Michaela Forni:
Ska vara med i ett tv-program om den ökade utbrändheten hos unga kvinnor (det börjar balla ur totalt om vi ska tro på statistik och om vi ska backa upp med forskning så är det inte så konstigt, men mer om det när programmet finns ute!). Det är så galet intressant men också skrämmande hur kvinna efter kvinna i alla möjliga branscher går in i väggen. Varför? Vad beror det på? Vem bär skulden?//Forni
En mycket intressant fråga som jag hittade inne hos Forni men jag är nyfiken på om det är hela sanningen.
Är det bara kvinnlig utbrändhet som ökar eller ökar även den manliga?
Är det den generella trenden eller är det mest hos kvinnor?
Alla som varit utbränd räcker upp en hand! *räcker upp två*
Den där inneboende prestationsprinsessan som skriker i huvudet på en att vara lite bättre, lite snyggare, lite roligare, lite mer framåt, lite mer driven, lite mer hungrig på framgång, lite mer social, lite mer…ja, lite mer av allt.
Efter fem år av KBT och rehabilitering har jag äääääntligen fått henne att hålla käften.
Inte alltid men oftast och det är jag så glad för.
Jag var tydligen tvungen att gå på samma nit två gånger för att lära mig.
En gång är ingen gång eller nått.
Ps. Och bilden. Ironisk. Dock inte ovanlig.
Bilden påminner mig om när folk säger ”Jag är så deprimerad” för att de har en liten dipp. Livet har dippar då och då, det är högst mänskligt. Snacka om att urvattna begreppet och försvåra för de som är deprimerade på riktigt och behöver medicin.
Tycker det kan vara svårt ibland hur gränsdragningen ska gå. Å ena sidan är det bra att man uppmärksammar sådant som är lite tabu i dagens samhälle men det är ju inte bra att det blir för vardagligt och tillslut används i meningar som på bilden i inlägget.
Man behöver inte nödvändigtvis medicin för att man är ”deprimerad på riktigt”.
Tvärt om man behöver möta de känslorna ordentligt och få verktyg att hantera dem, inte bedöva dem.
Lösningen på ett problem är aldrig att bara bota symptomet.
Vet du hur långa köer det är o gå till någon o prata jo månader!! Många kanske inte ens orkar med livet o vänta. O detta ska vara ett välfärdssamhälle nej det brister inom sjukvård o äldrevård o skolor tyvärr för alla drabbade.
Ena utesluter knappast det andre! För vissa människor är medicinering ett måste för att ens kunna ta sig igen dagen!!
Man tar inte mediciner mot depression för att bedöva känslor, man tar det för att man har en kemisk obalans i hjärnan. Om du träffat människor som äter antidepressiva så vet du säkert att även dem kan gråta och visa känslor.
Instämmer!! Varför uttala sig om saker man inte begriper sig på! Grrrt
Hur vet du hur mycket jag begriper angående detta och var jag varit med om?
Synen på hur man behandlar psykisk ohälsa är så skev idag… man behandlar det som en sjukdom som ska botas med medicin när lösningen ligger i att jobba med den mentala biten. Så länge man går på medicin sätter man det bara på vänt.
Men det får man väl inte säga i offerkoftans land??!!! 🙂 gud förbjude att tro på den egna förmågan och ta ansvar.
Men tyst på dig, Emelie.
Jag tog upp det som ett exempel. Bara för att jag uteslöt samtalsterapi i min kommentar betyder inte att jag inte är medveten om betydelsen av det? Du behöver inte läxa upp mig – hade en livskris för några år sen vilket ledde till depression och jag var tvungen att kombinera terapi med medicin. Medicin är inte alltid lösningen men när det det andra ej räcker så är det absolut nödvändigt.
Hade jag inte börjat med medicin hade inte jag levt idag.
Min medicin hjälper mig så att jag orkar gå till psykologen. Utan den kommer jag inte upp ur sängen. Jag var lite ”rädd” för antidepressiva, men det har verkligen hjälpt mig! Så bra att det finns
Utan medicin den jag inte levt idag.. har för övrigt stått inne på psykiatrin och brutit ihop totalt och sagt att om jag inte får hjälp vet jag inte hur jag ska klara av att fortsätta leva. Fick ett ”vi har inga resurser just nu för att hjälpa dig”. Har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Jag ville ju inte dö men jag klarade inte av att leva. Är ett under att jag är här idag och att jag faktiskt mår bra. Jag är för första gången i mitt vuxna liv lycklig. På riktigt.
Det sjuka är att jag trodde alla mådde så som jag gjorde (fram tills att jag inte ville leva längre). För varje gång jag försökte lyfta frågan var lösningen att rycka upp sig/fokusera på det positiv/sluta grubbla så mycket/försöka lite till osv. och att alla kände som jag gjorde ibland och att man inte kunde stann hemma för det. Har i så många år trott att problemet var att jag var lat och bortskämd. Tydligen hade jag grav dyslexi, adhd och en ganska allvarlig ångestproblematik. Klarade mig mirakulöst genom skolan på något sätt ändå men krävdes så mycket ansträngning att jag gick sönder som människa. Samtidigt som omgivningen tittade på och tyckte jag var lat. Tack för den..
Tror det kan ha att göra med att man under senare år uppmuntrat barn väldigt tidigt att ”Man kan göra vad man vill, bara man jobbar tillräckligt hårt”. Jättekul att det finns en sån positiv inställning till livet, men det sätter också mycket press på en. Tänk om det inte händer något även fast jag kämpar, då måste det ju vara fel på mig?
Jag gick in i väggen som 20 åring för att jag ville plugga och jobba heltid (Ja, det går faktiskt) samt att jag ALLTID känt att jag måste vara glad och positiv för att vara ”bra”. Inget var någonsin jobbigt i min värld innan jag krashade.
??
Jag Tog hand om min mamma några år hon var demenssjuk o bodde i samma hus det blev jag utbränd av nu är mamma i himmeln o slipper lida. Sen har jag haft en ställer efter mej o det var super jobbigt. Annars har kraven ökar. Övertid jobb o hinna med familj. Samtidigt vara uppdaterad på sociala medier. Man får lära sej o sätta gränser. Jättebra o motionera du får ut stressen. Tänk om katter kunde prata o THK så till dej idag är jag on fleek camcam det skulle vara nått det.
Skulle stå jag haft en stalker efter mej o bor på bv. Hemskt.
Gick in i väggen under gymnasiet. Jag var väldigt deprimerad, försökte dölja Det, mådde sämre av det, försökte plugga bort det dåliga, osv. Bam. Rätt in i väggen som 19-åring. Jag tog inte studenten förens jag var 21.
Det är på ett sätt skönt att veta hur det känns när det är på väg att bli för mycket, vilket gör att jag kan bromsa. Det är dock svårt, eftersom jag bara vill lite till…
Tack för att du delar med dig. Går igenom något liknande med panikångest och depression❤️
Men du har hela livet på dej susanna. Så gå efter hur du mår o ta inte på dej för mycket. Kram.
Åh tack ni två ❤
Ja, Susanna..tänk på att hälsan är viktigast.
Jag håller just nu på att återhämta mig efter att ha varit utbränd. Jag tror det klassas som det åtminstone, rätta mig gärna om jag har fel och urvattnar begreppet. Jag hade för höga krav på mig själv helt enkelt. Jag fick diagnosen Aspergers syndrom när jag var fjorton, och jag har väl alltid kämpat hårt för att verka ”normal” och anpassa mig så mycket jag kan. Förra vintern blev det för mycket. Jag skulle ta hand om min egen lägenhet, inklusive min pojkväns eftersom han inte gjorde det själv. Så jag hade i princip två hem att sköta om. Jag skötte all handling, all tvätt, jag städade och all sånt man gör i ett hem. Men dubbelt upp. Sen skulle jag dessutom orka gå till min dagliga sysselsättning och försöka ha ett förhållande samtidigt. Till slut blev allt det för mycket, och jag prioriterade om helt. Nu sköter jag endast om mitt hem, vilket tyvärr har resulterat i att min pojkväns hem har förfallit helt. Jag känner dock att jag är på väg att krascha igen. Jag har fått ta hand om min pojkvän rätt länge, eftersom han är rätt djupt deprimerad. Och jag har liksom fått strunta i mig själv det senaste halvåret och lagt all min energi på att få honom att må bättre, när jag skulle behövt lägga mer krut på att må bättre själv först.
Jag är också en prestationsprinsessa och var nära på att gå in i väggen för ca 2 år sedan. Efter att först ha pluggat 200% samtidigt som jag jobbade 50%, drev ett företag, var kontaktperson samt övningskörde på körskola två gånger i veckan, så fick jag ett jobb när jag hade pluggat klart där jag jobbade ungefär 50 timmar övertid i månaden, och inte ens då han jag med mina arbetsuppgifter. Det tog stopp. Tack och lov kom min semester lägligt. Sen när jag kom tillbaka från semestern sa de upp mig för att ”de anställda inte hade något förtroende för mig”, vilket är helt förståeligt eftersom att det inte fanns en chans i helvetet att hinna göra ett bra jobb. Kan tillägga att de har haft 6 personer på den positionen under de senaste 3 åren. Säger rätt mycket om arbetsmiljön.. Sen fick jag barn några månader senare så har inte jobbat sen dess.
Nu kommer en jättedum fråga säkert men jag är väldigt nyfiken på detta ämne. Hur märker man att man ”går in i väggen” eller kraschar som ni beskriver? Smyger det sig på eller kommer det som en chock? Hur känns det?
För mej blev jag mer o mer trött för varje dag o grinigare o mer oro. Mitt liv o tankar blev sakta mer jobbiga. Tills en dag då man känner nu klarar jag detta ej själv så det gäller o lyssna på sej själv o bromsa i tid.
Tack för ditt svar ?
Jag insåg att jag var utbränd när jag tog längre och längre tid på mig att komma upp ur sängen varje morgon. Hade liksom hört om folk som inte kunde det, men när jag var i det så trodde jag bara att jag var lat. Insåg efter ett tag att jag faktiskt inte orkade gå upp. Hjärnan och kroppen sa ifrån. Blev också mer och mer osocial och klarade inte av att göra upp planer långt i förväg för jag visste inte om jag skulle orka träffa folk när dagen väl kom. En gång grät jag i en vecka för att jag skulle iväg på en kort helgresa med en kompis, men fick sån ångest för jag inte hade kontroll över alla planer. Ville ställa in varje dag men åkte tills sist och det blev faktiskt en del av att det sen började vända.
Nu, ett år senare, efter terapi och temposänkning så börjar jag komma tillbaka, men något känns permanent ändrat i min hjärna och kommer behöva fortsätta att arbeta aktivt för att behålla min bräckliga balans. Är dock gladare idag och det är jag stolt och nöjd över!
Svårt att koncentrera sig, extremt trött och samtidigt svårt att sova. Sedan avancerade det till att gråta för minsta lilla och så ångestattacker. Rätt lurigt och svårt att tolka symptomen om man ens lägger märke till dem i sin stressiga vardag.
Precis det jag är fundersam över, om man ens märker det. Känns så oerhört otäckt att man kanske vaknar en morgon och bara inte orkar någonting och hela ens värld raserar.
Nu gick ju jag aldrig in i väggen men var nog extremt nära, och för mig var det otrolig trötthet/matthet, blev tankspridd och glömde bort saker hela tiden, kunde inte sova fast jag var jättetrött, ingenting i livet kändes roligt, inte ens sånt jag i vanliga fall såg fram emot så som att träffa vänner. Allt kändes som jobbiga måsten och jag hade ingen lust att göra något annat än att ligga på soffan. Jag grät rätt ofta över småsaker när det inte gick som jag ville, osv
Känner mer som att man springer in i väggen än går. Jag blev så ofokuserad att jag trillade i en tappa och bröt foten. Var tvungen att vara sängliggande och sen kom jag inte upp. Orkade inte träffa någon eller göra ens roliga saker. Ville bara sova och äta.
Jag blev tröttare och tröttare för varje dag. Lite som vintertrötthet, fast värre. Trött, arg, ledsen, grinig, irriterad. Helt utan uppenbar anledning som blev värre och värre varje dag. Kunde inte sova, orkade inte med någonting. En nära vän tog med mig till skolans kurator, som tog mig till läkaren. Där fick jag diagnosen utbränd, deprimerad och ja, efter det antidepressiva och sjukskrivning. Från gymnasiet.
Kan ju bara prata om mig själv, men för mig började symptomen komma smygande, typ att jag fick sämre minne, virrigare, ont i magen. När det blev värre fick jag lätta hjärtklappningar. Slutade med en total panikångestattack när jag jobbade (grät, hyperventilerade och skakade helt hysteriskt). Efteråt var jag helt utslagen i två-tre dagar. Var sjukskriven 4 veckor så var jag tillbaks på jobbet, på lättare jobbpost. Det var en förvarning med tanke på hur pass snabbt jag återhämtade mig, men läskigt nonetheless. Nu har jag lärt mig symptomen och kan bromsa när det börjar bli för mkt. Ska tillägga att det var 1,5 år sedan jag ”kraschade”. Ta hand om er ❤️
Jag hade precis som dig Daniela. Jag gick aldrig in i väggen och blev helt utbränd men jag var nära på det och fick en ordentlig varning från kroppen.
Jag är en tjej som alltid har haft höga krav på mig (ska vara bäst i skolan, vältränad, social och alltid säger ja när folk behöver hjälp). För ett årsen innan sommaren blev jag jätte trött hela tiden. Men tänkte bara att jag var skoltrött, sen kom sommaren med massa sommarjobb och umgås med vänner. Jobbade väldigt mycket och sen kom hösten för fort och direkt med skolan igen. Och när jag började skolan igen så gick det snabbt utför. Var ledsen hela tiden, orkade ingenting, och mitt minne blev sämre och såg ingen glädje i livet. Trött hela tiden vilket ledde till att jag sov ungefär hela tiden dock sov jag aldrig bra och blev aldrig piggare. Fick panik och hjärtklappningar och svårt att andas när jag skulle till skolan. Dock så uppfattade jag (och min sambo och vänner) att detta var inte bra relativt fort (min pappa och bästa vän har gått in i väggen) vilket ledde till att min sambo tog med mig till en kurator. Och det var så skönt att få prata med någon och som hjälpte mig att ta beslutet att ta ett kort uppehåll från studierna. Dock så ”räckte”det med 4-5 veckor från skolan. Så en förvarning fick jag verkligen uppleva och är så glad att jag märkte av det i tid så att det inte blev värre. Jag mår fortfarande inte helt bra men jag är mycket bättre på att lyssna på min kropp och tar det lugnt
Oj det blev ute långt men det var ganska skönt att få skriva av sig lite. Var rädd om er alla ❤
Tror det är olika. För min mamma kom det som en chock. Hon svimmade tre gånger på några minuter. Fick åka in akut och sedan var hon inte som vanligt längre. Hon sov bort ett par månader i princip.ä efter det. Sov, åt och gick på toaletten.
Sedan kom hon sakta men säkert tillbaka.
Jag undrar mest vad Forni ska göra där? Har hon själv gått in i väggen? Vad ska hon diskutera?
Att hon själv frågar om D-vitamin tas upp genom ögonvitorna tyder på att hon inte har någon direkt kunskap inom hälsa/medicin – så varför ta med henne i en diskussionsgrupp?
Forni har i alla fall skrivit en bok om utmattning, depression och ångest:
http://www.allers.se/michaela-forni-angest-bok/
Intressant fråga. Själv är jag nog arketypen av gå-in-i-väggen-person, med höga krav och många bollar i luften. Har klarat mig än så länge och blir allt bättre på att upptäcka när det blir för mycket. Men jag kan verkligen tänka mig att det är värt bland kvinnor bland annat för att kvinnors jobb ofta fortsätter i hemmet mer än männens. Man städar mer, handlar mer, lagar mer mat, tar mer ansvar för barnen och är överlag hemmets projektledare. Därmed aldrig en lugn stund… Skulle kunna knäcka de flesta känns det som.
Har någon här blivit av med ångest och panikattacker? Får milda panikattacker som avlöser varandra vilket innebär att jag ständigt har ett tryck mot bröstet och att jag känner att jag andas dåligt.Har varit så i snart 5 månader och det har förändrat mitt liv totalt ( var en ”prestationsprinsessa” med höga betyg men kommer nu att gå om”. Jag har börjat gå på Sertralin och går i kbt men det blir inte bättre. Hjälp
Seratralin gjorde mig sämre och jag upplevde allt så som du verkar göra, kunde inte ens prata i telefon mot slutet. Allt blev för mycket och det kändes som att man skulle kvävas. Min räddning har varit Venlafaxin kombinerat med Mirtazapin. Jag har varit sjukskriven i 2 år för depression/utmattning och det är först nu när de två medicinerna kombinerades som jag börjar att få tillbaka livet.
Kombinationen du beskriver av Remeron och Efexor brukar i USA kallas California rocket fuel. Kliniskt har resultaten ofta varit goda av denna kombinationsbehandling.
Tack❤️
Mirtazapin är gudarnas gåva!
Länge sedan jag åt det. Minns bara det superobehagliga intensiva krypandet o kolsyrebubblandet i hela kroppen.
För mig var det det bästa som hade hänt mig. Deprimerad med helt förlorad aptit och sömnlöshet. Medicinen var alltså perfekt för mig. Jag gick livet tillbaka.
I sex år har jag haft svårt att andas. I början kom det som en chock. Jättejobbigt och hela tiden ont i huvudet av det eftersom jag hela tiden kämpade för att få luft. Ibland med uppehåll, en gång ett längre uppehåll vad jag kan minnas. Men senaste året har jag haft det igen varje dag. Det är som att jag inte får tillräckligt med luft när jag andas in, som att jag inte kan dra tillräckligt djupa andetag, vilket gör att jag typ gäspar med mening för att tillslut ibland lyckas få bort det där locket som sätter sig.
Har googlat på det och det verkar vara något stress relaterat. Det förstod väl jag själv också iofs. Men genom googlande hittade jag en tråd där alla beskrev exakt det jag kände. Jag förstörde typ halva gymnasiet och gick ut med många ig. Det var i gymnasiet detta med andningen kom. Orkade ingenting. Har efter gymnasiet jobbat på olika jobb men alltid känt mig såhär. Ibland orkar jag inte gå upp, blir stressad av planer, ja mycket som ni andra beskriver. Men ändå, jag KAN ju gå upp. De flesta dagar går jag upp, jag är ju alltid på jobbet när jag ska, jag försöker ju träffa vänner och boka in lite grejer då och då. Jag vet inte. Vet inte ens hur man går tillväga med sånt här. Känner en extrem ångest 9/10 gånger att gå till jobbet. Känner mig inte så glad. Varje dag, hej hur mår du? Inte ofta jag säger bra.. Men så är det som att folk liksom säger ”Vad gör du som är så jobbigt?” Fick den kommentaren en gång när jag sa att jag inte mådde så bra, för hon själv har mycket högre ansvar än mig. Men jag vet inte, vad är jobbigt? Typ allt.