Alla bilder: Patricia Reyes/Studio Slobodan.

Har ju helt glömt bort att berätta för er om sommarens stora läsupplevelse! Närmare bestämt en intervju med Little Jinder i Dagens Nyheter, av den geniala skribenten Linus Fremin.

Det jag gillade så himla mycket med den var att den var så otroligt välformulerad. Ja, det var den verkligen.

Jag gjorde ju också en stor intervju med Little Jinder tidigare i somras, om ni minns – tre veckor innan detta DN:s mästerverk kom ut, alltså – men den är inte ens i närheten av den här. Nej, de går faktiskt inte att jämföra. Men vi gör det ändå, tycker jag.

1. DN: ”En torsdagskväll i slutet av maj var Josefine Jinder gäst i Filip Hammar och Fredrik Wikingssons program ’Breaking news’ för att snacka musik, äta prinsesstårtewraps och dricka tequila. Det skulle hon inte ha gjort tyckte somliga tittare. Efter programmet flödade nätet över med hatfulla kommentarer…”

Jag: ”Som en del av marknadsföringen av Krunegård och Jinder på turné var Josefine nyligen med i Filip & Fredriks talkshow Breaking News. Intervjun blev en så kallad ’snackis’ eftersom Josefine kom dit full, shottade tequila, hånade Fredrik Wikingsson och, enligt de stormande tittarna, betedde sig illa.”

Ni ser ju. Inte för att det finns några som helst likheter i dessa meningar, men om det hade funnits några, då hade DN-intervjun verkligen överträffat min med hästlängder.

2. DN: ”Hon pluggade ljudteknik på Paul McCartney-ägda musikskolan Liverpool institute for performing arts.”

Jag: ”[Hon] flyttade till England för att gå på Paul McCartney-ägda musikskolan Liverpool Institute for Performing Arts.” 

Alltså, det är ju inte som att jag myntade begreppet ”Paul McCartney-ägda”. I vilket fall tycker jag verkligen att DN formulerade det bättre.

3. DN: ”I den utforskas den initialt dåliga stämningen mellan den frispråkiga poptjejen och den garvade rockmannen…”

Jag: ”Serien som utforskar den initialt dåliga stämningen mellan poptjejen och rockmannen…”

Fan vad skickligt, det där, att lägga till värdeord som ”frispråkiga” och ”garvade”. Det adderade verkligen till känslan!

4. DN: ”Josefine började göra musik när hon var 16 år, skoltrött och på jakt efter något kul för att få tiden att gå. Hon hängde i skivaffärer, laddade ner musikprogrammet Acid och fick en gammal analog synt av sin styvpappa som hon lärde sig själv att spela på.
– Jag var ute och tjuvrökte cigg och lyssnade på musik, och sedan gick jag in och gjorde ljud, och tänkte att ’det är så här det är att göra musik’.”

Jag: ”Josefine Jinder började själv göra musik när hon var 16 år gammal, ihop med SoundCloud-musikern HNNY som då var hennes skolbästis. Året var 2004 och de hängde i skivaffärer, laddade ner musikprogrammet Acid och lärde sig det utantill, och spelade till slut in en hel skiva. […] – Jag köpte en Juno-2:a, en gammal analog synth. […] – Jag var ute och tjuvrökte svinmycket cigg och lyssnade på musik, och sen gick jag in och gjorde ljud, och tänkte att ’det är såhär det är att göra musik’.

Vilken finess! Som återfinns i DN-texten, alltså! Det kommer helt enkelt inte fram i min intervju, det där självklara, flödande språket. Jag är ljusår ifrån, det är jag.

Sen är det något med hur DN-skribenten har valt sina ämnen! Jag menar, jag pratade också med Josefine om relationen till hennes nyckelharpspelande mamma, vad som hände när hon bytte från att skriva på engelska till svenska, och hur det är att ta plats som babblig tjej i musikindustrin. Om jag ska vara krass pratade vi nog faktiskt om exakt samma saker i våra respektive intervjuer.

Men min kan förstås inte mäta sig. Jag kan omöjligt vinna det här.