Allt som jag innan tyckt var kul är nu oerhört krävande och ångestframkallande.  Att gå upp ur sängen och gå till jobbet är en kamp. Flera gånger har jag gått upp, klätt på mig, gått ut ur huset men vänt och gått hem igen pga ångesten. Jag kan inte svara på viktiga e-mails eller sms, det är som om min hjärna har glömt bort hur man formulerar ord.  Jag orkar inte träffa mina vänner för att allt jag kan tänka på är hur sämst jag är. Att jag är inget i jämförelse med de. Jag är deprimerad och det suger.

Det finns mycket jag vill göra men antingen har jag ingen ork att utföra något, ligger i sängen flera dagar i streck. Eller så ältar jag och tänker destruktiva tankar om mig själv. För jag kan väl aldrig åstadkomma något bra? Det tär på en. Att ständigt kritisera och trycka ner sig själv. Men jag fick nog och slutligen bestämde mig för att söka vård. Även om det tog ett tag innan jag samlade på mig tillräckligt med mod och ork att göra det.  *klappar händerna*

Ärligt talat det som drev mig att söka hjälp och prata med någon, är tanken på att aldrig mer behöva känna att jag inte borde existera. Att lyckas känna riktig glädje och kunna tänka ”YAS JAG ÄR BÄÄÄÄÄST ” om mig själv och tro på det 100%. Fatta hur underbart det skulle vara att faktiskt orka leva och må psykiskt bra.   Im not gonna lie, det är tufft att gå på dessa träffar och jag är långt ifrån att må okej. Jag kämpar på helt enkelt. Vissa dagar går det bättre, andra dagar funkar det inte alls och det är också okej. För jag vet att jag kommer klara detta. Jag har ju kommit såhär långt.

I guess det jag vill säga med detta inlägg är att det är värt att söka hjälp för sitt mående, alla förtjänar att må bra, psykiskt och fysiskt. Det går att vända sig till sin vårdcentral eller ungdomsmottagningen för att få träffa en kurator/psykolog att prata med. Och ja, jag kommer skriva om mitt mående oftare här, helt enkelt för att det inte känns bra att hålla allt detta inom mig.

Ta hand om er <3

TW: psykisk ohälsa

Jag är trött på att må såhär, att vakna upp mitt i natten pga ångest, att inte kunna gå upp ur sängen, att inte känna något annat än självhat. Att inte kunna göra något jag tycker är kul, som att t.ex. blogga eller träffa vänner, för rädslan att förstöra det eller att inte vara tillräckligt bra. Antingen suger allt eller så känner jag absolut 0. Och varje gång det ljusnar och jag tänker ”nu kommer det bli bra” så sjunker jag under ytan igen och det börjar om. Jag går sönder.

Att jag har mått såhär är inget nytt för mig. Men jag kan inte fortsätta må såhär. För, ärligt, jag minns inte sist jag kände riktigt lycka. När jag senast inte inte tänkte destruktiva/negativa tankar. Jag är trött på att känna mig osäker, på att kritisera varje grej jag gör. Jag är trött på stirra på mina selfies och peka ut ”fel” i mitt ansikte eller stå framför spegeln och känna inget annat än avsky för mig kropp. Jag är trött på att jag lever på bekräftelsen jag får av andra.

Så jag har sökt hjälp. Det var verkligen inget lätt beslut att ta, dels av anledningar jag inte vill nämna här, och dels för att jag inte vill träffa någon som istället för att fokusera på mitt mående och att hjälpa mig, kommer fokusera på min bakgrund och applicera sina rasistiska föreställningar på mig (hänt mig innan). Men jag vet att om jag inte tar tag i det så kommer jag explodera. So I’m doing it. Hur svårt och jobbigt det än kommer vara. Jag ska, inshallah, må bra igen.

But why am I sharing this with u guys? Vad är meningen med detta? Jo, jag skriver det här extremt personliga inlägget för 1. Mig. För att jag behöver få ut det här. För att jag behöver hjälp och stöd. 2. För att jag har skrivit och raderat det här inlägget så många gånger pga skam, men jag tänker inte förminska eller dölja hur jag mår för andra människors skull, not anymore.

Eftersom det är  world mental health day idag vill jag lyfta upp lite saker angående psykisk ohälsa som vi behöver tänka på.

Det är inte okej att förminska eller skämta om depression, ångestattacker, självskadande beteende, självmordstankar mm. Som att t.ex. säga  ”vädret gör mig deprimerad” , något som man får höra väldigt ofta, när man egentligen menar ”vädret gör mig ledsen”. Ursäkta mig men depression är en allvarlig sjukdom inget som beskriver hur en känner angående vädret, läxor eller liknande. Skämta inte om personer som skadar sig själva, säg inte att personer som har självmordstankar är själviska och bara tänker på sig själva, och säg aldrig till någon ”Ingen kommer älska dig om du inte älskar dig själv” för jag lovar det finns inget tröstande i det även om det kanske var syftet med att säga så.

Vi måste sluta förminska psykiska sjukdomar . Vi måste våga prata om psykisk ohälsa. Vi måste sluta skuldbelägga personer som lider av psykiska sjukdomer. Att må dåligt är inget som man ska behöva skämmas för och dölja. Om du märker att någon i din närheten mår dåligt, stötta hen och försök få hen att söka hjälp, ifrågasätta inte personens mående. Det finns hjälp att få och det finns människor som bryr sig. Man är aldrig ensam även om det känns som det.