Jag vet inte om ni (mina läsare) har märkt nåt, men på sistone har jag varit väldigt nedstämd. Och med väldigt nedstämd menar jag alltså mer nedstämd än normalt. För nedstämd har jag varit mer eller mindre senaste 16 åren.
16 år yes. Det är en ganska lång tid när man är 30. Jag kämpar med det här och ibland så mår jag bättre och ibland mår jag inte bättre.
Men jag är skitleds på det här nu. Det känns som att jag har hamnat i ett läge då jag måste välja mellan att leva eller att dö. Jag kan inte bara kravla mig fram som en liten slemgroda längre. Jag kan inte längre dra ner persiennen, blunda och önska att jag låg och plaskade omkring i en enorm livmoder i stället för att finnas i denna skrämmande värld.
Jag är rädd för allt. Det finns dom som i sin villfarelse tror att jag skulle vara modig på något sätt men det är jag inte. Helt vanliga saker gör jag med hjärtat i halsgropen. Några av dessa vanliga saker kan vara: slänga soporna, handla på ICA, köpa en prydnad i en presentaffär eller åka buss.
Jag är även rädd för att vara alldeles för personlig på min blogg. Vem som helst kan läsa det här och det gör mig sårbar, och finns det nåt jag hatar att vara så är det sårbar.
Men fuck it. I alla fall för tillfället. Nu vet ni hur läget är. Kram från Sonja.
Bildmontage som jag gjorde förra valborg. Och det slår mig med väldig kraft: jag är bra på att bildredigera.
Förstår dig precis <3
Förstår, sådär ser mitt liv också ut. Men hittills har det alltid blivit ganska bra efter att det varit som värst.
Och modigt att du vågar vara personlig, jag får också ångest över att vara sårbar. Kan inte ens skriva en opersonlig status på Facebook, där jag har ca 70 vänner, utan att radera inom tio minuter.
Jag hoppas verkligen att du mår bättre snart <3
Har inget råd eller tips som inte skulle låta som nån hurtig plattityd men ville skicka lite nätkärlek. <3
Välj att leva! Det kommer att bli bättre. Sök hjälp, ta det på allvar. Du förtjänar att må bra! <333333333333333
Förstår och känner med dig. Det finns hjälp! ❤️
Önskar jag kunde skicka en massa hundar och snus till dig.
<3
Den där känslan suger. Både att vara konstant nedstämd och att vara skitless på det men inte förmå sig att ta sig ur det. Jag hoppas att du har stöd och hjälp av någon som kan det där.
Varm kram!
Igenkänning och kram❤️
igenkänning!! är fan rädd för allting jag med… alla vardagliga saker är ett helvete. men det har blivit bättre med hjälp. jag vågade inte ens gå utanför dörren förut. har suttit helt isolerad i lägenheten under månader i sträck
Jag känner igen mig (som du säkert vet). Mitt har nog dessvärre varit i mer än 16 år. Du kanske borde prova någon ky/yh utbildning för att bli stimulerad. Tror saker och ting underlättas om man känner att man har någon plan för framtiden.
Med tanke på att du redan överlevt en jobbig uppväxt och lyckats hantera att vara ensamstående förälder i tio år, så känns det iaf som att du är långt ifrån hopplös.
tack allihopa, vad glad jag blir för era kommentarer!
Ge inte upp! Det tog mig tio år efter att jag insett att jag var deprimerad tills jag nu känner att det finns nåt slags hopp och lust. Det beror på att jag äntligen, äntligen fått rätt medicinering (och fått mycket hjälp i terapi). Jag kunde inte tro att mediciner skulle kunna fixa så att jag mår bra, utan svinjobbiga biverkningar eller nollställdhet, men det gick. Så om du inte hittat någon bra medicin, leta vidare med hjälp av en duktig psykiatriker. Och kräv psykolog om du inte har. Du är bäst!
Din blogg är så jävla bra, älskar den. Och du är ännu mer min guru efter detta inlägg. OCH du är den enda på riktigt roliga människan på internet, kanske även i verkligheten. Men i verkligheten har ju bara hundar bra humor och uthärdligt socialt samspel. Önskar att din hjärna var ständigt uppkopplad till bloggen så att du slapp arbetet med att skriva, men ändå så att jag alltid kunde läsa och känna mig lite trygg bland alla obehagliga människor.