Jag vet inte om ni (mina läsare) har märkt nåt, men på sistone har jag varit väldigt nedstämd. Och med väldigt nedstämd menar jag alltså mer nedstämd än normalt. För nedstämd har jag varit mer eller mindre senaste 16 åren. 

16 år yes. Det är en ganska lång tid när man är 30. Jag kämpar med det här och ibland så mår jag bättre och ibland mår jag inte bättre.

Men jag är skitleds på det här nu. Det känns som att jag har hamnat i ett läge då jag måste välja mellan att leva eller att dö. Jag kan inte bara kravla mig fram som en liten slemgroda längre. Jag kan inte längre dra ner persiennen, blunda och önska att jag låg och plaskade omkring i en enorm livmoder i stället för att finnas i denna skrämmande värld.

Jag är rädd för allt. Det finns dom som i sin villfarelse tror att jag skulle vara modig på något sätt men det är jag inte. Helt vanliga saker gör jag med hjärtat i halsgropen. Några av dessa vanliga saker kan vara: slänga soporna, handla på ICA, köpa en prydnad i en presentaffär eller åka buss.

Jag är även rädd för att vara alldeles för personlig på min blogg. Vem som helst kan läsa det här och det gör mig sårbar, och finns det nåt jag hatar att vara så är det sårbar.

Men fuck it. I alla fall för tillfället. Nu vet ni hur läget är. Kram från Sonja. 

Bildmontage som jag gjorde förra valborg. Och det slår mig med väldig kraft: jag är bra på att bildredigera.