Jag tycker att det är skitjobbigt att ”ta plats”. Varje gång jag hör uttrycket ”ta plats!” så springer jag och gömmer mig bakom en gardin.
Jag tycker inte om att ta ton och att peka med hela handen och jag är osäker på vart skåpet ska stå.
När jag hör det där om att ta plats så känns det som att jag borde armbågas, ställa mig i centrum, veta vad jag vill och vara säker på mig själv. Fastän jag inte vet vad jag vill. Fastän jag är osäker på mig själv.
Jag höjer inte rösten och jag talar inte med ett tydligt tonfall. Jag viskar, jag talar långsamt och jag flackar med blicken.
Jag vill inte leda. Jag vill följa. Och jag orkar bara om det är fler som orkar.
Men det är klart…. ibland orkar jag. Då säger jag ifrån. Då vet jag vad jag ska säga. Då sätter jag ner foten. Då tar jag mig ton. Då tar jag plats.
Ibland alltså. Ibland.
Kanske att det börjar bli lite oftare.
Den här fick jag av Karin Konstgrepp och den gillar jag mycket. Det är den där sista meningen som gör hela skillnaden. För mig betyder den att vi kan vara starka när vi orkar, och när vi inte orkar så hjälps vi åt att hålla varandra.
Bland det softaste jag vet att göra med min tredjeklassare är att fixa med hudvård, naglar, smink och hår. Att smörja, spraya och borsta tillsammans med henne är givande på många många plan.
Kolla dom här naglarna som hon gjorde på mig häromdan:
Ser ni vad snyggt hon har gjort, att den rosa färgen gradvis övergår till vitt? Hon har lärt sig det själv genom sitt egna intresse för konstformen.
När hon pysslar och håller på (för det är oftast hon som pysslar med mig, jag har aldrig riktigt lärt mig det här med lack osv) brukar vi prata. Vi pratar om allt möjligt. Vi pratar om färger, olika sminkborstar, bästa sättet att applicera mascara, husdjur, minnen, skolan, överlack, livet.
Ibland kollar vi tutorials, läser whinar.se eller kollar på tjejsnacks-videor med Therese Lindgren (hade aldrig hört talas om henne innan). Therese Lindgren pratar om allt från att bli fodervärd till hemlösa hundar och hur hon fick starka naglar till att vissa barn blir slagna på julafton. Ofta samtidigt som hon tvättar av smink.
Och det är helt jävla underbart. Min dotters intresse för sånt här har ingenting att göra med att tillfredsställa nån manlig blick eller för att finnas till för att behaga. För henne handlar det om kreativitet, skaparglädje och passion. Om gemenskap och intresse för omvärlden..
Hon gillar vackra ting och hon gillar att hugga in på djupet. Hon älskar allvarliga diskussioner och hon älskar läppglans.
Hon är nio år gammal och är intresserad av smink och hittills känner jag mig inte ett dugg oroad. I början när hon visade intresse för sånt här (och det var tidigt) kände jag mig lite kluven men det har jag fått skrota big time. Ni med barn som är väldigt intresserade av nåt förstår kanske vad jag menar. Jag vill aldrig någonsin att hon ska behöva känna skam för sitt intresse eller få för sig att hennes intresse skulle vara löjligt eller inget värt.
Jag är ju helt övertygad om att hudvård, smink och frisyrer är en viktig del i den feministiska apparaten som för rörelsen framåt som om den gled fram på väldoftande oljor. Skönhet är ett väldigt brett begrepp, och det är skillnad på att bli tilldelad sin skönhet och att äga sin skönhet.
Avslutar inlägget med Gå på salong med Cleo, Kristin Amparo och Broke ´N Tipsy.
Vill ni veta om min dotter har uppträtt med den här låten på ungdomsgårdens julshow tillsammans med sin BFF? Självklart. Självklart har hon det.
Igår började jag följa bloggen When Darkness Falls och då läste jag att hon precis har slutat kalla sig själv för feminist (hon skriver om det här och här tex).
Och nu när hon skriver om det så kan ju lika gärna jag också ”komma ut” med att jag inte kallar mig för feminist. Skillnaden när det gäller mig är väl att det knappast är förvånande då jag aldrig nånsinn direkt har kallat mig feminist till att börja med. Har inte heller gjort mig känd för mina banbrytande feministiska texter.
För mig är det inget ställningstagande och jag har heller ingen genomtänkt analys eller tanke bakom. Kortfattat är jag inte bekväm med det bara. Jag har funderat på att kalla mig för feminist många gånger men varje gång fastnar orden i halsen. Jag vill inte och det är ett typiskt tecken på att man inte är bekväm och jag respekterar mig själv i min obekvämelse trots att jag inte kan komma med nån välformulerad orsak.
Ska jag kalla mig något så vill jag göra det med passion, något annat duger inte för mig.
Jag kan bli rätt irriterad över den här auran av tvång som råder över att människor ”måste” eller ”borde” kalla sig för feminister, och då särskilt vissa. Reinfeldt och Isabella Löwengrip är väl de två som spontant dyker upp i mitt huvud. De vill inte av den ena eller andra orsaken och det tycker jag ska respekteras. Jag förstår inte vad det skulle tillföra samhället om de opassionerat kallade sig för feminister bara för att de ”borde”. Samtidigt pågår det jämt en massa debatter huruvida människor som faktiskt kallar sig för feminister på ett passionerat manér verkligen är ”riktiga feminister”. Orka.
Jag anser att den feministska kampen är oerhört viktig och jag är gladeligen en del av den. Men jag vill bara vara en del av den på de sätt som jag själv är bekväm med.
Detta har jag sett vid oräkneliga tillfällen; en ickeman sågas vid fotknölarna med motiveringen att ”hon måste ju ha haft en dålig uppväxt” eller varför inte ”hon måste ha blivit slagen av sin pappa” (inte alls särskilt ovanligt i feministers kommentarsfält).
För ett kändare exempel kan vi ta författaren av SCUM-manifestet, Valerie Solanas, som så många gånger har avfärdats som enbart en ”bitter manshaterska” på grund av att hon blev utsatt för incest i sin uppväxt.
Varför i all världen skulle en sådan sak som en traumatisk uppväxt ogiltigförklara en människas analyser, åsikter och ståndpunkter.
Känner att denna tweet passar in här, även om den adresserar detta (Länk SvD. Varning för mkt obehaglig artikel gällande kvinnomisshandel)
Det här att lägga skam på människor som har varit med om/är utsatta för våld och andra svårigheter, inte sällan av sina fäder eller andra män, vad handlar det om egentligen?
Vad det än är så är så vet jag vad jag tycker om fenomenet att kasta ”svår uppväxt”-kortet på meningsmotståndare och samhällskritiker. Jag tycker att det ett oempatiskt härskargrepp. Att det är förminskande, kränkande och extremt osympatiskt.
Den här videon sprider sig just nu och jag lägger ut den även här för att ännu fler ska se den. Den är bra. Always må vara en medioker sanitetsprodukt som jag inte rekommenderar men det händer trots allt rätt ofta att skickliga konstnärer och intelligenta tänkare råkar halka in på kommersiella spelfält där det finns både pengar och räckvidd så…
Känner igen mig i den. Och jag tänker på mina barn. Jag vill verkligen inte att någon av mina barn ska behöva drabbas av den här fruktansvärt äckliga och skadliga vanföreställningen att flickor skulle vara sämre på något sätt, och att det skulle vara ”bra” att ta avstånd från det som anses flickigt. Jag har varit där själv och det är ingen rolig fälla att trilla ned i. Det enda sköna med den fällan är att ta sig ur det tänket för alltid och att aldrig återvända dit nånsin igen.
Sluta använda ”.. som en tjej” som något dåligt. Tänk det inte ens. Schhhh. Away it goes. Till sophinken för fundamentala feltänk.
