Ikväll hade ena barnet massor av frågor om graviditetstest. Hon hade sett nåt på svt play om en kvinna som hade blivit gravid tillsammans med en man som ”hon knappt kände” efter att de gått på ett café och fikat, berättade hon. Kvinnan i filmen hade hittat ett graviditetstest, sen hade det visat två streck, och hon hade börjat gråta. ”Varför började hon att gråta?”

Jag sa att det kunde vara av två orsaker: av glädje eller för att hon blev ledsen. Hon sa att det nog var av glädje. Ja förmodligen. Är man gravid med en man man knappt känner vet man nog inte till sig utav glädje. 

Hon undrade hur man tar ett graviditetstest, för den delen hade filmen så abrupt uteslutit. Jag berättade att man doppar testet i kiss. Hon skrattade och sa ”men varför då? barnet ligger ju inte i urinblåsan!” och jag berättade om hcg-hormonet som kroppen utsöndrar för att man inte ska få mens. 

”Okej. Två streck visar att man är gravid. Så vad betyder ett streck? Att det bara är en halv bebis?”

Och det kändes overkligt att jag har fött dessa två barn som nu låg bredvid mig i sängen och undrade massa saker om barnafödelse. Att jag har tagit graviditetstest, att jag har reagerat på dessa test, att jag har fött dem och även fött fram två stora blodiga moderkakor efter dem.

De frågade om sveda och värk, vilken ställning som är bäst att föda i, och huruvida graviditetstest ens är nödvändiga, ”man märker väl att magen växer”.

Det känns så långt borta det här att jag har varit havandes. Som att det knappt är jag som varit med om dessa saker. Som att det är en dröm som jag knappt kommer ihåg.