Vi har inte lärt oss att strunta i den som behöver hjälp

11:12 3 Sep 2015

Jag måste erkänna att jag inte hänger med särskilt bra om vad som händer runt om i världen. Jag har väldigt dålig koll på olika krig och kriser som sker runt om i världen. 

Men just nu är den typen av samhällskoll kanske inte det viktigaste, åtminstone inte bland folk i allmänhet. Nu är nog det viktigaste att visa var vi står moraliskt i förhållande till våra medmänniskor. För nu har vi, som ett kollektiv, verkligen chansen att visa vad vi lärt oss sen vi var små: att vi måste ta hand om varandra. För visst är det det som vi har lärt oss? 

För inte har vi väl lärt oss att vi ska se till våra egna intressen och stänga ute den som är i nöd och ber om hjälp? Nej det har vi aldrig lärt oss. 

Jag är rätt självisk och egoistisk, eller om min mor brukade säga: ”egennyttig”, så jag vet hur det är att vara det. Jag vet precis känslan av att vara rädd för att bli utan och därför roffa åt mig mer än vad jag behöver. Jag har gjort det sen jag var liten och jag gör det än idag på olika sätt. Ibland om jag har nåt gott godis till exempel så väntar jag till alla är utom synhåll innan jag äter för att jag vill ha allt för mig själv. 

Men nån måtta får det väl ändå få vara?

Alltså, egoistisk och självisk kan man vara, det behöver inte vara nån katastrof. Dom flesta (utom typ Jesus) är olika grader av egoist. Men man har tagit det lite väl långt om man är på idén om att utestänga medmänniskor som lever mitt i helvetet.

Jag har läst om människor som har dött och som fortsätter att dö i lastbilar och lastutrymmen på sunkiga och äckliga båtar, jag har läst om små perfekta barn som flyter i land på stränder bara för att nån inte vill ge dom chansen att få växa upp i trygghet, långt ifrån bomber och soldater som använder våldtäkt som vapen. 

För det mesta när jag läser om människor som flyr katastrofer så känns det helt overkligt och jag kan inte förstå att det jag läser verkligen händer. Men då och då förstår jag att det faktiskt är sant. Då och då förstår jag att människor precis som jag, med barn precis som mina barn, måste kräla i smuts, sova under bar himmel på okänd mark och hålla för barnens mjuka små läppar för att dom inte får ge ifrån sig ett knyst.

Jag går sönder när jag tänker på det. Tänk att behöva sätta sina älskade, underbara och känsliga barn på en sunkig, äcklig, het och kladdig båt fylld med desperata främlingar utan att veta om dom kommer överleva och huruvida man nånsin kommer få se dom igen. 

Jag har ingen aning om vad jag kan göra åt situationen och att skriva ett blogginlägg om det är allt bra fjuttigt. Men att se bort och ignorera det bara för att man känner sig maktlös, det måste vara det futtigaste av det futtiga som man kan göra.

För på nåt sätt har jag fått för mig att för att prata om en sån här sak, så måste jag ha en lösning på problemet också. Att jag måste sitta på svaren. Jag vet inte vad detta kommer sig av.

För det är farligt att inte prata om såna här saker. Håller man tyst bara för att man känner sig menlös inför situationen så ger det plats åt en mycket obehaglig passivitet. Och den passiviteten är verkligen inget bidrag till att göra världen till en tryggare plats för alla.

Här får ni lite information som jag såg på facebook. Den kan kanske vara till lite hjälp. 

hjalpkonton.jpg

Bor ni i Göteborg så kan ni gå en kurs i hur man bemöter traumatiserade människor här (länk till facebookevent)
Och här kan ni gå på ett möte som Svenska kyrkan har i Hjällbo där man kan få info hur man kan hjälpa (länk facebook) 

Känn er välkomna att dela tankar/tips i kommentarerna.

Jag tänker att i början kanske man bara kan prata om det, i början kanske man är maktlös. Men så fort man öppnar munnen eller på annat sätt visar att man ser och är intresserad av att andra ska må bra, så ökar möjligheterna till att nåt verkligen händer också.

Tänk just nu är vi kanske generellt ovana och dåliga på att veta vart man ska lämna in kläder, ge pengar eller skänka hygienartiklar. Men om en vecka kan vi vara experter på det hela bunten.

aftonbladet_flyktingar.png

Läs den här artikeln om hur en familj har det. Läs hur dom kravlar i skiten med sitt barn som inte ens är ett år. Det är absolut hjärtskärande. 

Glöm inte det där man brukar säga. Jag tycker att det är ett ganska bra talessätt i all sin enkelhet: 

”Ingen kan göra allt, men alla kan göra nånting” 

Och ja just ja. ÖPPNA EUROPAS GRÄNSER OCH ÖKA SVERIGES FLYKTINGKVOT.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Kommentarer på ng.se granskas i efterhand. Allt innehåll som vi bedömer som olagligt, liksom personliga påhopp, rasisiskt, sexistiskt eller på något sätt stötande kommer att raderas.

Vi polisanmäler alla kommentarer som bryter mot svensk lag. Detta för att värna om våra skribenter och läsare.

Skriv kommentar
Tillbaka upp