I Air Force One spelar Harrison Ford en president som stannar kvar på det kapade presidentflygplanet för att rädda och hjälpa sina medarbetare (inklusive ett gäng ministrar) och sin familj. Modigt och hedervärt, men som USA:s president har han en plikt att fly i det läget, för landets bästa. Det kanske är filmpresidentens mod och karaktär som Trump gillar? Men rationellt sett är det inte ett bra beslut att stanna kvar. Å andra sidan, om Fords presidentkaraktär inte stannat kvar så skulle filmens skurkar kunnat utöva utpressning på USA eftersom de tog hans familj. Och det skulle kanske i förlängningen varit värre.

Glenn Close spelar förresten vice president i den filmen, vilket kanske var lite före sin tid. Hennes karaktär befinner sig dock aldrig ombord på planet. Jag tycker att filmen är bättre än sitt rykte, även om vissa scener är väldigt översentimentala, som när presidentens dotter kramar pappa och säger att allt ordnar sig. Och skurkarna är rätt endimensionella, som väntat.

Begreppet ”mansplaining” är oerhört nedlåtande och hånfullt. Jag försökte på ett vänligt och sakligt sätt förklara filmens handling i korta drag för de som inte känner till den, och ge en förklaring till hur Trump kanske tänkte.

När någon tuff feminist däremot förklarar för mig på ett otrevligt och lite snäsigt sätt t.ex. varför jag är en del av att upprätthålla de patriarkala strukturerna i samhället så används inga begrepp liknande ”mansplaining” trots att det skulle passa bättre in, för det finns ett så nedlåtande element i hur vissa feminister älskar att känna sig duktiga när de förklarar sådant de är mer pålästa om för ”dumma män som inte har förstått varför feminismen är den enda rimliga hållningen i jämställdhetsfrågan”

(för det är väl så vissa feminister gärna ser på saken, har man en annan åsikt möts man av hån, dryghet eller tystnad, inte saklig diskussion. Jag säger inte att det här gäller alla feminister eller ens en majoritet av dem, men det finns absolut sådana som är lite käftiga. Något som jag inte alls var i min kommentar. Har jag inte ens rätt att yttra mig utan att bli anklagad och hånad med begrepp som ”mansplaining”? Jag gjorde det inte ens på ett överlägset sätt. Jag var ödmjuk.

Jag uttryckte mig rätt försiktigt: ”Det kanske är filmkaraktärens mod och karaktär som Trump gillar?”

Trist att inte kunna yttra mig utan att någon drar mig över samma kam som de män som faktiskt finns som ägnar sig åt att förklara saker på ett stöddigt och nedlåtande sätt. Men det tycker jag inte att jag gjorde. Man har faktiskt inte rätt att behandla mig oförskämt för att jag råkar vara av ”fel” kön. Om man tar åt sig av den text jag skrev och tycker att det är ”mansplaining” så är det kanske en själv som läser in för mycket i det. För jag är faktiskt en väldigt trevlig person som inte försöker trycka ner eller förminska någon. Vilket jag antar att är något som är underförstått i ordet ”mansplaining”. Men ursäkta mig så hemskt mycket om jag utgick från att alla inte känner till grundhandlingen och premisserna i en 18 år gammal actionfilm.

Och nej, jag känner mig inte kränkt. Men lite ledsen och onödigt anklagad. Det här låter förstås klyschigt, men jag skriver det ändå: Män har också känslor. Särskilt sådana män som inte varit s.k. alfahannar utan istället utsatts för sådanas pikar och kukmätning trots ointresse av hela tuppfäktningsgrejen.