1. Tre skönhetsprodukter som (på riktigt!) passar alla
Vår skönhetsbevakning fortsätter att glänsa! Denna vecka tack vare Annahita Yazdis perfekta text om produkter som borde vara holy grails för samtliga. Är numera i gigantiskt behov av By Terry-pudret eftersom jag har lika gigantiska problem med att folk ständigt ropar glåpord efter mig på stan för att jag har så uppenbart knastertorr, hårdpudrad hy. Startar en insamling här och nu!

”The devil is, som vi alla vet, in the details.”

2. Litteraturenkäten: Martina Montelius
Som alla som har varit i närheten av mig i längre än, säg, femton sekunder, vet är jag praktiskt taget besatt av Martina. Jag lyssnar slaviskt på Lunch med Montelius och drömmer om att få vara både hennes och Gunilla Brodrejs bisittare i samtal om diverse åldrade kulturmän de är kära i, böcker och anekdoter om livet på Teater Brunnsgatan Fyra. Därför så glad att hon fick göra vår litteraturredaktör Elis Burraus egna litteraturenkät! Sneak peek på ett geni:

”Tankar kring författarens offentliga roll: 
Den är ett nödvändigt ont. Men ibland finns det smågodis utanför tv-studion. Det är ett plus.”

3. ”Vi måste prata om den afroeuropeiska identiteten”
Valerie Kyeyune Backström briljerar precis som vanligt med sin klokhet och sina insikter om världen i allmänhet och ett Europa i efterdyningarna av en katastrof i synnerhet. Hur tacksam är man att man får ta del av denna människas hjärna varje vecka, huh?

”Som att det i Frankrike inte finns lika tydliga strukturer om vem som har ordet, vem som får äga sin egen beskrivning, vem som får tala och vilka som blir omtalade, om ens det.”

4. ELLE-galans vinnare: Kenza Zouiten, Borås Textilhögskola, och Malin Buska
Tidigare nämnda stjärnpraktikant Daisy var på ELLE-galans pressfrukost och intervjuade några av de som vann pris. Blev särskilt förtjust i Malin Buska som vann Årets bäst klädda kvinna, äkta sweetie med så pass god smak! Bara detta sanna:

”Jag tycker om modeskapare som försöker förstå sig på kroppen.”

5. Lana Del Rey – Wait For Life
För en person som jag, som börjar gråta så fort Lana Del Rey gör något nytt (Töntigt! Antagligen problematiskt! Någon gång ska jag släppa henne!), var ju detta tacksamt för tårkanalerna. Svante skrev som vanligt mycket fint om vad som egentligen är en singel från producenten Emile Haynie, men som jag ivrigt kommer fortsätta låtsas är ett smakprov från hennes egna kommande skiva. Never not utrustad med min Ultraviolence-tygpåse, vet inte om jag ska skämmas eller icke över detta faktum.

P.S. Sen var det ju veckan av både wrapsemlan och det så kallade #annabookgate, men det lämnar vi därhän, va?