För sex år sen såg jag något glimta till i en buske en bit bakom busstationen. Jag stannade cykeln för att se vad det var och det var en halvnött Fred Perry-väska med en halvdrucken flaska vin och en sliten t-shirt inuti.

Eftersom det inte fanns något ID eller liknande i väskan så blev det så att jag adopterade den.

Under dom här åren tillsammans är det nästan som att vi vuxit samman på ett sätt – den ena har knappt synts ute utan den andra. Men nu har jag börjat få inse att vår tid börjar gå mot sitt slut.

Mitt gamla älskade buskfrynd har länge visat tydliga tecken på slitage, men nu har den inte längre bara hål på insidan utan även på utsidan. Det regnar in vatten och det försvinner saker i fodret, ibland för alltid.

Så ikväll beställde jag en ny väska. En likadan.