GabJoss:
Min sambo har sina barndomskompisar kvar och dom är ett ganska tight gäng medan jag träffade min bästa vän i USA i vuxen ålder.
Hon bor i Halmstad och vi ses inte jätteofta men det gör ingenting – vi har den typen av vänskap som funkar ändå och nu under semestern ska vi ha lite catch up så klart.
Jag har precis som GabJoss känt mig lite ledsen över att jag inte har några riktigt nära vänner från barndomen men det kan ju ha en del att göra med att jag flyttade utomlands direkt efter gymnasiet och stannade där borta i 9 år.
Det hinner hända en hel del på den tiden, men på samma sätt som man inte kan stanna kvar i en relation på gamla meriter och känslor så fungerar ju vänskaper på samma sätt. Ibland växer man isär eller ifrån varandra helt enkelt.
Men jag har plockat upp kontakten med två tjejer hemifrån Småland det sista året och det känns superkul.
Min värsta mardröm är att ha min möhippa med en enda person där. Säg att jag inte är ensam!
Men jag är ingen människa i behov av ett jätteumgänge.
Jag har gått på för många nitar för att riktigt våga släppa in folk. Ni vet ju alla hur det gick sist jag gjorde det och fick min lojalitet nertryckt i halsen- #fridatyragate – så jag är så glad och nöjd över dom vänner jag har och som jag faktiskt kan lita på i alla lägen.
Och så har jag ju ER, mina små kärleksmuffins! <3
Har ni kvar vänner från det att ni var små och hur ser ni på vänskap?
Jag har inte jättemånga nära kompisar. Jag har väl typ tre som jag förlitar mig på helt. Varav bara en vet allt om mig. Har många kompisar via nätet också som jag inte träffar så ofta. Jag har hellre ett fåtal nära kompisar än många ytliga. Vissa kan ju vara nära vän med typ 5-8 pers, men det kan nog inte jag. Jag kan inte släppa folk så nära inpå mig och det är okej! Alla är vi olika. Huvudsaken är att man har någon att vända sig till tycker jag. Jag har slutat jämföra mig med andra på det sättet. Jag är inte som de är, helt enkelt. Är lite introvert så är bara glad att jag slipper klubba varje helg som de gör och umgås jämt. Just därför skulle jag inte heller klara av att ha så många vänner/vara del av ett stort gäng 🙂
Åh sikken igenkänning på det där med möhippan! Var på ett bröllop nyligen där bruden haft typ 25 nära vänner på sin möhippa…. Fick typ ångest och började räkna hur många som kommer dyka upp på min??
Har väl egentligen 2 vänner jag kan kalla barndomsvänner, men vi är inte jättenära och jag klassar heller inte de som mina närmsta. Har inte jättemånga vänner men det har varit ett aktivt val från min sida. Verkar vara så himla jobbigt att underhålla en stor umgängeskrets?
Känner samma. Måste vara ett himla schå… Jag är så dålig på att höra av mig också till andra. Kanske är för att jag trivs liksom själv med det livet jag har att jag liksom glömmer bort. Inget jag struntar i med mening
Alltså Amen på detta! Skulle aldrig orka höra av mig och vara aktiv vän till fler än max tre personer. Orkar knappt det med jobb osv haha. Några få godingar som man kan höra av sig till för spontan afterwork, när livet är skit, eller boka weekendresa med funkar hella bra för mig!
Min bästa kompis har flyttat till Australien, så vi ses max en gång per år. Känner också lite småpanik över en framtida möhippa! Jag är rätt social och öppen när jag väl umgås med folk, men jag är pinsamt dålig på att höra av mig och ta första steget då jag inte har något speciellt behov av att umgås med folk hela tiden.
Vi borde göra en pakt här inne istället, att vi alla ensamma själar kommer på varandras möhippor!
Låter som en jävla bra idé! Jag kommer aldrig ha en egen möhippa, men jag ställer upp som jourhavande möhippekompis!
Samma här! Få men väldigt nära. Dom flesta har jag dessutom blodsband med.
Har väldigt svårt att lita på folk, av olika anledningar. Sen på det är jag väldigt rak och ärlig och har svårt med ytliga bekantskaper – jag är den jag är pga massa omständigheter och för att få hela bilden måste jag kunna öppna mig, och det är svårt när man inte släpper in.
Men jag är nöjd, saknar ingenting.
Kärleksmuffin på dig, CamCam – ser jag dig på Dellan kommer jag fram och hälsar och bjuder på en muffin. Bor i samma kommun, dock lite längre ut och heter Camilla jag med. Puss ❤️
Jaaaaa!!!! Vi bor nästan granne med Dellan i centrum!!!
Världens bästa café – sååå gott! Jag hänger mest i hamnen, pga utsikten och bor närmare den vid badet.. eller nära och nära – men åker förbi varje dag och den utsikten är ju oxå grym!
Jag ska hålla utkik efter dig, du är värd en gofika ??
Men nu måste jag fråga. Menar ni Dellan i Gurraberg/hamnen/havsbadet?
I så fall har du ytterligare en läsare i närheten!?
/C
Yes Charlie – helt riktigt. Kul med ännu fler öbor ????
Jag har en nära vän som jag känt hela livet (30 år). Resten är från gymnasie- och universitetstiden med fokus på universitetet faktiskt. Jag tror det är svårt med typ låg/mellan/högstadieklasskamraterna, man kan vara på så olika plats i livet och varje gång man ses pratar man typ bara gamla minnen, det blir lite smått tradigt efter ett tag. Vänskapen blir inte så aktuell. Man är, som du säger, vänner på gamla meriter. På framförallt universitetet är man mer mogen, vet (förhoppningsvis) vad man vill och så är man lite på samma plats i livet. Och då kanske det är lättare att det håller, man väljer mer varandra då. Min absolut närmaste vän träffade jag på civilekonomutbildningen för tio år sedan.
En sak till, har sagt det förr men tåls att säga igen – förutom bloggen så är ju kommentarsfältet här helt underbart! Så mycket kloka människor – minst lika underhållande som inläggen!
Älskart!
Jag har ytterst få vänner. Hellre få nära än många ytliga vänskaper.
Nin närmsta vän har kag känt sen jag var två månader. Så det är lite skoj faktiskt!
Har ingen som jag kan kalla för nära vän, har svårt att släppa in folk nära mig tyvärr.
Känner igen det. Och när alla säger ”jag är likadan och klarar inte många vänner, några få nära vänner räcker” så känner ja bara, jaha jag har inte ens det…
Jag flyttade utomlands efter gymnasiet och bodde utomlands i 12 år. Flyttade hem till Sverige igen i höstas och känner inte en själ 🙁 Enda kompisen här är min granne Britt-Marie 85 år, haha.
Jag får hoppas att det är inte min moster Britt-Marie i Uppsala!
Jag menar ingen kritik mot dig Julia.
Men jag hoppas att det är en riktig gullig granne du har och inte är som min moster.
Man vet inte, din Britt-Marie kan ha riktigt fina barnbarn som kan bli dina vänner.
Jag hoppas på det.
Lycka till! ?
Nope, min Britt-Marie är här i Göteborg 🙂 Och tack, jag hoppas också att jag skall finna nya vänner i Sverige, men tycker ärligt att det är så mycket svårare nu i vuxen ålder då ”alla” redan hänger med sina etablerade gäng typ.
Hej Julia igen.
Det är för ? att det ska vara så
Men, för att vara positiv. Har du gått med någon kvällskurs, bokcirkel eller dylikt?
För att få nya vänner och bekanta.
Jag hoppas på tur för dig.
Tack raring, det ordnar sig nog i slutändan, tills dess får jag prata med mina vänner utomlands, helt ensam är man ju inte i alla fall 🙂
Jag räknar mig fortfarande som barn, haha, men mina bästa vänner har jag känt i typ 9 år? Vi lärde känna varandra när vi var typ 5, 6 år någonting och att vi, vid 14 års ålder, fortfarande är kompisar tycker jag är väldigt kul! 😀
Slutade vara vän med min sista barndomsvän för några år sedan. Relationen levde på gamla meriter och vi både kände väl att det tog mer energi än det gav. Men det var tufft, att släppa taget om den sista person som vet hela mig utan och innan, som varit med i alla skeden i livet. Det känns ibland fortfarande sorgligt att inte kunna prata barndomsminnen med någon, men jag ångrar inte beslutet.
Är dock en av de som saknar att ha fler nära vänner. När man gick i skolan var det enklare att knyta kontakter för man hade mer tid på sig, det är svårt att hinna bygga upp något när man jobbar några timmar här och där. Där emot är det skönt att mer själv kunna styra vem man vill ha i sitt liv, har ingen plats för energitjuvar.
Jag håller med! Samma sak hände för mej, det skar sej mellan min bästa vän från gymnasiet och eftersom hon behöll vår lägenhet bodde hon mitt i centrum och alla tog hennes parti för sin egen skull (vår lägenhet var alltid förfest och crasch-häng). Jag flyttade till Danmark efter det och känner ingen utom arbetskamrater och min sambos familj. Saknar att ha någon att prata med, snacka skit om allt möjlig över två liter kaffe, och som man kan lita på. Det är så svårt att träffa nya människor när man ”bara” jobbar. Jag kan ju alltid ringa hem men det är inte samma sak, och jag har inte hittat helt tillbaka till folket som uppförde sej som dom gjorde. Men jag är samtidigt glad att jag fick reda på hur ömtålig vänskapen med alla gymnasievänner var. Det gör ont som bara den när man förstår att människorna som jag skulle sälja min själ för att hjälpa inte känner samma lojalitet tillbaka. Men tänk om jag upptäckt det när jag verkligen behövde dom istället för när det hände?
Precis så. Tappade också flertalet av mina gymnasievänner bara kort efter studenten. Vi var väldigt nära och där och då kändes det otänkbart att vi bara ett tag efter inte skulle vara i varandras liv mer. ”Det gör ont som bara den när man förstår att människorna som jag skulle sälja min själ för att hjälpa inte känner samma lojalitet tillbaka”, precis så var det och det var anledningen till att det ”tog slut”. En del av dem har kommit nu några år efter och velat ta upp kontakten, men jag känner att jag inte vågar, rädd för att bli sårad igen. Försöker hellre hitta nya personer som inte bara tar utan även ger och som inte bara finns där när det passar dem.. men det är som sagt svårt.
Jag hade ett stabilt gäng som jag umgicks med i tio år. Dom var mina enda vänner. Tyvärr visade det sig att vi inte hade något gemensamt när jag blev drogfri. Det enda som höll ihop oss var knark och destruktiv livsstil. Så jag klippte med alla och nu har jag inte någon alls. Min högsta dröm är att ha en bästa tjejkompis typ…
Vet precis hur du menar/känner. Varit i precis samma situation. Har inget behov av stort umgänge alls. Men saknar en tjejbästis som man kan prata med allt om utan att skämmas för det förflutna.
DU borde göra ett ”vänner-sökes” inlägg på denna blogg, precis som BB gjorde 😀 !
Mamma dyker in igen!
Min bästa vän har jag känt i 51 år. Vi skulle aldrig svika varandra.
Dé Ni.
Fel!
53 år!
Jag har i princip ingen kontakt med någon från min barndom eller skolan, däremot har jag vänner från gymnasiet som jag har känt i snart 6 år nu och vi är rätt så tajta, även om vi ibland inte kommer överens om vissa saker. Blev nyligen vän med en som gick samma gymnasium, fast en år kurs under mig 🙂 Föredrar nog hellre få nära vänner än massa ytliga.
Alskar mina vänner. Ar fortfarande van med några tjejer som jag lärde kanna när jag var 7 ar. En annan tjej träffade jag for att vi bodde grannar, jag var 10 och hon var 9. En annan av mina underbara vänner träffade jag när jag började sjuan.
Träffade mer fantastiska vänner i gymnasiet.
Sen flyttade jag utomlands och har lärt kanna nya vänner, fastan jag även har kant mig väldigt ensam stundvis har. Vännerna i Sverige kommer jag alltid att ha.
Saknar dom otroligt mycket.
Åhh alltså det här är något jag försökt sätta ord på länge… Alltså jag har rätt mycket vänner, hade kanske 3-4 riktigt nära vänner tills för typ ett år sedan. Nu har jag två av dem kvar och till en början tänkte jag att det var för att de där två vägrade släppa taget hur mycket jag än försökte att skapa distans emellan oss. Och varför stöter jag då bort de som bryr sig om mig? Det är detta jag inte kan förklara 🙁 alltså… jag är 24 år. De allra flesta i min bekantskap har börjat avla, skaffa hus/bostadsrätter och pratar i princip bara om det när man ses. Jag aaaaaaavskyr barn och känner 1, press på mig att börja avla, något jag tror att jag aldrig kommer vilja göra. 2, att jag inte har något att prata om med mina 2 f.d nära vänner längre. Därför får jag ångest och drar mig undan med dumma ursäkter… vet inte ens vart jag ville komma med detta. Kanske någon känner igen sig? Verkar vara så mycket goingar på den här bloggen 🙂 talk to me!! :/
Jag stöter mig också bort från mina vänner. De är bara inte på samma plats i livet och jag känner ångest inför att visa vem jag är nu. Har det lättare med folk som lärt känna den senare mig, där man inte behöver låtsas.
Hur hanterar dom det och så? Har du tagit upp det med dom? Jag har vart orättvis emot mina vänner, inte pratat med dom om detta osv och dom hanterar det inte särskilt bra… Vet inte riktigt vad jag ska göra, men vet att jag egentligen måste prata med dom… Känns svinjobbigt och jag är inte en sådan som tycker sånt är jobbigt… :/
Än så länge är jag i det tidiga stadiet där ursäkter fortfarande fungerar. Men jag vet att jag måste prata med dem så småningom. Vi var ett kompisgäng som egentligen varit ganska ytligt men vi hängde ändå ett bra tag. Hur hanterar dina vänner det? Frågar de om något är fel eller blir de bara tjuriga för att du kommer med ursäkter? Av tidigare erfarenhet av vänner som lämnat så brukar man förstå vinken av deras beteende.
Anledningen till att jag drar mig för att prata om det är för att jag inte tror att de ska förstå. Jag har ändrat mig som person och mår inte bra av att behöva dölja vem jag är för att det ska underlätta. Risken är ganska stor att de tar illa upp eller blir ledsna, men kommer de bara acceptera om jag säger att vi bara växt ifrån varandra?
Dom frågar ofta vad som är fel och blir griniga när jag för femtioelfte gången ”råkat dubbelboka”. Jag hat funnit en ny, fördjupad vänskap i de andra två vännerna som vägrade släppa, de förstår mig även om dom också vill ha barn och sånt i framtiden och jag kan prata fritt med dom utan att känna mig utanför och obekväm liksom och tyvärr, genom facebook och andra medier så ser ju de två som jag inte fixar att umgås med just nu att jag spenderar mer tid med de två ”nya” vännerna och det märks att dom tar illa upp av detta… Samtidigt som jag vill vara ensam är jag lite sällskapssjuk så det är en svår balansgång. Ska träffa en av de frånstötta vännerna i veckan som kommer… om jag klarar det. Tänkte att om du vill prata om detta mer får du jättegärna mejla mig 🙂 minneslucka@outlook.com 🙂
När jag tänker bara sådär så brukar jag säga att jag inte har allt för många vänner, men när jag tänker efter så kommer jag fram till att visst har jag vänner, dock inte så många. 5 nära vänner, varav en som är min allra bästa vän 🙂
Jag hade mycket vänner, både gamla och nya. Men då jag är i åldern (31) då de flesta jag känner börjar skaffa barn osv och jag varken vill ha barn eller ett stadigt ”normalt” liv så är jag ganska mycket on my own nu :-). Gör mig inte så mycket, men är tråkigt att inte ha några att göra roliga resor med längre
Har inte heller nära vänner, jo en bästa. Visst jag känner folk. Pratar ibland och lite sådär men inte någon sån riktig vänskap. Men jag är inte heller i behov av det just nu. Eller aldrig varit.
Har flyttat mycket i mitt liv. Bytt skolor och jobb. Man kommer ifrån andra då.
Ibland avundas jag andra som har sina bästa barndomsvänner kvar. Det måste vara en härlig känsla.
Min allra bästa vän har jag umgåtts med sedan jag var 5 (är 22 nu) och hon är som min syster. Vet verkligen inte vad jag skulle göra utan henne. Tack för denna kommentaren, blev ett litet wakeup call för mig? Imorgon ska jag ge henne hennes favoritblommor och kanske en flaska bubbel och tacka henne för att hon är hon ❤️
Jag har inte kvar någon från skoltiden, och då är jag bara 23…. Bodde i USA ett år efter studenten, och där träffade jag 6 st jättefina tjejer som jag har kontakt med fortfarande (som tyvärr bor några timmar bort i sverige och 1 i tyskland). Nu bor jag i USA igen, så det blir svårt när man bara är hemma 2 månader om året. Jobbar heltid under den tiden, så det är mycket som ska hinnas med, och krävs en del planering. Har 1 kompis jag känt sen tonåren som bor i samma stad hemma som jag träffar. Har inte fått några vänner i USA, umgås bara med min pojkvän, som jag älskar att vara med.
Jag kan vara lite rädd ibland för att vara ensam och tänka att jag kanske inte kommer ha några i framtiden, men man kan väl alltid hitta vänner 🙂
Hur lärde du känna Tyra och Frida då, camcam? *nyfiken i en strut* 😛
Min barndomskompis var min vän i femton år. Han var som min bror men vi förlorade kontakten när kärleken till alkoholen blev större. Jag har en vän från högstadiet och vi har hållit ihop länge men nu är hon tillsammans med en missbrukare och jag vill helst inte vara inblandad så summan av kardemumman är att jag egentligen inte har någon vän förutom min mamma som är min bästa vän. Jag har blivit sårad så många gånger och nu orkar jag inte mer så jag går hellre igenom livet ensam än att få en kniv i ryggen återigen.
Vi är ett gäng nära vänner, och några i gänget har jag känt sedan grundskolan. Min allra närmaste vän lärde jag dock känna i vuxen ålder.
Något jag har märkt är vanligt, och som gör att jag inte vill bli nära vän med många människor, är att folk tenderar att vara väldigt dömande. Vad hände med att respektera varandras olikheter och inte döma någon för att den äter kött/är för abort/inte röstar vänster/etc.? Vågar knappt gå in på djupare ämnen än ”Fint väder idag…” för att folk är så otroligt lättkränkta och dömande, så man måste konstant trippa på tå för att folk inte ska döma ut en eller bli sårade. Otroligt kul och lätt att skaffa vänner då…
Håller verkligen med.
När jag var 14år så hade jag redan flyttat 11gånger.
Mina föräldrar har aldrig kunnat sköta son ekonomi så vi blev vräkta ofta.
Jag har många bekanta/kompisar men inge vänner.
Dock har jag mina syskon om man.
Ibland kan jag sakna att ha vänner..
Men ändå inte..
Min mobil hatar mig.
Därför blir det fel ord.
Har precis blivit bränd av den som jag kallade bästa vän så håller mig på långt avstånd från allt vad vänner heter. Tur att jag har en massa djur??. Där kan vi snacka äkta kärlek ?❤
Åh ni skriver så fint allihop här!
Jag önskar att jag inte var helt slut i roten så jag också kunde göra ett fint inlägg (kl är 00,13) , men jag får nöja mig med att skriva att om omständigheterna varit annorlunda så skulle jag efter att ha läst alla era fina kommenterar få träffas på en stor blogg-fika….emojimedhjärtaniögonen
Förr tyckte jag ”hellre få nära vänner än många ytliga”, kanske för att rättfärdiga min situation med idag tänker jag att det ena utesluter inte det andra. Idealt vore för mig 4 riktigt nära (som kan fylla ut brudtärnekvoten), ca 6 svinroliga vänner till som är lagom nära (för att fylla ut möhippekvoten) och sedan runt 20 ytliga men tillräckligt mycket vän ändå (för att fylla ut födelsedagsfestkvoten). Detta skulle läsa många situationer i mitt liv. Idag har jag aldrig fest för jag har inte tillräckligt många att bjuda, jag går inte i giftastankar för jag vill inte ha möhippa eller bröllop med två pers bjudna.
Något jag stött på är att många är väldiga individualister och att vänskap nedprioriteras. En kär fd vän till mig gjorde slut på oss genom att deklarera att hon inte kommer att ha tid att vara vän eftersom hon är färdigutbildad och ska göra karriär. Vi har inte hörts sen det samtalet, 5 år sedan minst och det var tydligt att detvAr vad hon ville. Eftersom jag tycker hennes uttalande var jäkligt märkligt så tycker jag vårt break up är fine, men eftersom jag var den enda som ställde upp för henne när hennes pappa dog och de andra vännerna vände henne ryggen så sörjer jag att det är vår vänskap som är slut medan de andra är vänner på något sätt än idag.
Vilken fruktansvärd attityd. Så ledsen för din skull! Jag gjorde slut med min bästa vän för att hon ljög för mig varenda dag under tio år och jag var dum nog att inte se det. Jag fanns där för henne i alla lägen även när hennes pappa blev sjuk men hon brydde sig inte över huvud taget. Istället hittade hon på lögner som involverade hennes pappa så vi inte kunde ses.
Jag flyttade ifrån mina bästa vänner, kompisar och bekanta ;O
Visst är vi fortfarande vänner, men det är svårt att vara bästisar när man knappt aldrig ses. Vännerkvoten har sakta fyllts på igen, men någon ny bästis har jag inte funnit :'( Sååå svårt att hitta nya vänner här i Stockholm!
Kom till mig i Göteborg! Vi kan hänga varenda dag <3
Haha, vad snällt! Men bara för att klargöra, jag är ingen riktig kissekatt. Så du inte får falska förhoppningar 🙁 ;P
Jag försökte hänga fast vid mina barndomsvänner tills för ett år sen ungefär. Vi träffades någon gång per år och sen hade vi bestämt att två stycken skulle komma hit och äta och snacka skit. Men tiden gick och jag hörde ingenting, till slut, tre timmar efter utsatt tid, fick jag sms av EN av dem och då hade de pratat ihop sig och kom fram till att det inte passade dem den kvällen. Vi hade alltså bestämt sen en månad tillbaka. Jag bröt ihop totalt, det var inte första gången de gjorde en sån sak. Bestämde och sen ställde in, eller inte ens svarade. Så jag bröt med dem… Jag hade även en bästa bästa BÄSTA vän, men hon valde drogerna framför mig. Det gör fortfarande jävligt ont, jag drömmer om henne ibland och vaknar upp gråtandes. Vi bor i samma stad men jag har inte sett henne på två år.
Så.. Inga barndomsvänner har jag kvar, knappt några nya riktiga vänner heller, ni vet såna man kan ringa mitt i natten och de skulle släppa allt för en? Jag skulle göra det för några, men vet ingen som skulle göra så för mig. Förutom min älskade älskade syster, <3 sen har jag en fin sambo och underbar familj, så jag ska väl inte klaga ändå. Men min möhippa skulle bli en gles tillställning…
Lite samma här. Efter grundskolan var jag så trött på allt skit som var bland klasskompisar och jämnåriga så jag flyttade långt bort för gymnasiet och hörde aldrig av mig igen. Sen dess har jag fortsätt att bryta kontakten med folk som ger mer minus än plus, vilket gjort att det bara är ett fåtal jag har kontakt med då jag har hunnit på 4 olika orter sedan gymnasiet. De jag idag ser som vänner har jag istortsett uteslutande träffat genom min sambo. Som andra skrivit innan så växer man ifrån vänner när man är yngre då man går så olika vägar och får så olika värderingar. Nu när jag läst på universitetet och jag flyttat till en stad där de nya vänner jag och sambon träffar också studerar känns det mer som att man umgås med folk man passar med, och inte personer som man måste umgås med för att man går i samma klass osv. Men många skulle nog beskriva mig som tillbakadragen då jag inte har ett så stort socialt behov. Jag gifter mig om en månad och jag är rätt säker på att jag inte får en möhippa utan att våra vänner ordnar en svenhippa för oss båda tillsammans och det känns toppen!