Cissi Wallin:
Hur ofta hör man inte folk slänga sig med uttryck som ”jag har en släng av adhd” eller en släng av någonting annat? Oftast en av dessa ”trend-diagnoser” som blivit så vanligt förekommande men som egentligen funnits sedan länge. När jag var liten så kallades det för att ha ”DAMP” en diagnos som tydligen fortfarande finns kvar men som sällan verkar användas.
Ofta användes det ju som ett skällsord – typ ”jävla damp-unge” men så används ju även ordet CP än idag och mycket av det har ju att göra med exakt det som Cissis skriver om i sitt inlägg. Okunskap.
Okunskap, okunskap, okunskap.
Det är okunskap som får var och varannan människa att slentrian-diagnostisera varenda unge som inte kan sitta tyst eller stilla på McDonalds med ADHD eller som stämplar grannens unge som autistisk för att hen hellre vill sitta och rita framför att leka krig i skogen.
Jag har ingen diagnos och kan således inte sätta mig in i hur det känns när någon påstår sig ha en ”släng” av någonting men kan fortfarande känna igen mig i det så jag har andra sjukdomar som folk ”slänger sig med”.
Framförallt i bloggvärlden känns självdiagnostik av ADHD vara en trend men istället för att diagnostisera andra så gör man det på sig själv. Hur många har inte skrivit inlägg om att de har en ”släng av ADHD” eller liknande utan att ha genomgått en undersökning?
De menar på att de bara ”vet” att de har det och att de inte behöver en undersökning för att bekräfta det.
Nej, men då är det ju uppenbarligen inte så farligt att du behöver några verktyg eller medicin för att hantera denna ”släng”, så då kan väl du sitta ner i båten och vara tyst?
Herregud, är det detta som är att bli sekundärkränkt?
Ja usch, hatar när folk säger att de har OCD när de bara föredrar om allt står rakt och fint. Jag har diagnosticerad OCD. Kan inte kolla på tv-program eller film med text eftersom jag räknar varenda bokstav i texten. Kan inte prata med folk vissa dagar för jag bara räknar alla ord dom säger. Kan ha dagar då jag knappt kommer ur sängen för jag upptäckt något i lägenheten som är ”fel”. Så när folk bah ”haha jag har världens ocd, klarar inte av när *whatever* är snett”.. haha ok.
Vad kan man få för hjälp mot OCD? Medicin? Terapi? Eller får man bara gilla läget?
Kan inte du påminna Tyra om hur det nu var med art ”hänga ut folk” … Hon verkar ha knarkat bort sitt minne 🤔😂😅
”PS, glöm inte att jag aldrig skulle posta något här på min blogg där ett namn syns, eller där detaljer om någons liv finns med. Du är helt anonym när du skriver till mig- det har du mitt ord på!”
🤥🤥🤥🤥🤥
..och så la hon genast ut en älgvideo med exet. Stackars kille!
För mig är det gilla läget och försöka förstå varför jag har OCD som gäller. Har gått i terapi men det kommer tillbaka i perioder jag mår dåligt, och så får jag kämpa mot det igen liksom. Finns säkert medicin men jag har avsått från det så jag har inte riktigt koll 🙂
Ja det är märkligt!
Andra diagnoser som missbrukas är demenssjukdomar.
”Jag har en släng av Alzheimers” när man har glömt något.
Det kan jag känna mig lite kränkt av som jobbat med demenssjuka och vet vilket helvete det är och även en pappa som blev dement.
Och varför säger man Alzheimers när det i själva verket är någon annan form av demens?
Demens är ett samlingsbegrepp och Alzheimers är en form, alkoholdemens, Aidsdemens,Parkinson med demens, framlobsdemens för att nämna några andra.
Det enda man kan ha en ”släng av” är förkylning 😉
Jag blir VANSINNIG när jag hör sånt där och även flertalet som vill få ADHD till en ”superkraft”.
Hade det enbart varit positivt så förstår jag inte varför man väljer att göra en utredning ens.
Med vänlig hälsning, ”Lillgammal” – diagnoserad med ADD + Asperger (i vuxen ålder)
Ibland så känns det som om vissa vill göra utredning för att de sen ska kunna säga
– titta på mig, jag har adhd och jag har minsann klarat av både gymnasiet och högskoleutbildning och jobb samtidigt som jag sköter om mig själv och mitt hem och förhållande bara man kämpar och har rätt inställning kan man klara av det.
Jag har klarat allt det där trotts adhd. Fick min diagnos i 20-års. Då mådde jag så dåligt att jag inte orkade leva. Klart att det går med rätt inställning men frågan är vad priset är. Nu kämpar jag för att hitta en nivå där jag presterar utan att fullständigt förstöra mig själv men det är svårt när alla alltid sagt att det bara är att skärpa till sig och koncentrera sig.
Ja men jag håller med dig!
Inte konstigt att köerna är så långa till utredningar för vuxna 😏
Varför ska man få en diagnos om man inte är behövd av det? Ja mer än uppmärksamhet i fel bemärkelse. Suck
Har samma diagnoser som dig sen tonåren, numera närmre 30 än jag vill erkänna, haha. Men jag håller med dig, jag kan bli tokig på folk som tror att det bara så hiiiimla härligt att ha en diagnos, eller att ”Åh du har sån tur, du är så kunnig om allt”, ja det stämmer väl, men vafan om det var det enda mina diagnoser förde med sig, exceptionell awesomeness hade jag väl erövrat världen vid det här laget, inte suttit instängd och pratat med min katt för att människor är obehagliga för mig.. Bah. Random rant over! 😀
Haha ja men precis!
Jag är hela 36 år så du är ju rena ungdomen för övrigt 😉
Ja men dåså, då kan jag äta chicken nuggets till middag som den ungdom jag är. 😉 haha
Off topic men kan vi prata lite om lyxkonsumtionen som normaliseras i bloggar? Tänker på t ex Forni och hennes shopping men även att alla hennes vänner verkar äga valfri Gucci/Chanel/LV-väska. Helst flera stycken. Har hon bara rika vänner? Även Hannalicious och alla hennes vänner. Har alla unga tjejer i Stockholm lyxväskor eller? Såklart inte. Men jag kan ändå inte låta bli att förundras. Hur jäkla höga löner har de egentligen? Även mindre kända bloggtjejer och deras vänner. Jag och mina vänner är ändå utbildade och har bra jobb men tycker att en väska för 2000 är lyx. När vi matas med bilder på att alla har råd med detta lyxliv blir det någon sorts verklighet eftersom det trycks upp i allas ansikten på internet. På min tonårstid var man liksom lyxig om man köpt sig ett par Lee eller Miss Sixty jeans för 800. Dagens nivå är ju galen.
(Och nej jag är inte missunnsam eller ofeministisk)
Jag kan prata för mig och mina vänner bara, ej bloggare eller liknande. De flesta av dom i mitt tjejgäng fick väskor av föräldrar etc och efter lite sparande kunde jag köpa min tredje märkesväska som 18 åring . Men samtidigt har jag billigare också, beror på känsla liksom om jag vill ”slösa”. Vi lever inte lyxliv utan är studenter, men gillar lyx. O de är inte pga bloggare 🙂 sorry för oformulerat svar
Men alltså vad är det för föräldrar som vill/kan köpa lyxväskor för 20 000+ kronor plus till sina 18-åringar? Eller ens 25-åringar om det är den ålderskategorin du menar.
Inte för alla såklart, men får några tror jag det handlar om prioriteringar. Någon kanske fick hjälp att betala körkortet och någon annan kanske sa nej tack till det men la en liknande gåva på en väska… Vissa värdesätter sånt så pass högt att de hellre lägger sina pengar på sånt än annat helt enkelt. Sen tror jag också att ganska många unga personer i Sverige lever på kredit tyvärr.
Och vissa av oss fick varken pengar till körkort eller lyxväska. Så ja märkesväskor är lyx för de med högre inkomst
Jag går i terapi och medicineras mot svår ångest. Min mamma fattar inte grejen riktigt och säger saker som ”jag får också ångest av att prova kläder, men då försöker jag tänka positivt.”
Inte riktigt samma grej, mamma. Men okej
Åh sån igenkänning på detta! Jag mår bättre än på länge idag, men för några år sedan hade jag också panikångest och gick i terapi osv. Min mamma, som aldrig själv haft ångest och egentligen aldrig ens stött på begreppet, sa precis liknande saker. ”Kan du inte försöka att tänka på någonting annat? :)” eller ”ta en varm kopp te och ha det riktigt mysigt nu!” eller ”åh nej, har du fortfarande den där ångesten, jag som trodde du skulle må bättre idag när det är så fint väder!”. Men tja, sedan fick jag några panikångestattacker när jag var hemma hos mina föräldrar och efter det förstod hon äntligen ungefär vad det handlar om och sedan dess har hon aldrig någonsin bagatelliserat det. Hoppas du mår bättre snart! <3
Alltså varför gör folk såhär? Nu har jag en diagnos (MS) som inte någon skulle vilja ha eller ens ha en ‘släng’ utav men ändå får jag höra sånna här konstigheter. Typ som när mina tår var helt bortdomnade i 8 månader, alltså kändes som de var helt döda, så kunde folk säga ”ja men mina tår domnar också bort”. Eller ”ja men jag är också trött” när man själv brottas med en trötthet så stor att man drunknar i den.
Kan du inte berätta lite mer om hur det är att leva med MS. Bara om du vill förstås.
Min svärmor har det och jag vill så gärna förstå och veta mer. Men vågar inte riktigt fråga henne så mycket, utan bara när hon tar upp saker själv.
Hm, så svårt att berätta någonting alls egentligen. Det är verkligen olika från person till person hur sjukdomen ter sig, vad för slags skov man får och hur ofta. Jag är själv bara 28 (fick diagnosen för 1,5 år sedan) och har inte egentligen haft så stora besvär än så länge i alla fall, alltså inget som påverkat livskvalitén eller så. Det enda som är sugit nu är att den första bromsmedicinen jag tog förstörde min lever och nu har jag också en leversjukdom, gah. Ska börja med nästa medicin och får då ta sprutor 3ggr/vecka vilket också suger.
Generellt för min del så känns det (just nu) inte som en big deal. Har ju ingen aning om hur det kommer te sig i framtiden så vet ju inte vad jag skulle oroa mig över. Menar typ, om jag skulle gå och oroa mig över att jag inte kommer kunna gå tex och då kanske just det aldrig händer, eller om det tex händer om 20 år… då har jag spenderat 20 år att oroa mig i förtid, eller oroat mig helt i onödan om det aldrig sker. När jag istället för att oroa mig bara lever livet. Och så tar jag skoven när de kommer, och tar itu med det mentalt då. Ingen aning om du fattar vad jag menar, blir sjukt luddigt här haha.
Med din moster… alltså jag skulle ju hellre vilja att någon frågade mig. Typ så som du gjorde nu. Fråga om en har lust att berätta lite, för att du vill förstå mer. Det finns så mycket osynliga men man kan få av MS, allt syns ju inte på utsidan (så som mina bortdomnade tår tex, eller min leversjukdom) men som man tampas med själv. Blev en halv roman här med massa svammel haha 🙂
Läste din kommentar en gång till nu och såg at det var svärmodern som hade det o inte din moster! Dessutom ville jag bara understryka hur individuellt MS är. Jag är så jäkla trött väldigt ofta (den tröttheten går inte att beskriva), men för min del påverkar det inte så mycket. Jag jobbar inte (är hemma med sonen), vi har städerska, trädgårdsarbetare och dessutom går sonen till en child-minder två gånger i veckan – jag har liksom tid att återhämta mig, vila osv. Alla har ju inte de möjligheterna tyvärr.
Om du har barn (eller allmänt trögfattade vuxna ) rekommenderar jag boken ”My Elins mamma har MS”. Mormor har MS, så vi fick den boken av morfar, väldigt bra! Plus ”humorn” i att flickan heter My Elin.
För er som inte vet: vid MS är det myelinet som bryts ner/förstörs.
Jag har behandlats mot depression och social fobi, lider fortfarande av den senare men inte i lika stor utsträckning. Jag känner mig dock inte kränkt när folk ”har en släng” av det ena eller det andra. Jag tänkte ner mest att de försöker väl vara lite speciella, typ. Lite Münchhausen syndrom.
*tänker mest
Suck vad jobbigt livet är inte lätt.
Va?
Damp-diagnosen finns inte kvar och används inte längre. Bara så du vet 🙂
Blir ledsen när folk beter sig dåligt och sen ursäktar det med ”haha jag är väl lite bipolär”, för då när man säger att man faktiskt är bipolär så dömmer folk en på en gång. Föredrar att säga manodepressiv så man slipper det, men tråkigt att man ska behöva liksom.
Sen har jag väldigt många diagnoser så orkar inte bli kränkt på riktigt när folk slänger omkring låtsas diagnoser, för då skulle jag vara kränkt hela tiden.
Håller helt med dig. Jag är bipolär och skäms som satan över det, men försöker bli bättre på att vara öppen med det, liksom acceptera skiten.
Avskyr när folk tror att det är ”magiskt” att vara manisk. Majoriteten verkar se framför sig total eufori och lycka. Flera har sagt till mig när dom fått veta om min sjukdom att dom önskar att dom kunde få prova på att vara maniska en gång, ”för att känna hur det känns”. Nej, det önskar du inte. Det är inte magiskt, särskilt inte efteråt.
Störde mig väldigt mycket på Blondinbellas inlägg för någon dag sen där hon skrev att hon blir manisk av mediciner, och att många i kommentarsfältet hakade på. Kan folk sluta säga manisk hela tiden? Förmodligen blev hon hypomanisk, det är skillnad (det är det jag själv oftast blir och det är inte kul det heller, men som full blown mani är det inte). Hade Isabella varit manisk så hade det märkts extremt tydligt på bloggen.
När det gäller hennes ADHD-diagnos blir jag dock fett tveksam med tanke på att hon säger att hon har blivit ”manisk” av samtliga av dom tre mediciner hon har provat? Har själv ADHD också (tydligen relativt vanligt bland bipolära, har verkligen vunnit livets lotteri haha) och då jag skulle få prova ADHD-mediciner för första gången så hade jag väldigt tät läkarkontakt just för att se till att jag inte blev manisk av medicinerna. Läkarna sa att blev jag det, då hade jag inte ADHD. Så jag undrar varför ingen av hennes läkare har reagerat på det?
Nu svävade jag ut som tusan haha, förlåt.
Tack för att du skrev din kommentar. Har också bipolär sjukdom som jag skäms något så fruktansvärt över… Trots att jag haft diagnosen ”på papper” ett bra tag så är det periodvis svårt att förlika sig med sjukdomen.. Förståelsen bland vänner och arbetskollegor (de jag berättat för) är inte så stor och det gör antagligen inte det hela bättre, tyvärr.
Åh. Blir så ledsen, även om det är lite skönt att någon känner samma (förlåt). Folk säger att det blir lättare när man får det på papper, liksom får veta vad som är ”fel”, att det skulle vara en lättnad, men jag känner inte så. Hade hela tiden hoppats att det var nåt som skulle gå över. Kan fortfarande inte acceptera det.
Vad hemskt att förståelsen inte är stor bland dom dina. Mina vänner och kollegor är ”förstående”, men ändå känns det som att folk får intrycket av att jag överdriver när jag har skov. Det är en hemsk känsla. Förmodligen gör dom inte det (inte alla i alla fall…) men ändå.
Vad ledsen jag blev när jag läste era kommentarer om att ni skäms för er bipoläritet, det ska ni verkligen inte göra! Mor har alltid varit stenhård med att man inte ska skämmas för sina diagnoser (tung astma, allergi, diverse funktionsnedsättningar i familjen), och när min yngste lillebror blev diagnostiserad som bipolär gällde samma sak där. Folk skäms inte över brutna ben och ni ska banne mig inte heller skämmas över nåt ni verkligen inte kan rå för. Vill ruska tag i er omgivning för det är väl ändå inte så svårt att visa hänsyn och omtanke fast man inte fattar till 100% hur den andra mår? Ni är starka, och ni ska vara stolta över er själva.
Tack! Jag vet ju att det inte är något jag ska skämmas för, men när folk får veta så är det så lätt att man blir bipolär i första hand för dom. Ordet är så starkt förknippat med en massa föreställningar och fördomar. Det är lättare om folk inte vet, för så fort dom gör det så får dom flesta en ny bild av en, även dom som inte dömer en. Det är också jobbigt att lära sig att acceptera något som man vet aldrig kommer att gå över, i alla fall för mig.
Ja, det är klart, folk har ju en massa förutfattade meningar till höger och vänster, men du är inte din diagnos. Vet inte hur mycket det hjälper att en främling säger det och jag är helt säker på att du redan vet det, men kom gärna ihåg det.
Fattar också, i den mån jag kan så klart, att det är svårt att acceptera tanken, men du blir starkare och lär dig lite mer för varje svängning. Jag låter odrägligt pepp nu (förlåt!) men det jag egentligen vill säga är att du inte är ensam och att det finns folk som förstår dig.
Lider av kronisk depression, självmordstankar, ångest, ptsd osv. Pallar inte bli kränkt varje gång säger att hen känner sig deprimerad pga diverse olika skitsaker som t ex att favoritgodiset slutat säljas.
Jag lider också av depression, men att favoritgodiset slutar säljas är fan misär på riktigt!
Haha ja. Men du förstod nog poängen i mitt inlägg? Blir som sagt inte kränkt av att människor säger att de blir deprimerade av såna saker.
”Jag har sån bacillskräck. Har diagnos ocd för det” och sätter sig på fik och restauranger, andras toaletter och sätter ner sina barn på golvet. Det var 15 år sedan jag gick på någon annans toalett än min egen. Åker jag på semester så håller jag mig till badrummet på mitt rum, som jag naturligtvis städar själv med egna produkter först.. Jag håller mig hela dagarna när jag är på jobbet. Dricker förstås nästan inget för att undvika bli kissnödig. Min läkare säger att det inte är tillräcklig stark ocd så länge man klarar av att sköta sitt jobb.
Du kan hälsa din läkare att hen inte vet vad hen talar om. Arbetsförmåga är inte ett diagnoskriterie. Tycker även att du ska besöka en annan läkare för en ny bedömning.
Jag har ADHD. Mina systrar har vissa drag av det också men klarar sig bättre och har ingen diagnos. Jag tycker att man definitivt kan ha en liten släng eller en antydan till detta. Det är ju inte så att man antingen har det eller inte alls utan det är ju en glidande skala.
Så känner man igen vissa ADHD- drag hos sig själv så är det väl bra att man inser hur det ligger till. Jag inser att pengar bara rinner iväg så jag satte upp vissa regler för mig själv. Aldrig köpa på kredit, betala alla räkningar nu och inte sen för annars kan jag glömma etc. etc…
Sedan fick jag tjata i åratal för att få en utredning just för att jag har jobb och mycket ordnad ekonomi.
Så kränkt? Inte ett smack.
Fast de flesta av oss kan ju känna igen oss i många av kriterierna för diagnoser, utan att det nödvändigtvis behöver betyda att en har en diagnos.
Så, i så fall har väl alla en släng av någonting? Eller kan det vara personlighetsdrag? Eller fullständigt normalt att inte vara helt normal?
Texten kan innehålla spår av sarkasm.
Just NP-diagnoserna är ju klusterdiagnoser av symtom som i princip alla människor har i olika omfattning. Men för att bli diagnostiserad behöver man uppfylla specifika kriterier. Det är alltså inte så konstigt att många kan känna igen sig i olika symtom och beteenden som ryms i NP-diagnoserna.
Cissi har väl inte gått på, eller genomfört, en adhd-utredning?
JAG POSTAR INTE ALLS FÖR SNABBT! 😭😭
Jo, hon har fått diagnosen ADHD och äter även ADHD-medicin.
Eller så är det tvärtom. Jag tar ibland på mig mina diagnosglasögon när jag snackar med folk. Jag placerar helt enkelt in dem i fack beroende på vad jag gissar att de har för diagnos.
Jag smickrar narcissister. Om jag hjälper en Aspergare förklarar jag vad tjänster och gentjänster innebär. Jag lyssnar med ett halvt öra på det som för tillfället upprör personen med ADHD…
Funkar förvånansvärt bra…
Förstår hur du tänker och denna metod kan givetvis funka i vissa situationer, men som någon med Asperger.. Det finns verkligen inget mer irriterande när folk behandlar en annorlunda, många av oss är högfungerande och har lärt oss sociala situationer, och allt vi vill är att bli behandlade så som man behandlar ”vanliga” människor. Stöter på detta beteende rätt ofta och det kan faktiskt göra mig väldigt ledsen, förstår att din tanke är god, dock! 🙂
Haha håller med! Fick en gång beröm av sjukskötare på sjukhus för att ha åkt buss själv. Jag fattade nada. Sen när jag kom till läkaren såg jag att det stod i journalen sköterskan burit på att jag hade Asperger. Då fattade jag grejen. Var så jäkla arg och kände mig förnedrad. Berättar därför aldrig för folk om min AS diagnos. Ingen som märker att jag har den om jag inte säger nåt. Det roliga är ju att folk inte fattar att de flesta av oss är högbegåvade och troligen smartare än den som pratar så till oss…:(
Jag har faktiskt hamnat i situationer där jag sagt till berörd person att det är nog jag som får prata ner till hen om hen ska förstå, och att hen bör ta fram en ordbok så vi kan komma någonstans i konversationen, då min intelligens bevisligen ligger ungefär 100 points över dennes. 😀 Testa den ska du få se på förvånad människa! 🙂
Det sorgligaste är nog att jag träffat läkare som jobbar med NPF som pratat med mig som att jag är ett barn, när jag blev vuxen för väldigt många år sedan.. Tycker synd om de som är yngre och kanske just fått sin diagnos, och träffar på det stolpskottet.
Det är klart att man får använda ”glasögonen” med viss försiktighet. Speciellt aspergare som inte på något sätt är obildbara. Ett utmärkt om något överdrivet exempel är Sheldon i ”Big bang theory”.
Själv var jag 30 när jag insåg att jag inte skulle berätta hur jag mår utan istället använda frasen ”jo tack, det knallar”. Det var tydligen det folk ville höra. Jag är ändå utredd men lär inte ha någon aspergerdiagnos…
Jag tycker också det är lite synd att man bara tar någons problem på allvar så länge man har en diagnos / ett namn på problemet. Att det ofta inte räcker att man förklarar vad man har problem med för då kan folk säga ”ja men jag har också problem med det” . Att det verkar som det endast är när man har en diagnos som folk kan förstå att man verkligen har problem med en sak. Vet inte om någon förstår vad jag säger nu men
Jag förstår precis vad du menar, för många med ångest och socialfobi kan en behövd utredning bli något de undviker även om de skulle få en diagnos på papper, så för mig så är det självklart att man kan ha god kännedom att man har en diagnos men inte gjort någon utredning, för mig som inte gillar att prata om mina problem blir utredning något som skjuts upp och förträngs, speciellt eftersom de vill involvera föräldrarna i utredningen.
Jag avskyr när folk skämtsamt skriver typ ”känner mig manodepressiv, hahaha” eller ”är fan typ bipolär?” i något inlägg som beskriver hur knasig hens dag har varit. Som att det är något att driva om, fattar ni? Så irriterande.
Håller med. Har schizofreni och säger man det så ändras ens syn på en.
Och när folk skämtar är nog lite schizo.
Alltså de blandar ihopa det med personer med en annan diagnos de gar bog kollat för mycket på film som gett en missvissande bild av schizofreni. För jag tror knappast de menar när de säger är nog lite schizo att de hör röster hallucinerar får vanställningar och hamnat i psykosor. Sen märker jag att vissa diagnoser mer acceptabelt en andra tex skulle bli helt annorlunda bemöt med en annan diagbos en schizofreni.