Nu har jag återgått till vanliga rutiner och läser både en facklitteratur och en skönlitteratur i veckan, den här veckan blev det desa:

I facklitteraturhörnet har vi Frekvens av Penny Peirce. Väldigt intressant om kroppens egna vibration och energifält. Hon beskriver att det finns mer än det vi bara i kan se, i luften runtomkring oss skickas det ständigt ut vågor av olika slag. Hon går in och beskriver det elektromagnetiska spektrumet väldigt grundligt, vidare till hjärnans vågor och hjärtats slag. Sen sätter hon det i samband med att vi är energi, vi äter energi, vi skapar energi, det är alltid en pågående rörelse i vår kropp, våra känslor skapar energi, stress påverkar din energi, nedstämdhet påverkar, saker utifrån påverkar etc. Med allt det i bakhuvudet ska vi försöka känna in vår egen frekvens och hur vi vibrerar i vår kropp, då ska vi kunna känna av om vi ligger fel och lära oss stämma in oss själva rätt. 

Jag tycker att boken är väldigt intressant, när jag blir stressad kan jag känna min kropp vibrera, men jag förstår att den inte är till för alla om man tex inte är intresserad av kroppens egna känslor och energi, det kunde jag se när jag öppnade boken och någon hade klottrat detta på förstasidan:

Så utöver den läser jag också Michèle Lesbre’s roman Den röda soffan. Det är en liten tunn sak på strax över 100 sidor, handlar om Anne som ger sig ut på den transibiriska järnvägen för att leta upp en gammal vän som flyttat till Bajkalsjön, men som inte har hört av sig på ett tag. Hon undrar vad som hänt, men märker under resans gång att målet för resan blir mindre viktigt då det istället blir en resa för henne. Hon pratar mycket med andra, tänker mycket och minns, hon börjar släppa tankarna fria och hittar något i sig själv. 

Jag gillar korta noveller, jag tycker det är imponerande att de kan få in så mycket information och känsla i ett så litet verk. Det behöver inte vara en tjock bok för att det ska vara accepterat som riktig läsning. En liten kort anekdot kring när jag lånade bokan; Hittar den på pockethyllan och frågar min kollega i informationsdisken om hon har läst den, jag ska då försöka uttala den franska namnet på författaren Michèle Lesbre och misslyckas totalt, slaktar det franska uttalet. Vad jag inte vet är att framför henne står en kille från Frankrike som precis fått ett lånekort. Han börjar skratta åt mig och jag tänker först ??  när han gått och jag fått förklarat att han var fransman, ja då skäms jag. Typiskt att enda gången man ska uttala något franskt så råkar det av en händelse vara en fransman i närheten – som skrattar.