Jag läste den här krönikan av Hillevi Wahl som handlar om social ångest (metro). 

I krönikan skriver Wahl att även hon kan känna igen sig i människor med social ångest, eftersom:

”När jag var tonåring kunde jag under långa perioder inte öppna ytterdörren, för jag var så rädd för att bli bedömd och bortvald. Jag mådde så dåligt att pappa ringde polisen, och när de till slut kom in i min lägenhet såg jag att pappa stod bakom dem och grät”

Detta gör hon sedan ingen stor sak av. Hon gör faktiskt ingen sak av det alls. Hon kallar det för ”känslighet” och ”blygsel” och fortsätter krönikan som om inget hänt. Medan jag sitter kvar med handen för munnen och tänker ”JISSES vad var du med om egentligen??” och till slut kom polisen in, vadå till slut? Bröt de upp dörren?

Det kom så oväntat. I början av krönikan tycks det vara som att hon ska säga typ ”ja jag känner igen mig i social ångest, jag brukar vara osäker på fester ibland” så grovheten i hennes anekdot tog mig by suprise verkligen.

Hon insinuerar även i texten att hon och fadern har/har haft missbruksproblematik. Så efter att ha läst krönikan: stor kram till Hillevi Wahl.

Bra tips!