Det har inte varit nån njutning direkt att gå på café med ungarna: de har struntat i maten och de har sprungit iväg så att man har blivit tvungen att jaga efter dem med sin beställning utstickande som en cigarr från mungipan.

Jag har av naturliga orsaker undvikit café för det har bara varit pengarna i sjön. Till rätt nyligen. Ja det är ju inte direkt som att vi hänger på café varje dag, men nån gång på helgen sådär. Och det är soft. De äter, de sitter kvar på stolarna och jag kan äta min mat utan att behöva avbryta och rädda nån liten från att typ kasta sig utför en kaj. Jag är så tacksam. Älskar mina barn. Småbarnsåren har varit värd varenda svettpärla, varenda tår.