I det här inlägget skriver Underbara Clara om sin vän som har svår reuatism och hur glad hon är att hon inte är sin vän. Hon skriver om hur hennes egna (gravid-)smärtor snart är över vilket är en lyx hennes vän inte har. Det måste kännas bra för Underbara Claras reumatismdrabbade vän att känna att hon bidrar med så mycket positivt till sina medmänniskors liv på det här sättet. Ett win-win.
Det får mig att tänka på när jag var på ett gruppmöte en gång där var och en pratade lite om sina erfarenheter och så. Och en kvinna harklade sig och bara ”jag är så himla glad att jag kom hit. För jag trodde att jag hade det illa men flera av er har det ju rent förjävligt. Jag kommer att gå härifrån som en lyckligare människa” typ.
Det är något behjärtansvärt när andras elände skänker folk ödmjukhet inför livet. Det är vackert att få beskåda dessa små ögonblick. Det ger kärlekspirr i magen.
Snart tänker vi i alla fall gå och handla för att göra Underbara Claras recept på isglass.
RÖRELSEGLÄDJE!
tihi, :) ”tack för att jag får dig att må så bra för att du ser mig som en mindre tursam person” typ. Lite äckligt egentligen, den som nu har det allra allra värst, verkligen skitsämst, vem ska den jämföra sig med enligt denna må bra metod?1 En som dog igår kanske??? Justare må bra metoder finns det ju…