Mitt återfall i Lund

12:54 4 Nov 2019

B: Finns det plats i bilen för ljusen?
Jag: Ljusen?
B: Ja, vi måste sälja ljus för att ha råd med  klassresan.
Jag: Ja, det klart. Ta med dom. Jag står utanför skolan 12:15!

Fy fan. Klassresa. Känns nästan lite barnarovigt. Smaka på ordet. KLASSRESA. Alltså inte en sån klassresa jag gjort (äh).  En sån till Italien man gör med skolklassen. Nåväl. 

Jag skulle ner till mejeriet i Lund och köra stand up på ett evenemang anordnat av P3 som heter “P3 älskar” och tänkte att det kunde vara mysigt om B följde med. Vi hade ändå träffats i över en månad men visste inte riktigt vad status på vår relation var så det var lite av en chansning. 

Jag tar mod till mig och frågar. Han vill! Jag blir glad! Jag vaskar min tågbiljett och vi dundrar ner i mammas cabriolet. (tack alla följare som köpte den till henne!)

B sover mest under resan men jag njuter av att titta på honom och blir plågsamt självmedveten om mitt fåniga nykära flin i backspegeln när jag kliar honom i nacken. Han ser ut som en…jag vet inte om han skulle uppskatta en beskrivning av hans yttre men men barely legal hade varit hans flik på gaytube om vi säger så. 

I övrigt en otroligt fin, varm och bedårande person. Intelligent, ödmjuk, omtänksam, rolig, woke, vegan. Bra värderingar och bra hårfäste. What’s the catch?

Han vaknar ur sin tonårsnap just när Brilliant Disguise (från bossens skilsmässoplatta tunnel of love) spelas på den burkiga bilstereon. Jag kan inte låta bli att lite förläget snegla på honom när jag sjunger med i raderna: 

I wanna read your mind to know 
just what I’ve got in this new thing I’ve found
So tell me what I see When I look in your eyes
Is that you baby
Or just a brilliant disguise

P3 älskar är vad det är men jag har den goda Garplind och B där och jag känner mig fan försiktigt mini-lycklig när jag går av scenen och ännu en gång lyckats undvika att totalbomba.

Jag är ung (well). Jag är snygg (well). Jag är rolig (well). Jag är LIT (WELL). Jag har en otroligt snygg och ung dejt (inget well tbh).

Jag börjar nästan tillåta mig att känna mig lite kär? Livet nosar på att leka fanimej. Till och med cringens urmoder fotoväggen och kufarna som på riktigt vill ta bild med p3-profiler känns kul!

Dagen efter är vi lite möra och bestämmer oss för att stanna en natt till. Vi tar in på Grand och unnar oss. Vi blir uppgraderade och vi gör rent David Borgskt kaos med Amex-räkningen. Vad fan, vi två kanske aldrig mer kommer vara i Lund tillsammans igen, försöker jag försvara mitt Bertil Hultiga beteende med att säga. 

Säg inte så, säger han. 

Little did I know. 

Lund lockar så gott det kan men vi ligger mest på rummet och njuter av varandra. En vän messar. “Är du kär?” Jag svarar med en bild på oss i sängen och en sval analys som vore det en indexfonds 10 års-horisont jag bedömde:  “Tror det kan bli problematiskt på sikt med ett decennium emellan oss men i skrivande stund känns läget stabilt.” Som att jag liksom ville brasklappa lite med vetskapen om att kärleksmarknaden är den mest volatila av alla.

Framåt 22 börjar vi känna oss rastlösa. Ska vi se joker? Barhoppa? B får “snaps” eller “snappar” hur säger man? Skit samma, han får ett meddelande av ett gammalt ligg som bor i Lund via appen Snapchat. “Sov hos mig ikväll!” “Kom på fest!?” 

B är tveksam men av “snapen”  att döma ser festen “lit” ut och jag tänker att det KAN vara roligare med hemmafest. Större chans att träffa fans am i right?

Jag föreslår att B ska fråga honom, vi kan kalla honom F, om vi båda får komma på festen men också att han ska vara flörtig och insinuant så att F tror att dom ska få till det ikväll för att F ska ha incitament att bjuda oss till festen. Jag hör mig själv säga “Fråga om han är kåt!”. Mycket kan beskylla mig för men en BRA människa är jag INTE. B är tvek men jag övertalar honom. Kom igen! Det blir kul!

Vi tar en uber till festen och F är direkt lite kladdig på B men jag har det liksom inte i mig att pissa revir så jag drar mig undan och observerar lite obekvämt hans närgångna kroppsspråk på lite avstånd.

B frågar om jag är ok. Det är ju VI som är här. Jag är väl inte orolig? Eller obekväm för att nått ska hända med F? Nej, alltså..Eller…Han verkar lite på men om du är ok med det är jag det, försöker jag övertyga mig själv. 

Festen visar sig, efter att några killar med tre flaskor kir i magen avgett några väl valda avgrundsvrål på innergården, lida mot sitt slut och vi blir varse att vi som utbölingar inte under några omständigheter kommer kunna följa med till någon FITTNATION pga deras regler.

Jag beger mig ut i hallen och noterar att B konverserar med F i trappan. Jag går ut. Väntar. 

Tycker det tar tid. Går tillbaka in. Dom är borta. Jag börjar leta. Runt ett hörn ser jag fyra par skor vars horisontella placering bara kan betyda en sak. Jahopp. Då vart man dumpad. B ligger på F på en säng och jag ser inte exakt vad som händer men jag har en känsla av att dom inte viskar om betydelsen av andra delen av första versen i Brilliant Disguise. 

Mörker. 

LITE samma känslan av oåterkallelighet som när någon dör. Jahopp. Det var det. 

Sårad. Sviken. Förnedring. Förödmjukelse. Ilska. Förlust. Skam? Som barn som blivit sexuellt utnyttjade typ? Man känner sig skyldig för att man LÄT det hända? Känner mig dum. Hur kunde jag tro…? Naiv. Självförakt. Vi skulle ju playa F?

There’s a joke here somewhere and it’s on me.

Orkar inte bära alla dessa känslor själv. “Måste” DELA. Den inre contentradarn går oundvikligen igång. Blir för en kort sekund lite upplyft när jag inser att det här är inte svinsvagt utehåll! 

Sagt och gjort. När jag känt klart efter 2,4 sekunder tar jag en bild på turturduvorna och lägger ut på instastory. Äntligen fick jag använda “Jahopp då vart man dumpad i sin rätta kontext!

Jag lägger sen ut B:s sms och “glömmer” blurra hans namn. Ja, jag vill absolut hämnas. Jag vill dela smärtan med ER men jag vill också såra honom på något sätt. Insta är mitt enda vapen. Väldigt inne med uthängningar dessa dagar också am i right ladies? 

Fick bra content på löpande band av B så det var ju ett självskrivande content-piano.. Mest minnesvärt: “F strulade med alla ikväll. Det var verkligen inget speciellt.” 

Mörker. Vill. Ta. Sönder. Allt. 

Vet ju egentligen att det inte är värt att ta sönder allt för en bortskämd 19-årig brommakille men där och då. Där och då. Kortslutning. 

Tillbaka på grand. En stor stark i baren för 85 kronor. Har sinnesnärvaro nog att skämta om påtår ingår för att markera mot priset. Story i hissen:  Öl i handen. Text: “Bra för mitt ego – Kanske sämre för levern”. Ut på insta och fiska efter kranar i Lund. 3 gram verklighetsflykt asap tack!! Får massa tips (folk är SÅ hjälpsamma!) och får napp men i Malmö. Orkar inte rodda med logistiken så nöjer mig med lite lokal E. 200 styck? Det var dyrt! Ta 10 så får du dom för 150 / styck? Taget!

B kommer till rummet och jag hör mig själv med iskall stämma be honom ta sina tillhörigheter och gå ut ur rummet och mitt liv när han ändå är på fötterna. 

Han går. 

Efter ha sopat i mig en campo viejo, fyra starkpang och en stram och elegant rubinröd nebbiolo under ett maniskt femtimmarsrunkrace strösslat med mer dickpics på grindr i region skåne än vad Sandhäxan strösslar parmesan på grilled cheesen sväljer jag två strama rubinröda E och somnar på en manglad kudde av seratonin och självförakt. Det sista jag känner innan jag somnar är kärlek. Känslor är trots allt bara kemi i hjärnan.

Varför dela allt detta? Hämnd? Ett rop på hjälp? Oversharing? En frisk fläkt i det tillrättalagda flödet? You be the judge. 

Dagen efter mår jag sjukt nog som en prins (lite skam i det också tbh?) och bränner av 60 mil till 12 avsnitt av nån pretentiös amerikansk podd om pengar och miljö jag inte tänker namnge (då man inte vill vara en person som namedroppar amerikanska poddar) och Tunnel Of Love på repeat. Jag drabbas av Brilliant disguise nu. 

Jag kör en omväg via Bromma och lämnar ljusen utanför hans familjs femtonmiljoners-villa. 

Klassresan. 

Nu har det gått en vecka och jag slickar såren hemma hos mamma i Gröndal. (Vad fan ska jag göra när hon inte längre finns?) Om tre timmar jag ska jag träffa B på Waynes Coffe och prata lite. Imorgon ska jag nog gå på 12-stegs-möte. Allt ordnar sig?

 

20 kommentarer | “Mitt återfall i Lund”

Skriv kommentar
Tillbaka upp
  1. Lovisa skriver:

    Fredrik! Jag följde kalabaliken i realtid från soffan. Satt och uppdaterade min instagramapp nästan maniskt för att inte missa en sekund. Jag vet inte varför. Var det för att det kändes JUICY – att följa ett drama utan att behöva vara en del av det? Eller kanske äktheten. Rysningar av både väl- och obehag till filmen när du bad honom lämna hotellrummet. Jag vet inte vad det var, men jag kan utan att fundera säga att det var det STARKASTE jag sett på sociala medier. Ett otroligt avbrott i den putsade tillvaron. Och nu har du börjat blogga här – kan inte bli annat än succé. Du har sedan din sommar på sjukhuset varit min absoluta favoritperson på internet, och jag vill bara säga tack för det.

    1. fredriksoderholm skriver:

      heart emoji heart emoji heart emoji

  2. Frida skriver:

    Kram då

  3. Julia skriver:

    Skulle skriva en kommentar men så hade Lovisa redan lagt ut exakt alla orden så fint. JAHOPP.

    Nejmen, tack för din äkthet och ditt berättande. Också ett försiktigt tack för att du (eventuellt) återuppväckt blogg-formatet till något värt att läsa.

  4. Yasmine skriver:

    <3

  5. S skriver:

    Din podd var extremt bra pepp när jag blev nykter – 5 månader nu och livet har aldrig varit bättre! 👏

  6. Chica skriver:

    Ge inte upp. Det nyktra livet är värt att välja. Tror på dig/chica

  7. - skriver:

    Alltså du är ju helt galen? Snälla sök hjälp??? För din egen och andras skull

    1. fredriksoderholm skriver:

      det finns GOTT om mammabloggar med träningspepp och tips hur man blir en framgångsrik entreprenör om det är för mycket för dig att ta in ofiltrerade opolerade riktiga känslor:)

  8. F skriver:

    Gå på mötet. 12-steg inte med B. 19-årig valpmjölk är inte mkt att hälla ner sig för. Ett rop på hjälp? Oversharing? Du har ju varit manisk i månader. Behöver du verkligen bevisa det i ytterligare ett medium? What’s next? Fredrik Söderholm vräker ut sina mesiaskomplex via Swishappen. Det kostar dig en krona men din trasiga själ kanske får en liten tumme upp!? Hem, kan man få lajks på swish….?

    1. B skriver:

      Preach!

  9. B skriver:

    Shout out till Della Q

  10. Nils skriver:

    Fakking kärlek till dig Fredrik.
    Har haft så jävla många liknande tillfällen.
    Dels just en otroligt liknande situation i Lund, kan känna ångesten i bröstet fortfarande.
    Är inte att betrakta som ”ren”, men det är väl bara att jobba på det eller något.

    All kärlek. Du är bäst.

  11. Jesper skriver:

    Hej,

    Jag var inte med på festen, men jag bor i korridoren. Jag minns LTH-porjkarnas guttorala läten, men också hur någon ryckte i min dörr när jag skulle gå och lägga mig.

    > Mörker. Vill. Ta. Sönder. Allt.

    Så, P3-profilen Fredrik Söderholm… Var det du som tog sönder våra fina nykarvade pumpalyktor?

    Vänliga hälsningar.

    1. fredriksoderholm skriver:

      nej jag gick bara därifrån och tog sönder min karriär och seratoninsynapser istället.

  12. Amanda skriver:

    Håller din rygg.
    Delvis för att jag känner igen mig i dig, droger dämpar smärtan så effektivt, just då och det är allt som krävs.
    Mest för att jag älskar dig i Tankesmedjan. Din prata om att MJ:s offer borde vara tacksamma att de blev avsugna i ett slott istället för i en smutsig gränd är episk. Berättar ofta om den och nämner dig då.
    Ja, du är en fuck up, men vem fan är inte det?

  13. S skriver:

    Folk slår på filmer om liv som går sönder innan de sätts ihop, men vägrar att erkänna att det finns på riktigt. Kritik om att du var för öppen tas då med en näve extra jod.

  14. Johanna skriver:

    Hej Fredrik, jag läste att de är trötta på dig i tankesmedjan. Synd att det är du som gör de bästa satirerna… ganska tråkigt när du inte är med. Men förstår att de är trötta på dig, konkret kritik som du kanske kan försöka ta åt dig. Bättra dig. Men det kan du inte. Du har tydligen inte kommit till vändpunkten. Konstigt egentligen, jag förstod att du vart nära döden. Du fortsätter att använda samma strategi vid besvikelser som tidigare. Jag känner för väl igen det. Du måste lära dig att göra något annat, att ha en annan utväg när känslorna blir för jobbiga. Annars kommer du ta kål på dig själv. Men tack för att du delar med dig, skönt att veta att man inte är ensam. Jag har dock hittat en utväg bort från det extremt destruktiva och det kan du också. Lycka till 🙏

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp