Monas Universum:
Saxat från Monas blogg.
Monas dotter – som hon så fint omnämner ”Talibanen” har ett spikat schema varje morgon där hon får X antal minuter på sig att göra vissa saker på morgonen.
Mona lägger glatt ut det på bloggen och menar på att dotter förmodligen har en ”släng” av autism/aspbergers men tycker att allt är frid och fröjd så länge det inte går överstyr.
Say what?
Är det inte bättre att kanske göra en utredning så att dottern kan få bästa möjliga hjälp istället för att blogga om det och invänta eventualiteten att det går överstyr och DÅ försöka göra något?
Kan jag tycka…
Mona verkar mest tycka att det är lite gulligt att hon ”närt en tidsfascist vid sin barm”…
Tack för tips, Nina!
Jag har dock läst en hel del om Aspergers och så länge tjejen inte befinner sig längst ut på autismspektrumet behöver en diagnos inte hjälpa ett dugg. Om det är så att Mona och dottern har diskuterat detta och gemensamt kommit fram till att en diagnos inte hade förbättrat något för dem tycker jag Mona gör rätt i sitt handlande. Hur hon uttrycker sig är dock en annan sak.
Min bror är aspberger – verkligen textbok – och han fick välja själv huruvida han ville ha utredning, vilket han inte ville. Det har inte skadat honom det minsta, vissa kanske tycker han är lite märklig men det gör de nog om alla i min familj. Det är inget fel på min bror som han behöver hjälp med, han är bara lite avvikande från normen. Sen verkar Mona vara riktigt riktigt bull som person men det är väl en annan historia.
ASPERGERS! Inget annat! =) och dessutom tycker jag att hon är vidrig som skriver detta om sin dotter så öppet. GRRRRR!!!!!
”har en autism” och ”aspbergers”.
Monas favoritsysselsättning verkar vara att nedvärdera sin man och sitt yngsta barn. Helt jävla sjukt beteende, och vem är intresserad av att läsa hennes ständiga skitsnack? Inte jag i alla fall.
Skulle hellre dö än att ha denna människa som mamma. :S
http://WWW.JOHANNAGRAHN.SE
Gillar verkligen att du börjat skriva mer om denna varelse. Ser fram emot resten av allt du kan gräva fram, behövs knappt en spade för det tror ja 😉
+ 1 på denna. Ett förflutet i porrbranschen, att hon lurat fitterbittan på massor av pengar, alla vänner hon har som bara försvinner och byts ut, välgörenheten hon skryter med (resorna med synoptik som kostar henne nada och ger massor i bra publicitet och bloggmaterial) alla uthängningar …. Borde finnas en del.
Håller med, hon vill ju få det att verka som att de ”bara” sålde oskyldiga sexleksaker, men var ju väldigt mycket mer. Vad jag förstått så gjorde de ju porrfilmer men slutade med det när yngsta dottern föddes. Å med tanke på vad äldsta dottern varit med om… fy, det skär i hjärtat. Hon verkar helt klart fått hybris.
p-rullar, stämmer, både producerade och distribuerade
http://www.expressen.se/nyheter/porren–offren/
Jag har funderat en del på diagnoser och sådant. För det första är jag helt övertygad om att vi alla lider av någonting till en viss gräns, men att det är mer Pippis fröknar nivå på det hela. Skulle vi börja gräva har nog många tendenser till någonting.
För det andra undrar jag varför behovet av en diagnos finns? Såvida en inte lider av grava problem i vardagen och behöver hjälp att fungera (alltså i behov av assistans och specialhjälp), varför ska en ha en diagnos? Om vi fortsätter med exemplet med Monas dotter som nu kanske har autistiska drag, vad hjälper det henne och hennes ”kontrollbehov” av att veta att det är p.g.a. autism? Eller att det är ADHD som gör att en har svårt att sitta still? Återigen, såvida det inte påverkar ens vardag alltför mycket, varför ska vi ha en diagnos? Jag vet inte om jag tror att det hjälper så mycket. Det ger förklaringar, absolut, men hur hjälper det någonting?
Sedan kan en ju även ställa frågan: hur mycket är personlighetsdrag och hur mycket är en diagnos? Alla är vi olika, ändå blir vi påtvingade en norm.
Det kan vara skönt att veta att man är annorlunda av en orsak och inte bara konstig rent allmänt.
Dessutom är det lättare för omgivningen att acceptera att en person är annorlunda om man vet att hen är autistisk än bara en knäppgök rent allmänt.
LIKE KNAPPEN ÄR TILLBAKA. Du får min första like på evigheter
de flesta kan nog känna igen sej å kvala in på en hel del symptom på många diagnoser. Och känna att många av deras personlighetsdrag är lika många av symptomen på flera diagnoser.
Som jag uppfattat det blir det en diagnos först när alla de sakerna är ett sådant stort problem att det påverkar ens liv och vardag, ex många känner igen sej på väldigt många av dragen i adhd, men därifrån till att ha stora problem pga det är ganska stort.
För egen del har det hjälpt mej på många vis att få min adhd diagnos. Dels för att jag får förståelse för mej skälv, det är inte ”bara” att göra vissa saker som känns motiga, koncentrera sej liite hårdare eller skapa en struktur på en handvändning.
Det gör ite att en bör börja skylla på diagnosen, men då slipper man känna sej misslyckad varjegång en ex inte får till ngt å alla säjjer ”men det är bara att göra det”, fy satan i helsike så värdelös en känner sej då! Det ÄR bara att göra det, men varför lyckas aldrig jag med det då?!
Det är inte bara att göra det för alla, det kan behövas göras på ett annat sätt:)
Precis som en deprimerad inte bara kan ”rycka upp sej å tänka positivt”, eller en utbränd ”bara behöver vila lite”. När en själv förstår det, ofta genom diagnosen, kan det bli enklare att inte döma sej själ så sablarns hårt och hitta vägar som funkar ist för att fortsätta trampa på samma väg som alla andra och alltid falla av.
Sen har det i mitt fall hjälpt att få min diagnos så jag kan få rätt medicinering vilket gjort otroligt stor skillnad! Utan diagnos – ingen medecin.
Och med diagnosen går det att få hjälp av kunnigt erfaret folk inriktade på just den problematiken, som öppnar ögonen på en, kommer med verktyg och information inriktat på ens problem å inte i största allmänhet, och gör att det börjar gå att få ihop en struktur och ett ”normalt liv” ist för kaos.
Utan dianos – ingen rätt att få just de specifika inriktningarna på terapi/hjälp osv.
Självklart får jag och många andra ihop våra liv på ngt sätt utan att behöva assistans och avancerad special hjälp. Livet funkar, men det funkar bättre med djupare kunskap och förståelse för sej själv, medecin om man vill äta det, och en kunskap och verktyg om vad man behöver för att fungera så bra som möjligt. 🙂
Hade jag inte fått min add diagnos hade jag inte levt idag. Jag körde ständigt slut på mig själv och satt mig i ohållbara situationer. Till slut försvann livslusten. En diagnos för mig har innebära specifik hjälp för min problematik. Verktyg för att jag ska kunna hantera vardagen och verktyg för mina nära att förstå. Dessutom har jag fått specifik terapi, inte bara kbt. Jag har även fått träffa en arbetsterapeut som hjälpt mig ta fram en struktur för hur jag ska leva för att må bra. Jag får även speciellt stöd på universitetet. Adhd är inget man har en släng av. Det går att mäta fysiologiska skillnader i hjärnan. Sen har vi en väldigt snäv mall av vad som anses normalt men det betyder inte att alla har en släng av något. Jag fick min diagnos när jag var 26. Hade aldrig sett ett behov av att göra någon utredning innan även om jag hade vissa tendenser. Jag såg helt enkelt inget problem med hur jag levde och hanterade mitt liv. Nu när jag ser tillbaka på det önskar jag att jag fått min diagnos tidigare. Jag har haft ångest och daglig huvudvärk i över tio års tid. Jag märkte inte ens hur dåligt jag mådde för än jag fick hjälp och mådde bättre. Jag trodde alla kände som jag gjorde och fick bara höra att jag skulle skärpa mig eller rycka upp mig och trodde på det. Nu inser jag att en diagnos hade kunnat rädda mig från mycket lidande och många onödiga situationer som skadat mig väldigt mycket på sikt. Är bara glad att jag på något mirakulöst sätt klarade skolan trots add och grav dyslexi.
Mona har väl helt enkelt inställningen: ”Alla klick är bra klick”. Och fler klick blir det ju -när hon hänger ut någon i familjen och det går vidare till andra sidor.
Får inte riktigt ihop varför hon gick ut med hela historien om äldsta dottern i bloggen? Dottern själv berättade ju i en podd om varför hon gick ut med hela sin historia. Starkt gjort och kunde kanske räckt med det? Varför skulle Mona ut och skriva om alltihop? klickklickklick
Nja fast där håller jag inte riktigt med dig. Som jag har förstått det så hade dottern gått med på och ville att Mona skulle skriva om vad pappan gjort mot henne just av den anledningen att hon ville nå ut till så många som möjligt och förhoppningsvis hjälpa andra. De ville på detta sätt belysa det faktum att såå många skäms och att det är så tabubelagt att prata om just sexuella övergrepp inom familjen. Ju fler som pratar om det och går ut med det, ju fler kan hjälpas och stärkas. Det ska inte vara tabubelagt att prata om sånt där, det ska vara förövaren som ska skämmas pitten av sig. Samma anledning som Elaine hade när hon gick ut med sin historia – att få folk att öppna upp ögonen och kasta ljus på denna skrämmande vanliga företeelsen.
Jag kan inte förstå hur man kan dra in jagande efter klick i ett sånt här typ av inlägg. Vidrig tanke av er som ens tänker så!
*asperger
Alltså utan b.
Det är ju verkligen snällt av Mona att ge ”Talibanen” ett så fint försprång i skolan och senare på arbetsmarknaden. Vi vet ju alla hur intresserade arbetsgivare är av ”problemmänniskor”.
Det finns några otäcka bloggare men Mona är banne mig värst. Skulle gå över lik för lite shopping-deg.
Hej ”DampMona”
Vill bara upplysa dig om att man inte behöver vara en så kallad ”problemmänniska” för att man råkat vara diagnostiserad med Asperger eller någon annan neuropsykiatrisk diagnos.
Vi med diagnoser är också olika personer med olika personlighetsdrag. Vissa är skötsamma, andra inte. Att man har vissa svårigheter behöver inte betyda att det går ut över omgivningen eller arbetsplatserna man är på.
Jag har Asperger och ADHD och är diagnostiserad med det sedan tonåren. Det var jag själv som märkte av mina svårigheter (och även styrkor) och förstod att jag var annorlunda. Det var alltså jag själv som tog beslutet att kontakta BUP och göra en utredning. Ingen annan hade uppfattat mig som ”problematisk”.
Jag har genom åren haft problem med depression och ångest pga att jag inte fått rätt hjälp gör mina diagnoser och för att jag hållt det för mig själv och kämpat för att verka vara som alla andra.
Jag har kämpat mig igenom hela grundskolan i motvind, men fast besluten om att klara det för min egen och andras skull. Efter studenten jobbade jag några år på olika arbetsplatser. Jag har alltid skött mig i arbetslivet och fått positiv feedback. Har många positiva referenser från mina tidigare jobb. Sedan en tid läser jag på universitetet till ett yrke inom pedagogik och när jag är klar med det, planerar jag att studera vidare till specialpedagog inom yrket.
Är säker på att varken familj, släkt, vänner, pojkvän, fd klasskompisar, lärare, fd arbetsgivare eller kursare ser mig som en ”problemområden”.
Asperger behöver inte kopplas till att man är problematisk och inte klarar av att leva upp till en arbetsgivares förväntningar eller att vara en del av samhället. Min diagnos har påverkat EN person och det är mig själv.
Btw om arbetsgivare skulle skrämmas iväg av att dottern eventuellt skulle kunna ha Asperger, så är det deras problem om de är så fördomsfulla.
Håller däremot med om att Mona, av rent moraliska skäl, inte borde skriva om detta i bloggen. Man märker tydligt att det enbart är för att kunna fiska fler läsare!
Jag har funderat i några år på om jag har Asperger. Som barn var symptomen mycket tydligare än i dagsläget men nu är jag relativt ”normal” skulle nog de flesta anse. Har inte gjort en utredning pga vet ej var man vänder sig för det första. Någon som vet? För det andra är jag generellt lite emot diagnoser, skulle inte vilja råka hamna i ”skylla på diagnosen”träsket. Men samtidigt har jag vissa mindre svårigheter i jobbet och socialt och då hade det såklart underlättat om jag fick hjälp med att uppmärksamma dessa och hur jag bäst hanterar det. Eller så har jag ingen diagnos och är helt enkelt bara retarded på vissa områden i livet =,D
Du kontaktar vårdcentral och ber dem skriva en remiss. Jag berättar inte för utomstående om min diagnos. Mina närmsta vet men jag tycker det är privat. Min arbetsgivare vet tillexempel inget om det. Du väljer själv vem du berättar för. Det finns inget rätt eller fel. Är precis lika rätt att berätta för alla.
Fy fan för såna inlägg.
Mona har gått över gränsen många ggr tycker jag. Men är man klickk*t så är man
Och sina vänner ja..använder dem o sen bort när det inte passar längre
Jag trot Mona är psykopat. Man behöver inte läsa många inlägg för att landa i den slutsatsen. Brist på empati, karismatisk, problem med långvariga relationer, anser sig själv stå över andra och att regler inte gäller henne. Hon borde kanske skriva om sina egna eventuella diagnoser istället för dotterns.