt barn. Kul att det har varit rosaskimrande. Men du har faktiskt ingen som helst talan i detta. Den dagen det blir jobbigt (och det kommer det bli) – då kan du uttala dig på nytt.
Men det ÄR ju superlätt för oss med vår bebis. Varför får man inte berätta det? Verkar som att de som har det jobbigt bara får uttala sig. Mår man dåligt är det väl inte konstigt att söka hjälp, eller hur Anna? Eller du kanske hellre vill att de som mår dåligt lider i det tysta och stigmatiserar det hela ännu mer.
Lina: men att använda ditt perfekta liv som måttstock för när andra borde söka hjälp är ju lite okänsligt. Sedan skriver du att det inte är bra att stigmatisera dåligt mående… men tror du att berätta om hur bra allt flyter på för just dig gör så att stigmatiseringen minskar då?
Låter lite som förlossnimgsdepression som jag hade för 1 år sedan. Gråter man varje dag ska man söka psykologisk hjälp och få mediciner! Blev av med jobbet och förlorade nästan också min pojkvän pga att jag var en total bitch av förlossningsdepression. Då trodde jag också att jag var ensam för ingen bloggar ju precis om depressioner och besök på psykvården, utan allt ät bara rosa moln och gullande hit o dit ?
Om du läser här inne, vilket jag hoppas att du gör fina nyblivna mamma, så kan jag varmt rekommendera Spiderchick’s blogg. Hon har själv två kottar som förvisso är ganska stora nu, men hon var väääldigt öppen och ärlig med vilken svår tid hon hade när hon var förstföderska och jävligt osäker på sig själv, på sitt barn, på mödravården, på googlade tips och alla andra runt henne som sa åt henne dittan och datten. Nu har inte jag barn själv men jag har också andra sorts ”bonusbarn” genom syskon och släkt, och jag lovar att det kommer bli bättre! Kramar och kärlek till alla som vill ha! ???
Men fy så ledsen jag blev nu när jag läste det där! Jag hoppas att allt löser sig för henne och att hon snart känner sig mer hemma i sin nya mammaroll!
Camcam du måste ju skriva något om Isabelles stenåldersinlägg om hur det tydligen är äckligt med bröst och respektlöst att visa sina om man är kvinna…
Alla upplever föräldrarrollen olika.. Man får inte glömma bort att alla mammor/pappor är individer som har olika ”smärttrösklar” för vad som är jobbigt eller inte. Och alla barn är olika!
Har själv en tremånaders son, allt har fungerat super, men jag får ofta höra att ”alla spädbarn verkligen inte är såhär..”
Min vän har nyligen fått sitt andra barn, och sa att om det första hade varit som nummer två så hade hon aldrig skaffat ett andra barn.
Det är viktigt att prata med någon om hur jobbigt man tycker att det är!! På BVC, med en vän eller någon annan. Men att säga att man önskar att andra ska tala om hur jobbigt det är med spädbarn/barn tycker jag är fel då det uppfattas så olika, och så älskar man ju sitt barn oavsett.
Att må dåligt behöver inte heller vara kopplat till att ha en krävande bebis. Vår lilla var lätt, min graviditet var lätt, min förlossning var fantastisk. Jag älskade min dotter från första stund och mer för varje dag som gick. Men jag var så trött, så ledsen och kände en så stor tomhet. Jag minns att jag stod på vår balkong efter att dottern hade somnat och tänkte ”vad har vi gjort?”. Jag tänkte igenom hela mitt liv, alla val jag hade gjort och undrade ifall jag hade gjort det bästa av det. Jag kände att livet inte blev som tänkt, jag tyckte inte livet var så rosaskimrande, kärleken till min man nådde inte ”en annan nivå”. Jag var precis som innan och det var en form av antiklimax. Det stora ansvaret som nu låg på mina axlar kändes så tungt, jag visste inte om jag skulle orka, jag kände att jag inte räckte till och världen var en så hemsk plats som jag nu satt ett barn till. Jag ville tillbaka till det bekymmerslösa och sorgfria men nu var livet ändrat för evigt. Jag ville inte gå upp på morgonen, jag ville inte vara otillräcklig en dag till. Sakta men säkert kom glädjen tillbaka, jag lärde känna min dotter och allting som var så speciellt med henne gjorde att allting kändes värt igen. Nu har jag vant mig och kan inte tänka mig ett liv utan min lilla tjej och det känns inte alls tungt, jag ser framemot varje dag och framtiden. Vem skulle jag ha pratat med? Vem skulle jag ha sagt till att jag ångrat mig? För jag älskade henne samtidigt så djupt. Jag ville inte ha det i min journal. Det var väldigt förvirrande. Dom rosaskimrande bloggarna gjorde allting lite värre, jag tänkte ”ska det vara så lätt?” ”Är det jag som är skum?”. Jag kände inte igen mig i förlossningsdepression heller för jag tog till mig min dotter bra.
Tack för att du delar med dig, nyttigt att höra om andras upplevelser!
Gabriella Joss har blockat mig på sin instagram. Jag har aldrig skrivit något elakt om henne men endast skrivit någon kommentar med ”varför köper du ny mac? Du skrev ju du fick en ny för 2 månader sen?”. Hahaha. Så jävla löjligt.
När jag läser om hur hon blockerar folk för oskyldiga frågor och bara tillåter en viss sorts kommentarer börjar jag undra hur det egentligen står till med henne. Det låter faktiskt inte helt normalt att reagera så på en fråga om en ny dator. Min bild av henne i samband med de inlägg hon gjort om den här bloggen är av en väldigt osäker ung tjej som målar upp en bild för sig själv och omvärlden så intensivt i sitt huvud att hon faktiskt tror på den trots att inget stämmer. Lite självbedrägeri även om jag tror hon ör medveten om det, annars skulle hon inte radera och blockera folk på löpande band.
Blev väldigt chockad när jag såg att jag var blockad! Har ju aldrig sagt något elakt till henne. Varför väljer man att blocka folk bara sådär? Ställde en helt normal fråga, ingenting elakt alls i det. Det är ju helt galet och väldigt konstigt, mitt tycke för henne är som kastat i sjön nu. Hon tror hela världen kretsar kring henne. Men det var väl också det hon ville uppnå när hon spammade varje blogg, instagram, Facebook, twitter and god knows what.
Vad fan är det för fel på henne? Ser hon alla som inte ger rosenskimrande komplimanger som fiender?
Påminner om Matplatsen Viktoria som raderar kommentarer där läsare frågar om hennes inlägg är reklam.
(Hela hennes jäkla blogg är dold reklam men folk måste ju få fråga kan jag tycka).
Håller med dig om Matplatsen Victoria är fylld med dold reklam.
Något för Skatteverket att titta på?
Hon mår ju inte helt prima om hon sitter och blockar folk som ställer sån simpel fråga. Annars har jag skrivit ”grattis med din gulliga son” och ”lycka till med föräldrarskapet”. Vilken häxa 🙂
Den första tiden är tuff, men man måste hålla ut för det blir bättre ju mer de växer och utvecklas! Därför är det viktigt att ett socialt kontaktnät finns runtomkring som kan hjälpa och avlösa mamman. Det gäller oavsett om du är ensamstående eller inte eller vilken situation du än har. Ta vara på den tiden du har med din bebis för den tiden går snabbt förbi och när du är äldre och klokare kommer du ångra att du inte njöt mer.