Igår så satt jag hemma och gick igenom mina gamla texter från mina skrivmaskiner och allt jag kunde tänka var. Vem i helvete var det som dödade romantikern i mig och varför har ingen sagt ett ord om det. Och när slutade fina saker värda att skriva ner hända.
Har romantiken allmänt självdött eller har vi gemensamt sakta strypt ut den?
Jag fattar att jag varit singel en hel del nu i fem år. Men när stängde jag av mig själv och bara valde att acceptera hur tråkiga alla är. Hur länge har jag egentligen distanserat mig från alla typer av normala känslor och softa häng bara för att jag är rädd för att bli sårad eller för att jag själv är fast i tinderhjulet. Hur länge har jag hängt med människor som är toxic, hur länge har jag tillåtit mig själv att hamna här vuxen och totalt oromantisk. Eller är det för att jag på fem år bara missat på att träffa någon som verkligen tar fram det i mig?
Jag vet inte om det är Tinder som förstört hur vi är med varandra. (Jag personligen har träffat bara tre personer på tinder) Inget av dessa möten ledde ens knappt till sex. En av dom hade flickvän. (japp och han berättade det på dejten jag är fortfarande förvirrad) (nej jag låg inte med killen med tjej vi drack kaffe sen gick jag) Ändå har jag för att typ va med i gänget hängt på dom här apparna och sökt efter någonting som jag TYDLIGT inte hittar eftersom jag inte ens hittar sex där. Och det känns som att alla numera lever genom dm, tinder eller bakom murar då dom raggar och det är så ocharmigt. Även i verkligheten så är det som att nästan ingen bryr sig mer. Det är knappt någon som lever på samma planet längre. Ingen flörtar ute på fältet, allt ska gå snabbt, allting ska vara så jävla chill. Vad jag försöker säga med det här är att jag är gammal och oldschool och jag saknar hur det var då jag gick i högstadiet och telefoner inte fanns jag är en tönt jag vet. Jag är en tant tydligen jag vet. Stäm mig.
Därmed förklarar jag härmed paniken över att hålla allt så jävla casual och dött över. Kan inte folk bara köra lite, leva lite, lära känna varandra levla lite, det måste inte vara seriöst och ni behöver inte förlova er (haha) eller kasta er in i saker. Men fan jag vill bara att folk ska se varandra mer. Fnittra lite. Hångla på gatan, i hallen, på taken. Bete er som att ni är vid liv. Säg saker rätt ut.
Allt detta triggades nog av att min kompis var på dejt. Och innan den här dejten i alla år jag känt henne så har jag väntat på att nån ska va snäll med henne och bra. Och den verkade vara så fin och real och i fem år så har jag bara hört om hur ni ghostar varandra därute och spelar med varandra och stannar med fel personer, är otrogna och hur ingen bara. Är på en dejt med någon som är fin och lyssnar och tar sin tid och sen är vaken sent på natten och längtar efter att äta frukost ihop för att den personen man valt att spendera natten med är någon man faktiskt vill prata med. Och träffa igen. Och för en kravlös sekund utan övertänkande så existerar man bara på en planet med någon annan för en stund. Även om man kanske är ensam igen sen så gör det ingenting.
Jag är för ung och för gammal för att bli bitter och oromantisk och negativ bara för att saker har gått dåligt. Och nu då jag är riktigt glad i mig själv så fattar jag det. Så härmed väljer jag att sluta med det och försöka leva lite i nuet istället. Later loser.
PS när jag läser om den här texten inser jag att jag visst kanske är romantisk. Jag kanske bara har sovit eller så var jag på klubben för sent och missade allt. Eller så är jag bara avis på att min kompis är på dejt, jag återkommer om detta. Och nej jag menar självklart inte att jag ska ut och jaga relationer men kanske borde vi alla bara leva lite som vi gjorde innan någon fuckade upp det för oss
