Idag cyklade jag iväg till sjukan för att ta cellprov från min livmodertapp. Jag var jättenervös. Inte för att jag tycker att det är nåt särskilt hemskt att skreva för ett gynekologiskt yrkesproffs utan för att jag är så rädd att jag av nån anledning ska tappa kontrollen över kroppsfunktionerna och skita yrkesproffset i ansiktet. 

Hon ba ”jag kommer INTE att skära en bit av livmodertappen som många tror, jag kommer bara att gnida de här redskapen mot ditt sekret ett tag” och så visade hon mig nåt som såg ut som en mascaraborste. Jag ba ”i gengäld kommer jag INTE att skita dig i ansiktet” (tänkte jag). Och det gjorde jag inte, inte ens i närheten. Och jag kände ingenting av själva krafset. Min känslolösa lilla livmodertapp och jag är united in harmony.

På vägen hem väcktes kreativiteten inom mig. Jag slogs av en våg med storartade visioner. Kanske är kreativiteten tätt förankrad med stimulering av livmodertappen. Så jag cyklade till en måleriaffär och köpte lite färg och en roller. Sen tycktes kreativiteten dö ut innan jag kommit hem för färgen och rollern ligger kvar i väskan och jag fattar inte vad jag ska göra av det, 60 spänn rakt i sjön. 

Funderar på att tvätta av nån gammal mascaraborste och vispa omkring lite själv för att eventuellt få igång kreativiteten igen.