Vad man kanske inte tror om mig när man läser denna blogg är att jag, hör och häpna, har andra intressen än amerikanska a-kändisar. Ett av dem råkar vara sci-fi.

Därför är jag väldigt glad att Andrée Wallin, som vår tidigare praktikant och nuvarande Malmöredaktör Hateff har intervjuat här, har gjort en kortfilm som ett, är sci-fi, två, är postapokalyptisk, och tre, är svensk. Så spännande! Den är bara sexton minuter lång, vilket förstås förhindrar djupgående karaktärsutveckling och egentlig handling, men alltså, den är otroligt snygg. Kolla själva.

Filmen i sin helhet går mycket bra att se här, ihop med en intervju med skaparen. Gör det genast, nördar.

/swoonar över tanken på ett gigantiskt ufo/militärbas beläget bakom Stadshuset

Alla bilder: Niklas Alexandersson.

Jag såg äntligen Cirkeln igår! Som vanligt var jag skamligt försenad, med tanke på att jag har dyrkat böckerna sen de kom. Kollade precis upp när de kom och chockades över min egen ålder. Men nog om den nu.

Observera: som alltid när man vill säga något av värde om en film kommer den att spoilas. Om du vill se filmen eller läsa boken först, varsågod att återkomma när du är klar.

Det är otroligt mäktigt att äntligen få se svensk fantasy på bio. Att vi var tvungna att ge oss till tåls till år 2015 innan det skedde vill jag helst inte prata om, men allt är glömt och förlåtet nu. Särskilt som det första vi får se är något så magiskt som svensk fantasy om unga tjejer. Men jag kom på mig själv med att liksom inte vilja acceptera att det var en svensk film, just för att det var så pass bra.

Bäst: Vanessa. Vilket jag knappt vågar säga eftersom jag och skådisen har för många gemensamma vänner på Facebook (ja, jag kollade). Men hon personifierar liksom allt jag älskar, även i böckerna, det vill säga den extremt snygga snälla fjortisen, för alltid min favoritkaraktär och favoritperson i verkligheten. När Ida skriker ”dig får man ju könssjukdomar bara av att titta på” till Vanessa, då kände jag bara att fyfan, jag vill rädda alla tjejer som det skriks så åt. Och buildupen mellan Vanessa och Linnea, kan inte prata om den utan att bli tårögd men om ni inte har läst böckerna än så grattis, you’re in for a treat.

Mer bäst: Dialogen. Apropå citatet ovan, alltså. Allt är inte perfekt, nej, men stora delar av dialogen mellan häxorna är så otroligt verklighetstrogen och sann, vilket man så smärtsamt sällan får känna i svensk film. Sara Bergmark Elfgren och Levan Akin kan sina ungdomar, det är så uppenbart.

Ännu mer bäst: Detaljrikedomen. Saker som att när Anna-Karin kastas mot väggen i matsalen i slutscenen landar hon i en korg med knäckebröd. Att Vanessas mamma och mammans (vidriga) kille har en hög golvhylla i smide för sin bib bredvid köksbordet. Eller att häxorna blandar serum för att oskadliggöra demonernas välsignade i en Carte d’Or-glassförpackning. Så subtilt roligt och igenkänningsmaxat.

Mest imponerande: Ovan nämnda ovilja att fatta att detta är en svensk produktion. Det var så mycket av själva fantastiken som höll internationell nivå, så hög läskighetsfaktor trots att det uppenbarligen i första hand är en film för ungdomar, så snyggt skräckfilmat. Dessutom älskade jag att se helt vanliga svenska skådisar spela i något så uppenbart övernaturligt – det är liksom inte varje dag Sverrir Gudnason magibrottas med en tonårshäxa i mjukisar på vita duken.

Sämst: Att jag är inte lik Ruth Vega Fernandez, även känd som jordens vackraste människa. Mitt biosällskap påstod att jag var det, men de tycker att jag är lik alla som har page.

Innan jag slutar babbla skulle jag bara så gärna vilja nämna kysscenen mellan Minoo och Max. Det var fan internationell nivå på den också – hans tag om armbågen, hennes långa blinkning, örsnibbsgullandet… Sådär ser inte kyssar ut i svensk film. Och som alltid när det gäller lärar/elev-historia vill jag ha… mer lärar/elev-historia. Men som alltid när det gäller häxor och unga tjejer som väljer varandra vill jag hellre ha det. Ryste i hela kroppen när hon sa nej till Max.

Se den om ni gillar livet. Nu ska jag återgå till att fundera på vem i min närhet som kan tänkas vara demonernas välsignade, eftersom det är skrämmande uppenbart att jag är född häxa. Mottar gärna tips, tack.

Som vanligt är jag lite för sent ute med detta: att tipsa om oerhört mäktiga Girlhood. Har velat se den i hundra år och gick till slut i helgen, och det var en jävla tur. 

Jag har alltid så svårt att skriva om kultur som jag bara tycker är genuint bra. Men allt i Girlhood, om franska Marieme som blir till Vic i sitt nya tjejgäng, var bara så fulländat: samtliga skådespelare, platserna, fotot, musiken (musiken!!!) och en skildring av unga tjejers vänskap som jag fan nästan aldrig har sett på film tidigare. Särskilt inte när det gäller unga afroeuropeiska tjejer, vilket vår Valerie Kyeyune Backström skrev extremt bra om här.

Nåja, det enda jag kände var att den hade kunnat sluta en halvtimme tidigare än den gjorde (typ när de var på hotellrummet en andra gång, för redan frälsta). Men alltså, kolla, hur starka är inte bara dessa stillbilder från filmen?

Och gud, då har jag inte ens berättat om scenen där detta bande de filles dansar i ett blåtonat hotellrum till Rihannas Diamonds, tveklöst en av tiotalets hittills starkaste poplåtar (ihop med Chandelier, minns ni?). Jag grät! Jag har förvisso skamligt lätt att gråta till film, men ändå.

För Stockholmsbor kan jag rapportera att den går på Zita fram till åtminstone den andra mars, så gå genast! Och då menar jag genast.

Jag ska säga er en sak om Fifty Shades Of Grey. Det ryckte inte i baguetten en enda gång när jag såg den.

Skoja. 

Eftersom jag har levt och andats Fifty Shades den sista tiden – se Femtio nyanser av goth, En natt med min (notera: inte min) älskare på Fifty Shades Of Grey-hotellet, mitt idoga plöjande av böckerna – har jag längtat ihjäl mig efter att se filmen. Jag har lyssnat på soundtracket (vilket genialiskt soundtrack det är), sett trailern lite väl många gånger, och suckat drömskt varje gång jag har sett den rörliga reklamen för filmen i tunnelbanan (”Mr Grey will see you now…”). Missförstå mig inte, jag tycker inte att böckerna är särskilt bra. Men jag har börjat blanda ihop mina egna relationer med Anastasia Steeles, så något gör de ju med mig.

Måste säga att Dakota Johnson, som alltså spelar Anastasia Steele, verkligen har min typ av utseende. Jamie Dornan som spelar Christian Grey, däremot, är disturbingly lik min pappa som ung, vilket gör det lite svårt att ta honom och hans lekrum på allvar. Hans livvakt Taylor är å andra sidan mycket snyggare än vad jag hade tänkt mig. De kanske kan göra en spinoff där han också gillar att ta unga mörkhåriga tjejer till a playroom of his own?

En scen som var riktigt konstig: när de har legat för första gången och Anastasias bästis tittar henne i ögonen och säger: ”Du ser annorlunda ut.” Här är ett dåligt budskap att sända ut till målgruppen Fifty Shades-biobesökare: man kan se på en kvinna om hon har haft sex eller inte! Å andra sidan är det snyggt att de är så noga med att visa att de aldrig ligger utan kondom. Att Christian Grey, enstörig biljonär med grova mommy issues, liksom alltid bär runt på en ifall det skulle vankas sex.

En scen som var riktigt rolig: när Christian Grey strängt påminner Anastasia om de safe words hon måste använda om han går för långt – gul för sakta ner, röd för sluta genast – och sedan tar fram… en påfågelfjäder. Fnissade hysteriskt och fick mitt sällskap att skämmas, inte för första gången under filmvisningen.

En scen som gav mig riktigt mycket blandade känslor: när Christian Grey i slutet av filmen slår Anastasia med ett bälte för att visa ”det värsta” av hans läggning. Asså, nu ska inte jag komma här och tycka, men han har ju ett lädertäckt rum fullt av lådor och anordningar, han kunde väl ha valt något mer representativt än ett bälte? Hemsk scen, dessutom, för att Anastasia verkligen, verkligen inte gillar det hon upptäcker hos honom, det är svårt att se det som något annat än rough sex gone way too far. Men ändå såg han så skrattretande ut när han blundade pilskt och svetten bara forsade ner för hans hals. Fick en känsla av att jag hade hamnat i fel salong och mitt i Bruce Banners förvandling till Hulken.

En uppenbarelse jag fick: Christian Grey är för rik för att hålla sig på marken. Båda gångerna de ska göra något kul ihop måste de vara ovan jord, en gång i helikopter och en gång i glidflygplan. Varför? Har en teori om att jordklotet inte räcker till för Christian Grey, på samma sätt som Anastasia inte räcker till för honom, han måste liksom ha mer, hennes lydnad, kontroll över hennes liv, utsikt över Seattle från tusentals meters höjd. För så rika människor räcker inte ens jorden till. Förvånad över att han inte håller på med rymdkolonisering?

En besvikelse: att jag inte fick se Christian Grey naken en enda gång? Jag hade blivit lovad åtminstone väl valda delar av penis och fick på sin höjd lite, lite könshår (trots att filmen innehåller ganska mycket könshår). Kanske råkade blunda när lil Jamie skymtade förbi. Synd. Något tycker jag ändå att man ska ha för att man står ut med två timmar av klassiska alla-störda killar-man-någonsin-träffat-symptom (allt prat om vad ”normala människor” gör! been there, done that, am I right tjejer), plus pengar och playroom.

Jag ska säga er en sak om Fifty Shades Of Grey. Kommer alltid att minnas vilka trosor jag hade på mig när jag såg den.

Skoja.