Vid det här laget vet ni väl hur snabb jag är på att ”snappa upp” nya kulturyttringar. Ja, jättelångsam, alltså. Nu har jag sett första avsnittet av The Leftovers.

Det hade premiär sommaren 2014. Jag har aktivt ignorerat allt jag har hört och läst om The Leftovers sen dess, eftersom jag tycker namnet är dåligt och eftersom ”namnet är dåligt” är en fullgod anledning till att inte se en serie som alla säger är jättebra. Det kan ha spelat in att jag – nu säger jag det bara – inte gillar Damon Lindelofs serier särskilt mycket. Men igår tog jag mod till mig och såg första (och andra, och halva tredje) avsnittet.

Det var, precis som allt annat Damon Lindelof har gjort, sådär. Jag ägnade mig åt att snapchatta istället. Såhär såg det ut, om ni undrade.

Ska tatuera in ”we don’t smoke for enjoyment, we smoke to proclaim our faith”. På insidan av underläppen. ”Det är för långt”, säger ni? Det är vetenskapligt bevisat att jag har världens största mun. Det får plats.

Ärligt talat, berätta var man köper camotrosor, jag har tänkt väldigt länge på det här.

Observera att jag alltså inte identifierar mig som ”tyst”, ”pisstråkig” eller ”emo light” (eller?). Sur, däremot, kan jag skriva under på.

Började såsmåningom tycka att han var ganska snygg, ändå, han som spelar polischefen. Men erkänn att han ser exakt ut som alla manliga skådespelare i American Horror Story? Ni vet exakt vad jag menar! 

Tre andra jag blev kär i: Nora Durst, Liv Tylers karaktär, borgmästaren. Mest Nora Durst. Om serien kommer handla väldigt mycket om Nora Durst kan jag tänka mig att fortsätta titta.

/Greta ”pisstråkig” Durst