Bloggkollegan Hannapee har skrivit om vad hon anser vara så kallat ”vanligt hyfs”.
Listan börjar rätt rimligt med att man ska ge plats till äldre, hålla upp dörrar och säga tack. Men sen kommer det här ”att inte säga det som gör någon glad”. Här blir det lite luddigare tycker jag. Blir alla glada av att få komplimanger över en tröja och sin (eventuellt) risiga lägenhet, eller är det något som hon bara utgår från för att hon själv uppskattar det? Eller kan det bero på att hon kommer från en bakgrund där sådant är av vikt?
Jag ogillar uttrycket ”vanligt hyfs” eftersom ”vanligt” indikerar på att ”hyfset” är något allmängiltigt och konstant, eller åtminstone något som ”alla borde veta”. Vem är det egentligen som bestämmer vad det ”vanliga hyfset” består i? Och vad är det som säger att ”alla” borde ha koll på detta?
HannaPee har sin lista, men det är hon ju inte direkt ensam om. Hundramiljoners tusens människor har sina hyfslistor och det finns hundramiljoners tusens nyanser i dessa.
Jag förstår varför folk i byn där jag kommer ifrån plötsligt kunde känna sig obekväma när en sk ”Stockholmare” plötsligt började häcka i trakterna. ”Stockholmaren” var ju så himla ”fin” i sitt sätt, ”trodde att hen var bättre än oss andra” (gissades det, eftersom de tolkade koderna på det sättet antar jag) och det obekväma kan nog ha berott på misstanken att ”Stockholmaren” kanske läste helt vanligt, trevligt, gemytligt byabeteende som ”ohyfsat” och ”ofint”.
Hur många gånger har ni inte hört uttrycket ”bonnlurk”? Eller att folk på landsbygden på något sätt skulle vara ohyfsade och näst intill primitiva? Kanske även lite under IQ-snittet? Jag har hört det jättemånga gånger (tyvärr). Men det betyder ju sannerligen inte att det är så.
Vems tolkning av hyfs är det som får företräde? Tyvärr skulle jag säga att innerstadsbilden av landsbygden/norrland/förorten/whatever får härja rätt fritt i de stora skalorna. Och det är om något ohyfsat tycker jag.
Jag tror att jag hajar HannaPees lista (som för övrigt inte går in till några större djup, den är så att säga harmlös). Jag tror hon vill säga att vi ska vi ska vara så bra medmänniskor som möjligt där vi hjälper varann och gör varann glada på olika sätt, och att saker som frångår detta är irriterande. Men även om jag kan gå med på att vi kan komma överens om en himla massa saker som är trevliga, så finns det dessvärre inget ”vanligt hyfs”.
DU KAN VÄL I ALLA FALL HA HYFS NOG ATT STAVA MITT NICKNAME RÄTT.
oopsi boopsi!
Åååh, jag förstår inte heller det uttrycket, det är bara ett sätt att förminska de som inte tycker som den som nyttjar uttrycket, dvs har vanligt hyfs/bondförnuft (som man säger i min branch).
Det som är rationellt för en sabbar ofta rejält för nån annan, som jag brukar tänka…
Hmm it seems like your site ate my first comment (it was
extremely long) so I guess I’ll just sum it up what I wrote and say, I’m
thoroughly enjoying your blog. I too am an aspiring blog blogger but I’m still new to everything.
Do you have any helpful hints for first-time blog
writers? I’d certainly appreciate it.
Tänker snarare att HanaPees poäng är att folk har en förmåga att vara liiiite för ärliga ibland och att det då kan vara bättre att hålla käft, snarare än att man ALLTID ska komma med komplimanger utan att folk ber om det. ”Har du inget snällt att säga kan du lika gärna vara tyst”, i just det här fallet passar det citatet väldigt bra (även om man givetvis alltid ska ryta ifrån när man blir illa behandlad men nu är det ju inte det vi pratar om här). Att tänka en sekund extra innan, liksom.