Alla bilder: Niklas Alexandersson.

Jag såg äntligen Cirkeln igår! Som vanligt var jag skamligt försenad, med tanke på att jag har dyrkat böckerna sen de kom. Kollade precis upp när de kom och chockades över min egen ålder. Men nog om den nu.

Observera: som alltid när man vill säga något av värde om en film kommer den att spoilas. Om du vill se filmen eller läsa boken först, varsågod att återkomma när du är klar.

Det är otroligt mäktigt att äntligen få se svensk fantasy på bio. Att vi var tvungna att ge oss till tåls till år 2015 innan det skedde vill jag helst inte prata om, men allt är glömt och förlåtet nu. Särskilt som det första vi får se är något så magiskt som svensk fantasy om unga tjejer. Men jag kom på mig själv med att liksom inte vilja acceptera att det var en svensk film, just för att det var så pass bra.

Bäst: Vanessa. Vilket jag knappt vågar säga eftersom jag och skådisen har för många gemensamma vänner på Facebook (ja, jag kollade). Men hon personifierar liksom allt jag älskar, även i böckerna, det vill säga den extremt snygga snälla fjortisen, för alltid min favoritkaraktär och favoritperson i verkligheten. När Ida skriker ”dig får man ju könssjukdomar bara av att titta på” till Vanessa, då kände jag bara att fyfan, jag vill rädda alla tjejer som det skriks så åt. Och buildupen mellan Vanessa och Linnea, kan inte prata om den utan att bli tårögd men om ni inte har läst böckerna än så grattis, you’re in for a treat.

Mer bäst: Dialogen. Apropå citatet ovan, alltså. Allt är inte perfekt, nej, men stora delar av dialogen mellan häxorna är så otroligt verklighetstrogen och sann, vilket man så smärtsamt sällan får känna i svensk film. Sara Bergmark Elfgren och Levan Akin kan sina ungdomar, det är så uppenbart.

Ännu mer bäst: Detaljrikedomen. Saker som att när Anna-Karin kastas mot väggen i matsalen i slutscenen landar hon i en korg med knäckebröd. Att Vanessas mamma och mammans (vidriga) kille har en hög golvhylla i smide för sin bib bredvid köksbordet. Eller att häxorna blandar serum för att oskadliggöra demonernas välsignade i en Carte d’Or-glassförpackning. Så subtilt roligt och igenkänningsmaxat.

Mest imponerande: Ovan nämnda ovilja att fatta att detta är en svensk produktion. Det var så mycket av själva fantastiken som höll internationell nivå, så hög läskighetsfaktor trots att det uppenbarligen i första hand är en film för ungdomar, så snyggt skräckfilmat. Dessutom älskade jag att se helt vanliga svenska skådisar spela i något så uppenbart övernaturligt – det är liksom inte varje dag Sverrir Gudnason magibrottas med en tonårshäxa i mjukisar på vita duken.

Sämst: Att jag är inte lik Ruth Vega Fernandez, även känd som jordens vackraste människa. Mitt biosällskap påstod att jag var det, men de tycker att jag är lik alla som har page.

Innan jag slutar babbla skulle jag bara så gärna vilja nämna kysscenen mellan Minoo och Max. Det var fan internationell nivå på den också – hans tag om armbågen, hennes långa blinkning, örsnibbsgullandet… Sådär ser inte kyssar ut i svensk film. Och som alltid när det gäller lärar/elev-historia vill jag ha… mer lärar/elev-historia. Men som alltid när det gäller häxor och unga tjejer som väljer varandra vill jag hellre ha det. Ryste i hela kroppen när hon sa nej till Max.

Se den om ni gillar livet. Nu ska jag återgå till att fundera på vem i min närhet som kan tänkas vara demonernas välsignade, eftersom det är skrämmande uppenbart att jag är född häxa. Mottar gärna tips, tack.