Jag befinner mig just nu på en av mina favoritplatser i Kungälv, en kyrkogård.

Precis som ett lik egentligen spritter av liv så fort förruttnelseprocessen satt igång, så är kyrkogården en sprudlande och levande plats.

Här kvittrar trastar, träden sjunger och här och där går en och annan människa med en vattenkanna. Gräset är välansat och gravstenarna står på vackra rader. Här finns glada ekorrar och arbetande humlor. Naturen är vild men kontrollerad på en kyrkogård.

Trots att kyrkogårdar används dygnet runt av diverse döda kroppar så är dom sorgligt outnyttjade. Gravplatser vore en perfekt plats för att skaffa vänner till exempel. Man behöver bara fråga vem som dött så är samtalet igång. Ändå går folk hellre på krogen.

Fast jag är inte här för att skaffa vänner. Jag är här för att bara slå mig till ro ett slag och påminna mig om att allt har ett slut (och en fortsättning).