I somras skrev en bekant till mig på facebook och frågade om graviditstest, jag svarade och sen tänkte jag inte mer på det. Sen häromdan såg jag att hon startat en gravidblogg. Det hade alltså visat sig att hon var gravid – i v27.
Tänk att sånt händer. Och tänk att sånt händer människor som man har träffat. För man läser ju en del annorludna berättelser i tidningar och så, om tvillingar som utveckas utanpå ändtarmen men ändå föds friska och om kvinnor som hostar lite och så ramlar ett barn ut framför den öppna spisen med en pipa i mungipan.
Dock att sånt alltid händer i fjärran länder.
Nyss såg jag den här nyheten på aftonbladet till exempel, och den berättelsen är från indien.
Dock att den inte har ett särskilt gott slut, även om det kanske var en lättnad.
Jag undrar hur jag skulle reagera om jag upptäckte att jag var gravid i v27. Jag brukar rätt ofta drömma att jag är det, och då brukar jag bli jättebesvärad och fundera på adoption.
Nån som varit med om nåt liknande? Mina gravidtieter var rätt vanliga mest. Jag blev gravid, tog test, lät graviditeterna bida sin tid, och så vidare. Klassiskt.
Så sjukt fascinerad av det där, både innan och efter jag provat att vara på smällen. Särskilt nu, efter att jag provat/eller under tiden jag provar; för då blir det ju väldigt tydligt vad många olika kroppsliga brister dom som är med om sånt där typ måste förbise? Jag menar de här kroppsliga grejerna kring en graviditet är liksom typ det enda jag tänker på? Jag måste ha ett sånt tråkigt liv och alldeles för lite att göra blir således slutsatsen
Är det inte oftast en försvarsmekanism? Av någon anledning kan man inte psykologiskt hantera att man är gravid (tex det händer andra pressande grejer i ens liv samtidigt, man har utsatts för övergrepp eller bara att man råkat bli gravid med fel person eller vid fel tidpunkt) och man förtränger alla tankar på graviditet. Tror människan har en enorm förmåga att blockera ut alla möjliga svåra/omvälvande saker som hon inte kan hantera på det sättet. Första gången jag var gravid ”upptäckte” jag det inte förrän i v 16 – fast på något plan visste jag det långt tidigare, men jag ”tillät” inte mig själv att veta det….ja, det låter sjukt. Det är helt omöjligt att i efterhand berätta det utan att framstå som helt galen.
Åh, tycker sånt här är så himla läskigt! Såg en dokumentär för några månader sen på samma tema, fast denna kvinnan hade haft ungen i magen i 46 år: https://www.youtube.com/watch?v=IuDd8R4-i_w
Det enda åt det hållet jag varit med om i verkliga livet var när en kompis fick opereras akut för utomkvedshavandeskap. Hade hon inte tagit ut fostret hade hon dött så småningom tydligen.
Märkligt att såna där nyheter så ofta kommer från Indien; folk som har sin lillebror i magen, föds med arton tår eller har tumörer stora som badbollar i ansiktet. Alltså det måste ju vara lika sannolikt att det händer överallt (möjligen att fattigt folk på indiska landsbygden inte har råd att operera bort tumören innan den växt sig enorm, men det måste ju ska i andra fattiga områden också). Kanske har Aftonbladets Dig-ding värld-reporter koll på nåt extra smaskigt nyhetsflöde från Indien bara.