Monas Universum:
Vad är det med bloggare och denna ENORMA ovilja att markera ut reklam korrekt?
De är ju värre än de mest obstinata ungar som ligger och skriker efter godis på golvet i mataffären en sån där härlig fredag efter en förishämtning med alldeles för lågt blodsocker på alla involverade.
Reklam…sort of?
Sort of?
Vad fan är det som är sort of i det här inlägget? Alla dina länkar? Tävlingsmomentet? Rabattkoden? ALL OF IT!?!?!?
Det är ungefär lika dumt som när Myggan la ut det HÄR inlägget och skrev följande:
Samarbete eller bara ett tips, se det som du vill. =)
NÄÄÄÄÄÄJ!!!!!
När ska de fatta att det inte är upp DEM att avgöra om det rör sig om reklam eller inte?
Det är reglerat av LAG, inte av deras åsikt.
Gud, jag kan verkligen jobba upp mig till vansinne över sånt här.
Nästan så man önskar att man kunde hitta en reklampolis-bricka och göra en ”Phoebe” och bara sätta dit dem hela högen!!! GAAAAAH!!!!
”Freeze punk! You are SO busted! Now apologize to the tree!!”
http://www.monasuniversum.se/det-har-med-reklam-i-bloggar-las-och-lar/
http://www.monasuniversum.se/reklam-or-not-reklam/
”Läs och lär?” ? Minnet verkar vara bra men kort.
Alltså Myggis blogg är ju bara reklam. Sen hon, tack vare camcam, började märka inläggen är det ännu mer uppenbart. Dessutom slarvigt skrivna inlägg. Fattar inte hur företagen som ingår samarbete med henne resonerar. Maken till oseriöst får man leta efter.
Ja inte blir man (jag) särskilt sugen på att handla från företagen som väljer att samarbeta med Myggan. Hon skyller på dyslexi men det är så uppenbart att det är rent slarv från hennes sida. Jag skriver mycket i jobbet och helt ärligt skulle jag skämmas ihjäl om jag levererade slarvigt skrivna texter och mottagaren skulle troligtvis inte godkänna dem heller. I Myggans fall är det ju hennes kompisar som hon gör reklam för och då är det ju svårare för dem att avbryta samarbetet…
Ja det verkar vara så att det passar bra att ge pekpinnar åt andra men själv följer hon sina egna regler.
Det måste ju finnas en anledning till att så många struntar i att märka ut reklamen tydligt. Förmodligen för att vissa bloggare inbillar sig att deras läsare tror att de skriver om härliga saker och produkter i sitt liv. Som de så gärna vill tipsa sina kompisar…läsare menar jag.. om. Märks reklamen tydligt i början blir det ju helt uppenbart att hos vissa att 3 av 4 inlägg är reklam. Speciellt om man som Mona inte bara har samarbeten utan dessutom lever på att sälja sina egna varor genom sin blogg.
Jag hade en blogg för några år sedan och de företag som hörde av sig om sponsring skrev nästan alltid att de ville att det inte skulle framgå att det var betald reklam. Inlägget skulle vara format som att det var ett genuint tips. Antar att det fortfarande går till så, och att det är därför bloggare inte märker ut all reklam. Det säljer väl bättre, än en köpt annons antar jag.
Var har M. Graafs hundar tagit vägen?
För några år sedan fanns det en kolsvart lurvig hund som bara poof vara borta. Sen kom en bulldog som nu också verkar ha sagt poof.
Maggan har tydligen noll empati för hundar. Hon har bloggat om hur jobbigt det är att rasta hunden. Det går bra att ta hem en hund och kalla den det lilla äcklet och sen skicka vidare djuret till någon annan när det inte passar. Men är jag förvånad? Svar nej.
Undra var hundarna tagit vägen då och kommer det komma en tredje?
Kan du inte kika på det Camcam?
Gud, blir lika galen på sånt här och försöker dra fram pekpinnen när jag hittar någon som gör fel. Har sagt detta förut men det är så svårt för mig att förstå varför detta är så svårt för alla?
http://www.johannagrahn.se
Men sök till Polishögskolan om det nu är så oerhört viktigt för dig att vara lagens högra arm.
Så för att få bry sig om lagar och regler måste en vara utbildad?
Men lämna den här bloggen om du nu stör dig så mycket.
Juristprogrammet menar du?
Är rätt less på Mona. Hon har skrivit om att hon minsann tagit reda på vad som gäller om man har reklam i sin blogg. Hon har bett läsarna rösta fram hur hon ska märka sina reklaminlägg. Men ändå gör hon hur som helst.
Haha! Det är så jäkla kul med alla kommentarer här i bloggen (som säkert skrivs av ”kränkta” bloggare) som försöker förminska och håna CamCams bevakning av bloggares försök till myglande.
Har inte med inlägget att göra alls, men vet inte var jag ska vända mig just nu. Fick reda på att jag är gravid i torsdags, fick fullständig panik, bara grät och hade sån sjuk ångest. Min sambo sedan 2 år är lugn av sig och reagerade inte speciellt starkt men nu när det lagt sig lite är vi så jävla kluvna, behålla eller göra abort? Vi har en fast inkomst, lägenhet och båda har körkort. Vi är 24 och 28 år gamla, har pratat länge om barn men vi hade en plan(!!!). Vi skulle vänta tills vi hade två inkomster, sparade pengar på banken och tills vi hade hunnit resa och göra mer saker bara vi två. Jag pendlar mellan ”jag tror att jag vill behålla” till ”jag kan inte tänka mig att behålla”. Är livrädd för hur det ska bli om vi behåller, kommer vi ens bli bra föräldrar och kommer vi älska barnet även om vi tvekar nu? Har inga tjejkompisar direkt som jag kan prata med så hoppas någon har varit i liknande sits och kan berätta sina erfarenheter. Ena sekunden känns det okej medan jag kan sitta och skrikgråta och skaka i nästa. Min sambo är mer åt abort-hållet eller vad man ska säga, men han tvekar också. Vi ska på ultraljud nästa vecka och då har vi sagt att vi ska bestämma.
Förlåt men det där är INGENTING som vi kan eller bör ta ställning till. Gör det som känns rätt för dig och din sambo.
Håller med. Jättekonstigt att fråga främlingar om sådana extremt viktiga saker… Olustigt
Jag förstår sitsen ni är i, min man och jag hade en 5-årsplan eftersom han var ett år in i sin 3-åriga utbildning och precis skulle ha praktik i ett år på annan ort. Vi höll dessutom på att planera bröllop och jag hade börjat ett nytt stressigt jobb. Trots att vi var superförsiktiga blev jag gravid och vi fick panik. Men trots allt som talade mot oss kände jag ganska fort att jag ville behålla. I skrivande stund ligger jag med en snarkande 5-månaders på mig och trots att det emellanåt varit överjävligt tufft ångrar jag inte en sekund. Jag kan inte svara på vad ni ska göra men jag ville bara säga att ibland blir det man aldrig trodde skulle gå det bästa man gjort. Lycka till hur du än beslutar 🙂
Flip a coin.
Sa vare sig du eller din sambo har vänner eller familj att prata med om detta?
Wow alltså…..
Las pa mamma eller familjebloggar typ om liknande omständigheter eller frågor.
Läskigt kommer det nog kännas även när ni väljer att ”skaffa barn”. Redo blir man aldrig. Det är bara dyka huvudstupa ner i poolen om du ger dig fan på det.
Den viktigaste frågan är om ni kommer kunna sätta barnet främst i alla lägen. I. Alla. Lägen. Inte bara när ni två är kära och lyckliga. For better or for Worse. Barnets trygghet går före allt. Fixar ni det? I såna fall spelar inte sparkonton på banken någon roll. Det går att uppfostra barn t.om på existensminimum.
Min egen mor borde inte skaffat barn eftersom hon inte lyckades ge mig den trygga uppväxt som alla barn bör få. Å andra sidan är det aldrig lätt att sia om framtiden ifall man kommer att lyckas eller ej men enligt min mening så kämpade hon inte ens för att vänta på allt…
Så det finns aldrig ett lätt svar. Lyssna på magkänslan.
För att *vända på allt.
Hon kämpade inte för mig. Hon erkände aldrig sina brister. Hon hävdade bara sina rättigheter som ”mamma”. Hon har aldrig sagt förlåt.
Även om allt går åt pipan så finns hjälp!
Jag blev oplanerat gravid med min pojkvän (numera också sambo) efter att vi träffats i typ ett halvår. Skulle precis ta min kandidatexamen, hade inget fast jobb fixat efter examen och var inte ens särskilt säker på att jag överhuvudtaget ville ha barn. Inte alls i enlighet med min livsplan alltså! Hade också panik och velade mellan att behålla och göra abort, slutade med att jag behöll och nu sitter jag här och var beräknad igår (dock ingen bebis än). Har helt landat i att detta är rätt beslut för mig (och oss) men ingen kommer kunna bestämma åt dig utan du måste göra det som känns rätt för dig! Om du vill ha någon att bolla med som varit i en liknande sits kan Camilla säkert förmedla min mejladress. Stor kram till dig och hoppas att du känner att du gör rätt val oavsett vad du beslutar!
Det kan jag absolut! Säg bara till!
”Ena sekunden känns det okej medan jag kan sitta och skrikgråta och skaka i nästa. ”
Bäst att du gör abort. Du känns inte stabil alls.
Väldigt sympatiskt svar…
L: det är ju bara du som kan bestämma om hur du ska göra. Men tänker att ganska många nog aldrig känner sig helt redo inför sitt första barn. Angående praktiska grejer som ekonomiska förutsättningar så verkar ju det vara ordnat för dig så tror inte det är ett problem.
Men oj då. Kanske kan en plus/minus lista något att göra? Jag själv hamnade i en liknande sits för ca 4 årsen.. nyss flyttat utomlands och träffat min nuvarande pojkvän och hade panik – inte för valet själv men jag var inte i Sverige. För mig var det en självklarhet att göra abort och (hur hemskt det än låter) det var det bästa valet jag gjort och när det var gjort var jag så lycklig. Jag hade inte passat som mamma då – eller nu för den delen. Har du någon familjemedlem som kan hjälpa dig? Oavsett beslut så kommer det vara tufft för dig om du har beslutsångest.
Vad för än val du gör, se till att du gör det för DIG (Och din partner såklart) och inte för vad andra vill att du ska göra.
Ta den tid du behöver och lycka till med allt 🙂
Jag tror inte ts om att vi beslutar åt henne, hon vill bara bolla tankar!
Förstår precis hur du känner. Jag har en son på 1 år och blev helt oplanerat gravid när han var 3 månader. Vi var superförsiktiga men ändå blev jag gravid. Mådde så fruktansvärt dåligt över hur vi skulle göra. Jag kände rent psykiskt att jag inte var redo för en till graviditet och en till förlossning då förlossningen med min son var hemsk på slutet. Jag visste inte heller hur jag skulle orka ha två barn så tätt. Jag ville inte behålla, men kände så dåligt samvete för dom som kämpar i flera år, folk som inte kan få barn. Kände mig otacksam om jag skulle göra en abort. Ringde till en kvinnoklinik för att få prata med en barnmorska och jag bestämde mig för att göra en abort. Det känns så rätt nu i efterhand. Har aldrig ångrat beslutet. Vet egentligen inte vad jag vill säga, men du och din sambo kommer komma fram till ett beslut. Ring en kvinnoklinik om du vill prata. Det är helt fantastiskt att ha barn, men DU måste själv vilja. Även fast man inte ångrar ett barn så kanske man vill känna att man är redo. Redo att lägga era planer åt sidan för ett tag. Resa kan ni göra med barn, spara pengar kan ni gör med barn, det behöver inte vara så dyrt med barn. Vi har klarat oss jättebra på föräldrapenning och min sambos lön. Vi har inte sparat varje månad men det är en kort tid av ens liv som man är hemma med sitt barn. Vi satsar på att spara pengar när båda jobbar heltid igen. Allt handlar om prioriteringar.
Lycka till. Vill du bolla lite tankar eller undrar något så kan nog camcam ge mig din mailadress. ❤️
Åh, jag vill bara krama om dig! Jag har varit i exakt samma situation och jag kan verkligen relatera till hur du känner. Jag var ännu yngre (21 år) men hade ett ordnat liv med ett fast förhållande sedan två år, egen lägenhet och fast jobb. Beskedet om graviditeten vände upp och ner på allt- å ena sidan var jag livrädd över att ge mig in i någonting så stort i ett så tidigt skede av livet. Det var inte alls vad vi hade planerat och vad jag hade förväntat mig skulle inträffa redan. Å andra sidan tanken ”varför inte, egentligen?”
Vi bestämde oss för att behålla barnet och idag så här 7 år senare har vi två barn, är gifta och akademiskt utbildade. Så här med facit i hand kan jag känna en sån tacksamhet över att det blev som det blev. Jag kände då att det, oavsett när, ändå den här mannen jag kommer vilja leva mitt liv med. Det finns ingen period i livet som är mer rätt än någon annan, så länge man har de grundläggande förutsättningarna, dvs möjlighet till försörjning och eget boende.
Om du vill prata mer så kanske camcam kan förmedla min mejladress också.
Du ångrar aldrig ett barn! / Fyrabarnsmor Ps, jag tror sällan att den absolut rätta tiden infinner sig när allt klaffar. Det var helt enkelt meningen ?
Eh va? Så alla graviditeter ”var meningen” i slutändan (fast de inte alls var det)? Och nej, det där med att ångra att man inte gjorde abort = en myt (men tabu, visst). Tycker hon som frågar ska gå till sig själv och sin pojkvän istället för att fråga okända människor på internet.
Det finns MÅNGA som ångrar barn. Det är superbra att du inte gör det, och förhoppningsvis är de allra flesta nöjda med sitt barnskaffande, men påstå inte att man aldrig ångrar sig. Den sortens prat är både okunnigt och farligt. Om du inte tror på mig behöver du bara googla ”regret having children” för att läsa andras historier.
/En som ångrar sig
Hemskt att man kan säga att man ångrar sitt barn. Jag tror att man kan ångra att man inte väntade (dvs tillfället) men inte barnet man har fött. Att säga man ångrar sitt egna barn är på riktigt bland det hemskaste jag har hört. Stackars barn…
Det är inte ett dugg synd om mitt barn, han är älskad och har det bra och vet inte om mina tankar. Det betyder inte att jag inte hellre hade varit barnfri. Nu när han är här får han allt mitt stöd tills han inte behöver mig längre, och jag tänker alltid finnas för honom. Det är inte hans fel att jag begick ett misstag. Men om jag fick göra om det så skulle jag göra abort utan att tveka en sekund.
Så starkt av dig att ha kunnat erkänna det för dig själv, och så viktigt att dela med sig av! Så tack!
Ja, jättebra att du skriver om det. Tror väldigt många är i din situation men inte vågar erkänna det vare sig för sig själv eller för andra på grund av kommentarer som ovan.
Inte sant. Jag känner kvinnor (ja i plural) som i förtroende sagt att de ångrar att de skaffade barn. En är ständigt deprimerad som en följd av detta. En hade dessutom tänkt göra abort men blev övertalad av just någon som använde sig av detta dumma argument att ”man ångrar aldrig ett barn”.
Det är jättehemskt att säga att det finns föräldrar som ångrar sina barn, jag själv kan och kommer aldrig att kunna förstå det, men min mamma ångrade mig. Det är så sjukt viktigt att man är ärlig om föräldraskap och låter alla föräldrar få berätta hur det är för dom, för om det kan hindra att fler barn behöver få växa upp med en mamma som min så är det allt som betyder någonting. Alla passar inte som föräldrar och livet kan vara precis lika givande utan barn.
http://happilyeverafter.se/2017/02/23/step-out-of-your-comfort-zone/
Här är ett fint exempel ?
Min kommentar blev inte godkänd när jag frågade om de var ett sammarbete ??
Ett helt onödigt inlägg som råkar nämna nå företag där man kan hitta jobb ?
Vart har pungen tagit vägen?
Ingen som har henne på ig?
Hon lägger inte längre upp något häpnadsväckande på snap. Det var länge sen nu i alla fall. Typ sedan senaste gången bloggbevakning skrev om henne.
Vänta lite nu. Varför försvann min kommentar? Är du bästis med Josephine eller? Sorry, men har svårt att förstå varför du raderar min kommentar annars.
Återigen:
Hann någon se vad Josephine Qvist postade och sedan raderade och grät ut om på snapchat?
MEN GU vad pinsamt. Såg nu att jag kommenterade om det i ett annat inlägg. Jag tänker helt och hållet skylla på mens från helvetet.
Eh. Snacka om spåra ur. Hur kommer det sig att det pratas om barn när ämnet var mer teoretiskt? Kanske mer angelägen fråga då. Till ämnet; Mona kanske har många som gillar reklam (vi kan ju inte utgå ifrån att folk ogillar reklam) o hon kanske vet vad för sorts reklam som dessa läsare räknar som reklam. För att ingen ska bli besviken så skriver hon att det är Kind of reklam. Klart som korvspad!
Hej Mona…?
När man ifrågasätter hennes reklammärkningar eller ev. sponsrade resor så blir hon dock väldigt sur och poängterar att hon minsann kan allt om detta. Men tydligen tar det emot att märka rätt ändå….